Tanken på att det inte finns några kön är för många människor både svindlande, svårgreppbar och inte minst provocerande. Könsindelningen i ”man” och ”kvinna” har länge representerat de få orubbliga sanningar som vi i alla lägen har kunnat lita på, hur föränderlig och svårgreppbar världen än har tett sig. När någon då kommer och säger att könen som vi känner dem i dag inte existerar, är det klart att många blir rädda, arga och drar öronen åt sig. Saken blir inte bättre av att de teoretiska texter som queerteorin baseras på i många fall är oerhört komplicerade, svårforcerade och många gånger till synes abstrakta i sina argument. Detta har Fanny Ambjörnsson försökt råda bot på.
I sin bok Vad är queer? försöker Ambjörnsson reda ut begrepp som queer, queeraktivism, queerfeminism och heteronormativitet och sätta in dem i konkreta sammanhang. Som Ambjörnsson, och många queerteoretiker med henne, påpekar är ordet queer nästan omöjligt att exakt ringa in, och egentligen finns det heller ingen anledning till att göra det. Queerteorin handlar i mångt och mycket just om det undanflyende, det gränsöverskridande och svårdefinerade. I samma stund som man kommer fram till en enda enhetlig definition av vad queer är, riskerar också hela den queera rörelsen att stelna. Men, som Ambjörnsson påpekar, är det ändå nödvändigt att på ett eller annat sätt nå en förståelse för vad queer är, eller kan vara, för att man ska kunna ta ställning till och använda sig av det.
Utan att gå ifrån sitt lättlästa och tydligt förklarande språk börjar Ambjörnsson med en kort redovisning för ordet queers och queerrörelsens historia, för att sedan gå vidare till en teoretisk bakgrund om queerteorins rötter. Att behöva läsa om dekonstruktivistisk, poststrukturalistisk och feministisk teori i en bok om queer kan tyckas vara både ansträngande och onödigt, men Ambjörnsson gör hela tiden en lättillgänglig framställning av de avancerade tankegångarna så att ingen – med eller utan akademisk bakgrund – behöver känna sig vilse. Att ha en grundläggande inblick i vad dekonstruktionen gick ut på är en förusättning för att man ska förstå hur queerteorin senare har vidareutvecklat dessa tankar. Istället för att som läsare bli tvärt inkastad i de queera resonemangen ger Ambjörnsson på så sätt läsaren en god förståelsegrund att stå på, som i sin tur gör de queerteoretiska tangegångarna mer lättillgängliga.
Queerrörelsen är långt ifrån enhetlig, även om den har sina rötter i homo-, bi- och transforskning och feministisk teori. Gemensamt för queerteorin är dock ifrågasättandet av hetereonormativiteten och könens påstådda naturlighet. Heteronormativiteten är en maktstruktur som genomsyrar hela samhället och går ut på att det reproduktiva (barnproducerande) heterosexuella förhållandet mellan en man och en kvinna är det normala och naturliga, som allt och alla andra mäts mot. De som faller utanför de heteronormativa mallarna för hur en normal människa är förtrycks av samhället direkt och indirekt, av myndigheter, medmänniskor och många gånger sig själv. Myndigheternas heteronormativa förtryck tar sig uttryck i bland annat lagar och förordningar som gynnar och premierar de människor som lever i heterosexuella förhållanden, har könsidentiteter som överensstämmer med den traditionella bilden av vad en man och en kvinna är, och som skaffar barn. Juridiskt och ekonomiskt har ett gift par (som i Sverige automatiskt är ett heterosexuellt par, eftersom samkönade par endast får ingå partnerskap, inte äktenskap, enligt svensk lagstiftning) många gånger ett övertag mot människor i utomäktenskapliga förhållanden eller ensamstående personer. Av medmänniskor tar sig förtrycket uttryck både i fysiskt och i psykiskt våld. Personer som lever i icke-heterosexuella förhållanden eller går utanför de gängse könskonventionerna – om hur en man eller kvinna ska vara, se ut och bete sig – utsätts ständigt för påtryckningar och kränkningar från omvärlden. Även heterosexuella par, bestående av en man och en kvinna, kan drabbas av det heteronormativa förtrycket, om de inte är hetereosexuella på rätt sätt. De kan bryta mot heteronormativiteten genom att till exempel välja att inte skaffa barn eller att ha sexuella förbindelser med människor utanför äktenskapet.
