Hon föredrar Günthers låttexter framför en singersongwriters hyllning till kvinnor med röda tånaglar. Hon inspireras av tidningarnas insändarsidor och tjuvlyssningar. Hon tycker det är jobbigare när musikrecensenter missuppfattar hennes texter, än när de tycker de är dåliga. Nittonde Stolens Anna Nyberg träffade Annika Norlin och snackade missuppfattningar, låttexter och Magnus Uggla.
– Det känns som att det har gjorts så himla mycket musik där texten alltid hamnar i sista hand. Där folk vill hålla på att spela gitarriff och göra melodier, men så kommer de på att ”just det, vi måste ju ha en text också”. Och så bara: ”Kan inte du Baffe skriva en text”. Och Baffe bara ”Nej jag vill inte”. Och så blir det att den som minst inte vill, får skriva. Men för mig är texterna alltid utgångspunkten.
Annika Norlins musik går under två olika namn. Hello Saferide är hennes engelskspråkiga projekt med två album på nacken och under namnet Säkert! Släppte hon 2007 ett svenskspråkigt album.
Vad är skillnaden mellan att skriva på svenska och skriva på engelska?
– Jag tycker att den är jättestor. Det är många som säger att ”jamen, engelska texter tar ju lika mycket plats för engelsmännen, som svenska texter tar för svenskar”, men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi är så ovana att höra texter på svenska att vartenda ord tar så mycket plats. Om man sjunger ”I love you” så tänker inte engelsmännen så mycket på det. Medan om man sjunger ”Jag älskar dig”, så tar det ju jättejättemycket plats. Jag brukar tänka att det engelska språket är ungefär som en elgitarr i rockmusik, man hör att den är där om man lyssnar noga, men det tar inte så mycket plats, medan svenska är typ som en fagott som hela tiden ligger och bara ”EEEH!”, för man är inte lika van vid den.
Den låt som Annika Norlin fått mest skit för är ”Allt som är ditt”. I den beskrivs hur en kvinna utsätts för en utomhusvåldtäkt och hur jagets hämndkänslor svämmar över. Skulle den funka i engelsk översättning, eller skulle ämnet falla platt?
– Jag vet att den skulle funka om jag skulle skriva om den väldigt mycket, men den skulle inte funka som den är. Jag tror för att om man skulle sjunga de orden som tar mest plats i den låten – det är på slutet när jag skriker ”De jävlarna ska skjutas” – om man skulle sjunga ”Shoot those fuckers” skulle det inte vara lika laddat på engelska. Det känns som att man har hört Black Flag stå och skrika det i alla år. Så på något sätt skulle man behöva hitta något sätt att ta ord som inte var använda så ofta. Medan de svenska orden inte är använda så mycket, man är i alla fall inte van att höra de på radion.
Annika Norlin berättar att hon ibland tog illa vid sig av reaktionerna på ”Allt som är ditt”. Som när nazister tolkade det som en fosterländsk kampvisa, eller när feminister anklagade henne för att reducera kvinnan till hennes könsorgan. Hon beskriver det som det absolut jobbigaste: När människor missuppfattar henne.
– Om någon säger någonting hundra gånger, som man inte menade, så blir det jobbigt. Det kan också bara vara lite småirriterande. Att jag har skrivit en låt som det är väldigt tydligt vad den handlar om, för mig, och så blir den något helt annat. Låten ”Anna” till exempel, som handlar om ett sprucket förhållande, men det var många som trodde att den handlade om abort eller missfall. Plus att det var väldigt många som försökte vinkla det till att jag satt såhär ”Jag behöver ett barn! Ge mig ett barn! Jag är en 30-årig kvinna, ge mig ett barn!”. Men sedan började jag tycka att det var ganska gött, för det har inte skrivits så mycket om något om de där ämnena, så det var bara härligt om folk tolkade in det.
Låttexter beskriver hon som ”sitt nördigaste intresse”. När så många människor började ha åsikter om Annika Norlins texter, startade hon bloggen Waiting Around to Die, där hon istället får ha åsikter om andras texter.
Du skriver på din blogg att ”Sorg och nostalgi får en att verka smart och seriös, kul får en att verka obrydd och lite korkad.” Är du sorglig eller korkad?
