Porr och prostitution är dåligt. Förutom att det är äckligt, perverst och allmänt snuskigt är det också uttryck för en förtryckarkultur i vilken kvinnor behandlas som varor, enbart till för att tillfredställa män sexuellt. Så ser ofta den allmänna inställningen i Sverige ut. Men på vilka grunder vilar den egentligen? Arvid Jurjaks läser Petra Östergrens bok, Porr, horor och feminister, och funderar över vems ärenden feministiska porr- och prostitutionsmotståndare i själva verket går.
Det har gått sju år sedan Sverige genom den så kallade sexköpslagen införde förbud mot köp av sexuella tjänster. Sedan snart två år tillbaka är lagen inskriven som en del i brottsbalken. Kriminaliseringen av sexköpare är det juridiska resultatet av en syn på prostitution som den yttersta praktiken av ett patriarkalt förtryck där kvinnan kan reduceras till handelsvara, passiv och fråntagen sin rätt till egen vilja och egen sexualitet.
Samtidigt fortsätter sexhandeln. Offren för ett systematiskt förtryck lutar sig in i bilar, trötta, utmärglade, avtrubbade, utnyttjade, ”vill du ha sällskap?”, ”ska vi hitta på något?” Följden: misshandel, manlig onani i en passiv kvinnas sköte, avvikande, känslomässiga rubbningar, övergrepp. Våldtäkt.
Eller?
Någon annan stans sitter unga killar och tittar på filmer som skildrar kvinnor som förnedras, torteras och objektiveras. Porr – ett uttryck för kvinnohat, och också en vidarebefordrare av detsamma. De unga killarna inspireras till våldtäkt och misshandel och deras attityder till kvinnor och sex förändras till det sämre.
Eller?
I boken Porr, horor och feminister undersöker Petra Östergren det svenska samhällets syn på kommersiell sex, vilket är den samlingsterm hon använder för bland annat porr och prostitution.
Den från början radikalfeministiska tanken om att prostitution och även porr är uttryck för ett ojämnt maktförhållande mellan könen tycks vinna ett allt större utrymme i det allmänna medvetandet. Om ett sådant synsätt stämmer, skriver Östergren i bokens inledande del, om det visar sig att porr och prostitution i praktiken är mäns våld mot kvinnor, då ”är det ju inget mer att diskutera.” Reservationen är givetvis retorisk. I stället visar hon att det finns ofantligt mycket att diskutera. På vilken grund vilar egentligen porr- och prostitutionsmotståndets retorik och innehåll på? Vad i bottnar de ofta hätska utspelen mot kommersiell sex? Hur har kunskapen om sex utövat i kommersiellt syfte producerats? Vilka metoder har använts? Hur ser underlaget ut, och hur har det analyserats?
Petra Östergrens bok har möjliggjorts genom relativt nya feministiska positioneringar. Sedan den moderna konstruktivistiska feminismens kritik av framför allt 70-talets särartsfeminism, vars kamp bottnade i en deterministisk syn på manligt och kvinnligt, har perspektivet på kön och inte minst sexualitet vidgats. Det finns ingen kvinnans essens, undanträngd och tystad av ett förhärskande patriarkalt uttryck. I stället menar filosofer som Judith Butler att föreställningen om sexualitet och genus – så som vi förväntas att bete oss såsom kvinna eller man – inte kan sägas äga någon fast och av naturen betingad utgångspunkt. Tanken är kontroversiell, och slutsatsen smått makalös: genom att utifrån invanda och ständigt upprepade mönster uppträda som kvinna och man konstrueras idén att det finns ett original utifrån vilket vi agerar. Originalet är ett sken, något som upprättas i och med agerandet, performativt producerad som en fantasi om något äkta och ursprungligt.