Inom stora delar av den feministiska rörelsen har det en längre tid varit allmänt accepterat att det genuset – hur en människa är och beter sig – är något socialt konstruerat, alltså inget som är naturligt medfött. Med boken Gender Trouble kritiserade och radikaliserade queerteoretikern Judith Butler detta resonemang ytterligare. Hon hävdade inte bara att det sociala genuset var konstruerat, hon hävdade dessutom att könet, det fysiska, också är något konstruerat. Att alla människor har könsorgan kan ingen förneka. Man skulle också som queerteoretiker kunna hävda att kön faktiskt existerar, att alla människor har ett kön. Men, den stora och avgörande skillnaden är att dessa kön inte kan härledas endast till de två binära kategorierna ”man” och ”kvinna”. Antalet möjliga kön och genus är i det närmaste oändliga. Om antalet kön är oändligt – eller, om inte annat, är det samma som antalet existerande människor – blir könsindelningen i sig också onödig, eftersom man då med hjälp av den ändå inte kan sortera in människor i olika grupper.
Det bör dock påpekas, vilket Ambjörnsson också diskuterar, att man trots förnekandet av naturliga köns- och sexualitetsindelningar, kan behöva använda sig av dessa beteckningar ändå. Ordvalet är många gånger dokunstrukivismens och queerteorins stora dilemma – för att kunna göra sig förstådd när man kritiserar ett system eller en företeelser inom ett system måste man ändå använda sig av de ord man kritiserar. I ett queerteoretiskt sammanhang kan man med andra ord tvingas till att använda sig av termer som man egentligen tar avstånd från – till exempel kön, kvinna och man – för att kunna föra tydliga resonemang. De ord man använder får då samtidigt läsas som samtidigt skrivna och överstrukna, eller som ord inom citationstecken.
Det kan hävdas att vissa människor föds med penis och vissa med vagina, och att man därför utan problem kan indela dem som män eller kvinnor. Men, som Ambjörnsson skriver, är dessa gränser inte så självklara som man kan tro. Bland annat föds det regelbundet barn som är ”intersexuella”, vilket innebär att man utifrån deras könsorgan inte kan avgöra om de är pojkar eller flickor. (För att dessa barn ändå ska passa – eller snarare pressas – in i det heteronormativa samhället opereras och hormonbehandlas dock i princip samtliga av dem, för att de ska passa in på den allmänna bilden av vad en man eller kvinna är.) Andra anatomiska faktorer som försvårar och problematiserar den binära könsindelning vi har i dagens samhälle är bland annat brösten. En del kvinnor har väldigt platta bröst, samtidigt som det finns män som har lika stora bröst som ”vanliga” kvinnor. Att endast kvinnor kan producera bröstmjölk är också en myt. (Läs om mäns ammningsförmåga bland annat på Dagens ETC:s hemsida.)
Enligt Butler lär vi oss i det heteronormativa samhället att tolka människor och kroppar utifrån en ”hetreosexuell matris”, som lätt förenklat innebär att vi jämför alla människokroppar med den heterosexuella matrisen för att se om de passar in som kvinnliga eller manliga kroppar. Detta trots att det egentligen inte finns något naturligt stöd för denna binära och snäva könsindelning. Det som i vardagstal sammanfattas som könstillhörighet är egentligen, enligt Butler och de flesta andra queerteoretiker, en kombination av flera faktorer. Dessutom behöver dessa faktorer heller inte sammanfalla. Till exempel kan en person ha en kropp som anatomiskt motsvarar en manskropp samtidigt som personen uppfattar sig själv som en maskulin kvinna, är sexuellt attraherad av både kvinnor och män; och uppträder i kvinnokläder i en dragshow. Att en sådan person kan existera och att de olika faktorerna som kön allmänt anses bestå av inte behöver motsvara varandra visar tydligt att de heteronormativa köns- och genusindelningarna är långt ifrån allmängiltiga och heltäckande. Eftersom till exempel det genus man själv upplever sig ha och det genus man visar upp utåt båda är påverkade av individen själv, av personens medmänniskor och av de samhälleliga normer och strukturer som omger den – vare sig personens olika könsfaktorer överensstämmer med antingen den maskuline mannen, den feminina kvinnan eller något annat – kan de heteronormativa könsindelningarna heller inte anses vara något av naturen givet.