– Jag försöker att alltid hitta den gyllene mellanvägen. Men det jag lärde mig av första Hello-skivan – där de flesta texterna är ganska sorgsna, men där jag hade mycket färgglada kläder och handklapp, ljus röst och log på mycket bilder – var att och då lade folk inte märke till sången. Det andra vägde liksom över. Det blev ganska jobbigt att stå och sjunga om låtar som betyder något för en själv och är ganska sorgliga, och så står folk och bara ”åh vad gulligt och sött och glatt det är liksom”. Så efter det så har jag gjort ett medvetet val att snarare försöker trycka på det sorgsna, för då blir folk glada när det kommer in humor istället.
Om du var tvungen att välja, skulle du vara bara kul eller bara ledsen?
– Eh, jag kan inte skriva något som är helt och hållet superseriöst. Jag kommer alltid tillbaka till humorn. Jag vill alltid blanda, men jag skulle förtvina om jag bara fick skriva sorgsna låtar. Tror jag.
Det viktigaste är att låtarna har substans; att de betyder något för den som framför dem.
– Jag stör mig absolut aldrig mest på schlagertexter eller Günter eller vad som helst. Jag kan tycka att det är kul med texter som bara ska vara roliga. Min absoluta hatgrej är singersongwriters som inte vill säga någonting. Då försvinner allting. Om man bara sitter med sin röst och en gitarr, då är hela grejen för mig, att det ska vara någonting, borta.
Vad karaktäriserar en bra låttext?
– Jag har tänkt mycket på det. Jag måste känna att han eller hon som skriver vet vad den pratar om. Jag tycker om när det finns en tanke. Det som jag tycker allra sämst om är när någon försöker göra något som ska låta finare än det är. Eller när det är en massa man ska tolka in. Jag tror att det är därför jag har sökt mig till låttexter istället för till poesi, för jag tycker väldigt illa om när man ska sitta med något väldigt länge och tolka ut saker. Jag kan tycka att det är ganska tråkigt när det känns som att någon bara plockar lite meningar här och där och inte riktigt bryr sig om resultatet.
När Annika Norlin skriver, både på svenska och engelska, är det ofta från ett jag-perspektiv. Kanske hänger det ihop med hennes avsmak för opersonliga låtar och ord som inte betyder någonting.
– Det var någon som skrev det i en tidning, eller om det var en kompis som har sagt det… Det var någon som började prata om Magnus Uggla, som ju var så jävla bra i början av sin karriär och sedan blev… inte lika bra. Och att det har att göra med att han helt plötsligt ändra perspektivet till du och jag, till att börja prata om folk i tredje person. Och det tror jag är så himla sant, för då går det från att vara en person som berättar om att ”det här har jag varit med om” till att bli någon som står över allt och håller på och berättar ”du där och du där”. Jag tycker verkligen det stämmer. Det finns jättefå låtar som jag tycker är bra som inte har du och jag-perspektiv. Så jag brukar alltid ta jag-perspektiv.
Om Annika Norlin:
- Född 1977 i Östersund.
- Släppte 2005 debutalbomet Introducing…Hello Saferide, under namnet Hello Saferide. 2008 kom uppföljaren More Modern Short Stories From Hello Saferide.
- 2007 släppte hon sitt första, och hittills enda, svenskspråkiga album Säkert! Samma år tilldelades hon två grammisar: Årets kvinnliga artist och årets textförfattare.
- 2008 fick hon återigen en grammis som årets textförfattare. Hon fick också Novellpriset, som instiftats av Magasinet Novell och ges till ”artister som främjar det goda berättandet i sina låttexter”. Samma år fick hon också Ulla Billquist-stipendiet som delas ut av Folkets hus och parker och ges till en ”begåvad ungdom inom områdena teater, sång och musik”.
- Innan hon blev popstjärna jobbade Annika Norlin bland annat på P3 och Aftonbladet.
- Hon driver bloggen Waiting Around to Die som handlar om låttexter. Besök den här.
Besök Säkert!s hemsida här.
Serier ska ju vara självbiografiska har jag förstått. Marcus Ivarsson inleder sin tredje bok Deluxe med “Det självbiografiska materialet”, som tar vid ungefär där den förra boken Intro tog slut. Det rör sig kring huvudkaraktärens missbruk, som nu börjar avklinga. I bokens andra avsnitt “Dagboksserie” tar Marcus Ivarsson det hela ett steg längre och lägger helt enkelt in serielådor i sina semesterfoton.