Tanken går delvis att spåra till språkvetenskapen och semiotiken, det vill säga läran om tecken. Där är det självklart att ett ords betydelse är arbiträrt och en fråga om konventioner. Få skulle i dag hävda att det svenska ordet för hund äger någon högre överensstämmelse med djuret hund. Den där loppätna byrackan inne hos grannen, den där gläfsande hårbollen, som säkert utan vidare överläggning med vare sig sig själv, Gud eller husse gärna skulle sätta tänderna i första bästa hälsena hade varit lika begriplig under benämningen kvällstidningsjournalist. Men nu har vi lärt oss att det är en hund, det där djuret. Och det vet vi eftersom det inte är en kvällstidningsjournalist. Däri ligger ytterligare en viktig poäng för möjliggörandet av Petra Östergrens bok. Genom att ställas i kontrast med andra ord kan vi särskilja och förstå ordet hund. Ensamt, utan något att jämföras med, betyder det inget.
När pingstpastorn Åke Green i Borgholm den 20 juli 2003 böjde sig fram över podiet och talade om homosexuella som en ”cancersvulst på hela samhällskroppen” skapade han däri en kontrast mellan det som för honom är den rätta sexualiteten och den felaktiga. För att något ska kunna förstås som rätt, i det här fallet heterosexualiteten – Åke Green kallade föga överraskande sin predikan för Man och kvinna – Guds skapelseordning – måste det finnas något som är fel, i det här fallet homosexualiteten, de ”sexuellt förvridna”, för att använda pingstpastorns ord (DN, 2005-01-21).
Åke Green får här stå som ett kanske något övertydligt exempel på hur den heterosexuella normen verkar som tvingande och samtidigt förtryckande. Genom att beteenden pekas ut som abnorma, sjukliga, äckliga och onaturliga skapar heterosexualiteten sin legitimitet som något naturligt, friskt och rätt. Det är också genom denna norm som det upprätthålls ett binärt och hierarkiskt förhållande mellan könen, vilka i sin tur görs begripliga genom de ständiga iscensättningar som genus innebär.
Petra Östergren undviker allt för teoretiska tankegångar. Men det är ändå tydligt att hennes resonemang bottnar i en sådan konstruktivistisk feminism, även kallad queerfeminism, som redovisats ovan. Genom att undersöka framför allt de tre protestvågor mot porr och prostitution som har funnits i Sverige sedan förbudet mot pornografi upphörde runt om i världen under 1960- och 70-talet tecknar Östergren en bild av motståndets innehåll och retorik inom feministiska eller radikalfeministiska kretsar.
Den senaste motståndsrörelsen, vilken fortfarande lever kvar, inleddes under år 2000 i samband med Alexa Wolfs reportagefilm, Shocking Truth.. Liksom under 1980-talets protestvåg handlade debatten främst om vad de protesterande kallade för ”våldsporr”. Skillnaden mot de två tidigare rörelserna var att motståndet nu också kom från samhällets övre maktskift. Radikalfeministiska strömningar hade, genom framför allt kvinnojoursorganisationen Roks ökade inflytande på politiken under 1990-talet, vid det här laget letat sig upp på regeringsnivå, där den radikala retoriken också levde kvar.
Synen på porr som något som i sig är ett uttryck för ett ojämlikt samhälle hade alltså vunnit legitimitet även i Sveriges styrande och lagstiftande toppskikt, vilket kan förklara varför det har uttryckts önskemål om att från politiskt håll kunna styra innehållet i kabel-tv-sändningar, eller varför det uppmanas till bojkott av hotell vars kabel-tv-nät visar gratis porr.
Ett av de återkommande argumenten i motståndet mot pornografi är att innehållet är dåligt, att det ger uttryck för en kvinnoförnedrande kultur. Det är våldsamt, perverst, rent äckligt och saknar de känslomässiga komponenter som ”bra” sex ska innehålla. Men genom att studera mängder med porr kommer Petra Östergren fram till att det sex som framställs inom pornografin i stället visar på en tillåtande och variationsrik sexualitet hos en rad olika typer av människor. Ställt mot de feministiska argumenten mot porr var det framför allt graden av olika aktörer i filmerna förvånande, skriver Östergren:
“[De] kan vara unga eller gamla, tjocka eller smala, stora eller små, traditionellt snygga och vad som skulle anses mindre attraktiva. De kan ha olika hudfärg, vara gravida eller ha något funktionshinder. De kan vara extra ludna eller alldeles slätrakade. Kvinnor kan ha liten eller stor byst och människors könsorgan kan se ut precis hur som helst.”
Dessa aktörer återfinns i alla möjliga tänkbara kombinationer, påpekar hon vidare, och i många fall är det just det som betraktas som annorlunda som är det åtråvärda.
Visst, det finns mängder med porr där blonda och storbystade kvinnor har sex med män som motsvarar ett västerländskt skönhetsideal. Men, skriver Östergren i ett viktigt konstaterande, ”denna typ av aktörer och konstellation av aktörer är långt ifrån de enda som finns.”
När det kommer till protesterna mot det som brukar benämnas som ”våldsporr” menar Östergren att det ofta handlar om sado-masochistiska sexskildringar. Utövare av sado-masochistiskt sex har tidigare, tillsammans med transvestiter, exhibitionister och nymfomaner, diagnostiserats som mentalt sjuka. Detta gäller dock inte längre, så länge det inte handlar om ett tvångsmässigt beteende. Sado-masochistisk sex bygger på frivillighet och ömsesidighet och ska förstås som ett rollspel, inom vilket kommunikation och samförstånd är a och o. Uttrycket anses dock fortfarande vara ovanligt, vilket, enligt Östergran, kan förklara motståndarnas inställning. Det handlar helt enkelt om att det saknas förståelse. Detsamma gäller själva idén om porr, vilken bygger på exhibitionism och voyeurism. Saknas sådana behov i den egna sexualiteten uppfattas de gärna som äckliga eller dåliga.
Och så fortsätter det. Petra Östergren visar gång på gång hur feministiska porrmotståndare fördömer olika typer av sexuella uttryck i porren som dåliga, perversa, äckliga och helt enkelt moraliskt förkastliga. Vagina penetrerad av en dildo, en hand eller andra föremål är fel. Penetration får heller inte ske för ofta eller av för många personer. Analsex och oralsex är inte bra, liksom fetischistisk sex där det till exempel förekommer gummi och läder, eller urin och avföring. Att kvinnor som är gravida, tjocka eller funktionshindrade har sex hör också till sådant som uppfattas som dåligt innehåll.
Genom en gedigen genomgång av uttalanden och dokument på olika nivåer inom feministiska organisationer och politiska partier, ända upp till regeringsnivå, kommer Östergren slutligen fram till att det enda som porrmotståndet inte kritiserar är framställningar av ”penis-vaginala samlag som utförs av två jämnåriga heterosexuella individer utan fysiska skavanker i en stabil relation”, det vill säga sådant som oftast hamnar under den mer positivt klingande kategorin ”erotik”. Slutsatsen som Östergren drar är att feministisk porrmotstånd, inte minst det som anses som radikalt, drivs av en traditionell och konservativ sexualmoral.
Samma sexualmoral verkar i hävdandet att porr är kvinnoförnedrande och kränkande. Den enorma variationsrikedomen omöjliggör ett sådant konstaterande. Inte heller kan Östergren finna några vetenskapliga belägg för påståendet att porr påverkar den konsumerande mannen negativt. Mest motsägelsefullt blir argumentet att kvinnan i porren framställs som ett passivt objekt som används och utnyttjas i syfte att tillfredställa mannen. Petra Östergren avslöjar påståendet som myt och utmanar samtidigt traditionella föreställningar om kvinnlig sexualitet:
Med särade ben och i sexuella poser tittade kvinnorna rakt in i kameran. Deras blickar var rättframma, uppkäftiga och förföriska. De visade upp sina sköten utan en gnutta genans. De smekte sina egna bröst utan tillstymmelse av skam och de tog för sig sexuellt. Det var kvinnor som tog kommando, som sade vad de ville ha och som var högljudda i sin njutning. [—] Precis som jag kunde se en mångfald i stället för bara stereotyper i porren, sexuella variationer i stället för våld, såg jag aktiva, sexuellt bejakande kvinnor i stället för offer.