Många queerteoretikers och –aktivisters recept på motstånd mot det heteronormativa förtrycket är subversivitet. Exakt vad en subversiv akt anses vara varierar från person till person, men framförallt handlar det om något som stör och utmanar heteronormativiteten, något som synliggör och motarbetar den. Ett subversivt agerande kan till exempel ta sig uttryck i att man som icke-heterosexuell öppet visar sin kärlek, precis som heterosexuella par gör, att en kvinna uppför sig på ett traditionellt manligt sätt genom att vara högljudd och ta för sig eller att en man använder kläder och rörelsemönster som traditionellt anses vara kvinnliga, och så vidare.
Queerteorins förmåga att – trots sina invecklade och många gånger svåråtkomliga resonemang – inte stanna vid problematisering, kritik, teoretiska diskussioner och utopiska funderingar, utan att istället både förslå och utföra ett konkret motstånd tycker jag är både angeläget och uppmuntrande. Även Ambjörnsson fokuserar en hel del – efter att ha gjort en teoretisk genomgång och förklaring av vad queerteori egentligen innebär – på queeraktivismen, det aktiva motståndet mot förtrycket. Genom att visa på vad man kan göra för att förbättra den situation som man kritiserar, levandegör man inte bara teorin i sig, man ökar också chanserna för att kunna nå en faktisk förändring. Några av de konkreta förslag på subversiva akter och queeraktivistiskt motstånd som Ambjörnson ger i boken är:
– Guerillaqueerattacker. (”Ett helt gäng queera personer ’intar’ ett utpräglat straight ställe.”).
– Queera läsningar. (I vilka man letar efter queera inslag i till exempel ”vanliga” filmer och böcker).
– Ändra budskapet på reklamaffischer med hjälp av spritpenna eller liknande.
– Gå på ”fel” toalett. (De som anser sig vara män går på damtoaletten och tvärtom).
– Använda könsneutrala ord. (Till exempel ”hen” istället för ”hon” eller ”han”).
I sin bok håller Ambjörnsson ett för det mesta kritiskt perspektiv till queerrörelsen, genom att ta upp flera av dess olika inriktningar och framförallt genom att öppet diskutera den kritik som har framförts mot queerteorin och –aktivismen, eller delar av dem. Även om det utan några större tvivel står klart att Ambjörnsson själv sympatiserar med queerrörelsen och gärna vill öka förståelsen för den med sin bok, erbjuds läsaren många gånger själv att ta ställning till de frågor som rörelsen problematiserar och ställs inför. Vad är queer? är en viktig bok då den kan bidra till att fler – även dem utan akademisk bakgrund – kan ta till sig och tillgodogöra sig queerteorin. Ambjörnssons bok – med ett rakt språk, tydliga tankegångar och intressanta exempel – är därför betydelsefull, både som en allmän introduktion till och förklaring av queerrörelsen och som en ingång till vidare queerteoretiska studier. Om man väl fastnat för queer, efter att ha läst Ambjörnssons bok, kan Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda vara ett steg vidare mot ytterligare fördjupningar, innan man sätter tänderna i till exempel Judith Butlers mer akademiskt teoretiska queerskrifter, inte minst queerbiblen Gender trouble.
Titel: Vad är queer?
Författare: Fanny Ambjörnsson
Förlag: Natur och kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 238
ISBN: 91-27-11320-5
Läs mer: Levande Historia