Lite stryk skadar aldrig, enligt Jan Guillou

Ämnet som Jan Guillou tar upp i Ondskan kan aldrig klassas som oviktigt. Pennalism ges det visserligen inte uttryckligen stöd för i dagens skolvärld. Men problemet med mobbing och utanförskap, och inte minst vuxenvärldens förnekande av förekomsten av fysiskt och psykiskt våld inom den relativt slutna sfär som skolan utgör, är långt ifrån ett fenomen som enbart hör hemma i Guillous 50-tal.

Det är därför irriterande att ett sådant allvarligt motiv ska slösas bort på ett schablonartat porträtt av en superhjältefantasi, ett porträtt som därtill mest tycks syfta till att vara ett självförhärligande runkobjekt med uppgift att tillfredställa ett sällsynt svårartat drag av narcissism och uppblåst självgodhet hos den upphovsman som bokens hjälte är satt att spegla.

I Ondskan drivs 14-årige Erik, svårt misshandlad av sin far, in på en bana av våld, stölder och utpressning. Han relegeras, och inför starten på internatskolan Stjärnsberg fattar han beslutet om en mer fredlig framtoning. Givetvis går intentionerna i stöpet. Stjärnsberg visar sig vara ett starkt hierarkiskt mikrosamhälle, styrt av degenererade slynglar sprungna ur en överklass bestående av en nazistisk adel och en girig högborgerlighet. Men istället för att sälla sig till leden, precis som alla andra, blir Erik ett slags osannolik hämnare på allt som är att betrakta som ont. Han blir en det politiskt korrektas knutna näve, ständigt träffande rätt och effektivt med både knogar och ord. Det goda, det vill säga lärare som inte skriker och slår, de som respekterar mänskliga värden och sunt förnuft, ser i Erik en synnerligen begåvad grabb på alla upptänkliga plan. För det onda, en korkad överklass förblindad av maktbegär, är han ett hot som ständigt ställer till problem.

Det vore därför att rasera bilden av denna hjälte om Erik skulle acceptera de sociala strukturerna på Stjärnsberg. Han kan inte göra annat än att revoltera. Men givetvis, för att inte bryta detta superhjältemönster, blir han först den korpulente plugghästen Pierres bäste vän. Deras brådmogna samtal, samt deras sentimentala ömhetsbetygelser till varandra, smakar snart så illa att det man mest av allt önskar är att Erik i en slags hormonell rubbning någon gång ska skicka sina välkalibrerade nävar rakt i ansiktet på Pierre. Men eftersom Jan Guillou inte vill kännas vid några dylika pubertala infall i en 14-årings tillvaro är givetvis ett scenario där Erik skulle vackla i sin rättrådighet omöjligt. För vad har hormoner och identitetskriser att göra i en skildring av en strid mellan gott och ont? Ingenting, uppenbarligen. Och när det gäller en tonårings sexuella utveckling är den i boken totalt frånvarande. Den fantastiskt plumpt skildrade relationen med en finsk mässarbeterska kan knappast räkans hit.

Romanen svämmar istället över av en flottig känsla av politisk korrekthet. Aldrig råder det något egentligt tvivel om vem som är god och vem som är ond. Och även om Erik och Pierre i en pretentiös jämförelse med Homeros cyklopjätte Polyfemos kommer fram till att ondskan är intelligent och beräknande framstår den ändå i boken som raka motsatsen. Aldrig tillåts den bli den skrämmande makt som den ofta framträder som, en makt med förmåga att locka och förföra, förblinda och förgöra. I stället förblir den antingen en uppnosig perversion, sprungen ur adliga privilegier, eller en sadistisk faders böjelser, osande av alkohol. Det är uselt. Det är ensidigt. Det är totalt onyanserat.

Men framför allt är Ondskan en provocerande dåligt tecknad bild av våldets psykologiska inverkan på människor som utsätts för det. Erik är helt enkelt en dröm, en sentimental förnimmelse av något Jan Guillou skulle ha gjort bäst i att hålla för sig själv. För faktum är, att när Erik, denna produkt av en faders förtryck, har fullföljt sin hämnd i det godas tecken, blir kontentan, sensmoralen, av det litterära avskräde som Ondskan utgör ingen annan än att lite stryk skadar aldrig.

Vill man läsa om ondska mer skrämmande, mer subtil, och samtidigt stanna kvar i skolans värld, rekommenderas Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson eller En komikers uppväxt av Jonas Gardell.

Titel: Ondskan
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (första gången utgiven på Norstedts 1981)
Antal sidor: 282
ISBN: 9164200515

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *