Kategori: Serier

Att finna gemenskap i utanförskap

Iranier i Österrike. Västerlänning i Iran. Persepolis, som nu släpps i en samlingsvolym innehållande de tidigare utgivna fyra delarna, handlar mycket om att höra till. Och att inte höra till, alls. Marjane Satrapis självbiografi tar vid då huvudkaraktären Marji är tio år. Hon är fast besluten att bli profet när hon blir stor, den islamiska revolutionen (som sedermera ska leda till krig mellan Iran och Irak) eskalerar och husan i Marjis familj har förälskat sig i grannpojken.

Persepolis är en mix av vardag och politik, lycka och förödelse. Utvecklingsroman är ett epitet som inte är helt missvisande, men boken innehåller inte bara en berättelse om en flickas väg till kvinna, utan är också ett stycke nutidshistoria om både förtryck och kampen att slå sig fri. Och inte minst om alla paradoxala mellanlägen som uppkommer på den glidande skalan däremellan.

Den politiska viljan är alltid närvarande, men Satrapi skildrar också ett ett tvivel som inte sällan utvecklas till en förtvivlan. Ändå skrattar man. För i Persepolis värld är inte allvar och humor motpoler. Satrapi balanserar på den sylvassa kniveggen och hon skrattar hela vägen. Hoppet är det sista som överger en, sägs det och kanske är det därför som hennes serieroman aldrig blir dyster. Allvarlig, skrämmande och rörande, visst, men aldrig dyster.

Persepolis är verkligen en kontrasternas roman. Detta understryks ytterligare av Satrapis illustrationer. Här finns inga mellanlägen, ingen gråskala. Hon använder sig av svart och vitt och that’s it. En estetik som både är vass och hård, men också tilltalande. Stilren, men också detaljrik. Och det finns ett starkt band mellan bildernas utformning och berättelsen innehåll.

Motsatserna är många och kulturkrockarna haglar. Marji tillhör både Iran och Västeuropa. Hon innehåller båda världarna och hon lever i båda världarna, men saknar också på grund av detta en genuin tillhörighet. Det som starkast genomsyrar henne och även Persepolis som helhet är inte ett utanförskap, utan en gemenskap. Hur den tar sig utryck skiftar; ibland i en gemenskap av kampvilja och i de politiska åsikterna, ibland i utanförskapet i sig, ibland i enbart i egenskap av kvinna. Men den finns ständigt närvarande: en önskan och en vilja om att höra till.

Titel: Persepolis
Författare: Marjane Satrapi
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 349
ISBN: 9170372268

Hemmingsson gör humor av ångest

Nina Hemmingsson har i sitt andra seriealbum ”Jag är din flickvän nu” samlat sina enrutingar som till vardags går att hitta i Aftonbladet. Här finns förutom enrutingarna även längre serier.

Hemmingsson har en mycket speciell humor. Den är svart och testar ofta gränsen för vad som går att skämta om. Men trots det går det inte att låta bli att skratta. Vissa skämt är dock så absurda att det är svårt att hitta en poäng. Inte ens Hemmingsson själv kunde under serieseminariet på Bokmässan i september i år förklara det roliga med vissa enrutingar. Men å andra sidan kan det vara just det absurda som är poängen.

Många av serierna handlar om tjejer som känner att de inte passar in. Ett vanligt tema kan tyckas, men Hemmingsson gestaltar detta på ett nytt sätt. Hon ger karaktärerna förmågan att driva med sig själva samtidigt som de mår dåligt över att de är för tjocka eller att de inte alltid är som alla andra.
Hemmingsson använder sig även av ironi som humorgrepp. Flickorna i hennes serier säger en sak men utstrålar något helt annat. I en stripp går till exempel en kvinna runt och sjunger att hon är fri och självständig. Hon berättar om hur vacker och ung hon är och om allt bra hon åstadkommer. Men det hela slutar dock med att hon hamnar på mentalsjukhus.
Flera gånger uppmärksammar Hemmingsson även jämställdhetsfrågor. Ett bra exempel på det är när en av hennes kvinnliga karaktärer under ett möte får reda på att hon inte får prata lika mycket som männen eftersom hon saknar penis. Hemmingssons serier roar alltså inte bara utan uppmärksammar även allvarliga problem i samhället

Ångest och depression är också något mycket centralt i Hemmingssons serier. Många av hennes karaktärer mår mycket dåligt vilket visar sig i oprovocerade utbrott, rädsla över att gå utanför dörren eller genom att de dövar känslorna med alkohol eller mat. De ångestfyllda karaktärerna har hon gett vita, tomma och ihåliga ögon som troligtvis visar på den tomhet som karaktärerna verkar känna.