Bilden av kvinnan som ren och fri från sexuell besudling, vän och timid, i behov av skydd och hållen inom hemmets väggar, hängiven en och samma man, får sig en rejäl törn i porren. Med en skymt av provokationslusta undrar Östergren vad det är som är förnedrande med de sexuellt utmanande kvinnorna. Är det den skam som effektivt har fått kvinnor att förtränga sexuella behov som verkar i det feministiska porrmotståndet, maskerad och legitimerad genom en feministisk retorik? Frågan är då vems ärenden till exempel vänsterpartiet går när de i en riksdagsmotion från slutet av 1990-talet skriver att porr ”handlar om sex där kvinnor förnedras och framställs som viljelösa varelser, alltid redo för sex när som helst och hur som helst.”
Boken avslöjar effektivt hur sexualmoral och traditionella föreställningar om genus och kön verkar som underliggande fundament i feministiskt motstånd mot pornografi. Förhållandet tycks vara detsamma när det kommer till prostitution. Här har dock motståndet verkat med större slagkraft, vilket speglas inte minst i lagstiftningen. Petra Östergren berättar också att det stöd hon funnit hos oliktänkande feminister i sitt arbete med kartlägga porrmotståndet inte stod att finna när hon ville studera prostitutionen på samma sätt. Att sälja sexuella tjänster för pengar är behäftad med oerhörda tabun, och stigmatiseringen av de som ger sig in i branschen är enorm. Att prostitution är förkastligt är en uppfattning som delas av långt fler än de som har samma inställning till pornografin.
Resultatet är införandet av sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen trots att de utredningar som den är baserad på uppvisar stora brister samtidigt som den anses framgångsrik. Instanser som Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Justitiekanslern och RFSU var emot lagförslaget, som till en början också ville kriminalisera säljaren inom prostitutionen. RFSU menade i sitt remissutlåtande att även om det bara handlade om att göra köpet olagligt, vilket ju sedan blev det faktiska utfallet av förslaget, skulle det drabba de redan hårt prövade kvinnorna som sålde sex ännu hårdare.
Men det kanske mest anmärkningsvärda är ändå hur sexsäljarnas egna åsikter ignorerades under debatten. Petra Östergren låter därför stora delar av bokens andra del bestå av intervjuer med en rad olika kvinnliga sexsäljare i olika situationer och med olika inställningar till prostitution. Gemensamt för dem alla är att de inte känner igen sig i den bild som prostitutionsmotståndare vill ge av dem. De negativa följderna av att sälja sex kommer inte från verksamheten i sig, menar flera av dem, utan från det sätt på vilket de hela tiden motarbetas, stämplas och tystas och görs till redskap för att passa en ideologi som säger sig stå på deras sida.
Precis som i Östergrens studier av porren visar dessa kvinnor att beskrivningen av prostitution som förnedrande, som ett slags misshandel – som ett sätt att köpa sig tillgång till ett kvinnligt sköte att onanera i – inte lyckas beskriva prostitutionen som helhet. Det handlar om grova förenklingar, framställda för ett syfte. Forsknings- och myndighetsrapporter, tidningsreportage och tv-inslag – de flesta uppvisar stora brister, enligt Östergren. Forskningsunderlaget är begränsat och de prostituerades röster, deras analyser och åsikter, exkluderas. Hur det ser ut för majoriteten av sexsäljare, kvinnor, män och transvestiter, vet man helt enkelt inte. Författarna har dessutom en negativ förförståelse och använder dynamiker som kan förekomma i vissa fall inom prostitution för att beskriva hela fenomenet. Vidare hävdar Östergren att dramaturgin i texterna är manipulativ, och att besvärlig empiri ignoreras eller anpassas till ändamålet.
Här finns dock ett undantag i form av en rapport från Socialtjänsten i Stockholm, utgiven i slutet av 1980-talet. Resultatet, som är baserat på intervjuer med närmare 20 sexsäljare, skiljer sig markant från de slutsatser om prostitution som dragits tidigare. Här berättas i stället att prostitutionen kan se mycket olika ut och fylla olika funktioner i sexsäljares liv. De medverkande i undersökningen såg prostitutionen som ett yrke, och de upplevde inte att de förnedrades och utnyttjades av kunderna, utan att de i deras position snarare var den överlägsna parten. Talesättet ”kunden har alltid rätt” gäller inte inom prostitutionen, något som de sexsäljare som Östergren själv intervjuat också vittnar om.
Rapporten från Socialtjänsten i Stockholm, liksom utländsk forskning som utmanar den svenska synen på prostitution, ignoreras, enligt Östergren, av forskare, media och politiker. I stället används bara de texter som framställts av radikalfeminister i kampen mot prostitution. I de fall som det har riktats kritik mot vad dessa texter hävdar nämns det aldrig.
Den allmänna och allt mer utbredda uppfattningen om att porr och prostitution i sig är uttryck för kvinnoförnedring och förtryck tycks sakna hållbara argument. Självklart ska ingen blunda för att en ojämn maktfördelning mellan könen förekommer även inom sexbranschen liksom på alla andra områden i samhället. Men de missförhållanden som finns, och som ibland tar sig vidriga uttryck, speciellt i de fall där prostitution blir ett resultat av tvång och desperation, kan inte förstås som orsakade av sexbranschen som sådan. Maktfördelningen mellan könen och resultatet av densamma är långt mer avancerad. Förtryck och våld förekommer även i heterosexuella parrelationer, och kan inte sägas vara isolerade till sexbranschen, eller ens dominera densamma.
Det viktigaste med Petra Östergrens bok är dock inte hur den blottar missuppfattningar, felaktiga antaganden och rena lögner inom den feministiska kampen för ett mer jämställt samhälle. Nej, det viktigaste är hur den visar förtryckets list och det normerandes förmåga att anta nya skepnader och närmast osynlig nästla sig in i fiendens läger. Tragiken som avslöjas i skenet av Östergrens bok är svår: Dagens feministiska argument mot porr och prostitution tjänar i själva verket som redskap för en heteronormativ sexualitets krav på kontraster. För att kunna förstås som norm, som något naturligt, grundat på ett original, behöver den det onaturliga och sjuka, det perversa och äckliga. Här blir många radikala feminister sorgligt nog lojala tjänare.
I ett sådant faktum skymtar också en mycket kontroversiell möjlighet. Det väldiga och minst sagt verkningsfulla motståndet avslöjar nämligen en sprängkraft. De högljudda protesterna, de våldsamma reaktionerna och sättet på vilka de tar sig uttryck går att ta som intäkt för hur utmanande porr och prostitution är för en norm som hävdar reproduktion och tvåsamhet, och vars strukturer vilar på könshierarkier som upprätthålls genom att med hjälp av ständig upprepning framstå som av naturen givna regler, som Guds skapelseordning.
En luggsluten varelse med svans är inte av naturen betecknande för hund. Det handlar om konventioner. Konventioner baserade på avancerade strukturer som verkar genom sociala och psykologiska koder gäller också enligt queerfeministisk teori för hur vi uppfattar genus, kön och sexualitet. Penis behöver inte kategorisera man. Sex behöver inte resultera i barn. Kärlek behöver inte betyda tvåsamhet. Och lust behöver inte, så länge det finns samtycke och kommunikation, uttryckas genom ett spel av heterosexuella hierarkier innanför hemmets väggar.
Vad är det egentligen som hotas när någon köper en sexuell tjänst bara för att hon eller han är kåt? Vad är det egentligen som sätts på spel när någon laddar ner en film, kanske i hemlighet, för att titta på människor som har sex med varandra på ”förbjudna” sätt? Detta borde vara viktiga feministiska frågor. Att ilsket peka ut porr och prostitution som cancersvulster på samhällskroppen är att gå någon annans ärende.
Titel: Porr, horor och feminister
Författare: Petra Östergren
Förlag: Natur och Kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 352
ISBN: 9127113949