Hemmingsson använder sig dock av väldigt likartade skämt i sina serier. Att läsa seriealbumet i ett sträck är inte att rekommendera, eftersom det tillslut blir tjatigt. Albumet passar dock perfekt att ta fram och läsa då och då.

Teckningarna är groteska men samtidigt helt underbart gjorda. Vissa av dem utstrålar som sagt en hel del ångest, och det visas även i Hemmingsons val av färger då det mesta går i en mörk nyans. Detta bidrar till att både förstärka ångesten och samtidigt framkalla svartsynta ironier.

Läs också Jesper Ims Johanssons artikel om serieseminariet Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?

Titel: Jag är din flickvän nu
Författare: Nina Hemmingsson
Förlag: Kartago Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 126
ISBN: 9189632583

Ångest, absurd humor och svärta i ny serie av Benjamin Stengård

”Så länge jag kunde minnas hade mitt liv varit meningslöst, och nu befann jag mig där dit jag hade strävat. På nollpunkten. Vaggad till sömns i det sociala skyddsnätet. Jag kände ingenting och längtade inte efter någonting, och när jag slöt ögonen försvann hela världen.”

Beläte, Benjamin StengårdBeläte, Benjamin Stengård1Beläte, Benjamin Stengård2
Ur BELÄTE av Benjamin Stengård

Utgångspunkten i Benjamin Stengårds serie ”Beläte”, som utgör huvuddelen av hans senaste fanzine, Kriget mot Benjamin, är nattsvart. Huvudpersonen, som bär samma namn som författaren, har i sin lägenhet i Visby brutit all kontakt med omvärlden. Ett hej och ett tack till kassörskan på Ica, samt långa, mumlande samtal med Fresh Princes tv-bild är vad som utgör kvoten av hans sociala umgänge, och med hjälp av narkotikaklassad psykofarmaka sluter han sig allt mer kring sig själv. Men ur denna dimma bryter sig plötsligt en klar tanke, en insikt om att det måste ske en förändring.

Stengårds tidigare serier och enrutingar har ofta präglats av en bisarr och svart humor med Kafkaartade mardrömskulisser. Allt detta återkommer i ”Beläte”, även om humorn har fått maka på sig något för att lämna plats åt allvaret. Teckningarna är detaljerade och äger ett djup som fascinerar. Det uppgivna, apatiska, den molande tristessen och det tungsinta svarta hos huvudpersonen uttrycks fantastiskt väl i de stora, tomt stirrande ögonen, genom det utmärglade ansiktet och genom de långsamma rörelserna; ansiktet mot kudden, stirrandet i taket, de sömnlösa nätterna. Stämningen förstärks av en tigande och hotfull Visby ringmur, vilken också ytterligare betonar det klaustrofobiska i det isolerade liv huvudpersonen lever.

För att komma till rätta med sina problem skapar seriens Benjamin av modellera en liten figur som till sitt yttre uttrycker essensen av tålamod och välmenande lyhördhet. I denna planterar Benjamin alla sina goda egenskaper, och med honom – Doktorn är den titel figuren föräras med – förs sedan långa, terapeutiska samtal. Men trots att Doktorn är en förlängning av Benjamin själv tycks han förrädisk, närmast lismande i sitt förstående uttryck. En sadistisk böjelse låter sig anas bakom hans förment välmenande yttre och när han till slut ska lära Benjamin hur han ska göra för att bli människa, när han ska lära honom den kod som han aldrig riktigt har förstått och som har placerat honom i samhällets utkant, urartar instruktionerna i självplågeri, ett självplågeri som också blir en symbol för alienation och en syn på livet som egentligen absurt och meningslöst.

Med en klar känsla för både ord och bild visar Benjamin Stengård att han är en serietecknare att räkna med, både nu och i framtiden. Den enda invändningen som egentligen kan riktas mot ”Beläte” är det något abrupta slutet. Serien hade mer än gärna fått sträcka ut sig över fler än de 23 sidor som den nu utgör.

Fanzinet Kriget mot Benjamin innehåller också tre enrutingar och en bisarr stripp om vårdpersonalen på en psykakut. Dessa visar Stengårds bredd. Men den stora behållningen är just ”Beläte”. Den hade förtjänat att stå för sig själv, som ett tydligt bevis på att seriemediet menar allvar, att det står på egna ben, att det inte är en litteraturens eller konstens subgenre, möjlig att sopa undan som lättviktig underhållning.

Titel: Beläte (Kriget mot Benjamin)
Författare: Benjamin Stengård
Hemsida: It’s all about the Benjamin
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 23 (totalt 28 i fanzinet)
Övrigt: Benjamin Stengårds serier har synts i bland annat Galago, Serum och Vårt Malmö. Han kommer även att bli publicerad i den feministiska tidskriften Bangs nästnästa nummer. Förutom Kriget mot Benjamin har han tillsammans med Carl Hedsved givit ut två nummer av fanzinet Kvickhuvud.

Jordnära serieroman med film- och musikalinslag

Talande delfiner spelar en framträdande roll och musikalinslag är inte ovanligt. Saffo – en flatas dagbok innehåller en del lite ovanliga och överraskande moment. I en tillsynes enkel förpackning gömmer sig en hel del påhittiga och intelligenta utmaningar av seriegenren. Ett hejdlöst och framförallt respektlöst lånande från film, musikal och musik blandas upp med huvudkaraktärens egna liv, fantasier, dagdrömmar och drömmar. Detta utgör serieromanen igenom en fångande och omväxlande mix.

Annars är det en ganska konventionell tonårshistoria om avståndsförälskelse, självförnekelse, identitetsproblem och så småningom kärlek, baserad på Sarah Westermarks egna dagboksanteckningar från gymnasietiden. Den självbiografiska närvaron är således påtaglig och jag anar en viss självironi från Westermarks sida, genom den fiktiva Saffo. Det går att läsa Saffo som en utvecklingsroman där huvudkaraktären går från grav självförnekelse till stolt flata. På vägen dit går hon igenom ett misslyckat förhållande med en kille, garderobstadiet då ingen får ana något, avståndsförälskelse och sitt första förhållande med en tjej. Det är som upplagt för sockerslisk, men går – trots det – aldrig över gränsen. Saffo förblir en jordnära och oglorifierad historia, snudd på anspråkslös.

Anspråkslös är också en beskrivning som passar väl in på Westermarks teckning. Den är enkel och avskalad. Det funkar för det mesta, men ibland kan jag sakna en snygg bild som ramar in och givetvis illustrerar, framförallt ironin, i vissa scener. Den spartanska teckningen bidrar dock som understrykande aspekt för den jordnära berättartekniken.

Den största av Saffos alla behållning är dess form. Det görs en antydan om det redan i Westermarks kategorisering av sin bok: serieroman. Det är således inte en serie strippar som sammanställts, utan en sammanhållen berättelse hon förmedlar. Det är både uppfriskande och avslappnande för läsningen att flyta med i det lugna tempot. Den är dessutom uppdelad i två delar, innehållande flera kapitel vilket ytterligare understryker och betonar romanformen.

Läs även intervjun med Sarah Westermark här.

Titel: Saffo – en flatas dagbok
Författare: Sarah Westermark
Förlag: Normal
Hemsida: saffo.se
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 116
ISBN: 918550503

Skämttecknaren herr Sandberg

Att Lasse Sandbergs illustrationer var något utöver det vanliga, förstod jag redan under högläsningen på dagis. Med sina halvskeva collage, snälla ögon och lockande fantasivärldar, har han i barnböcker som Lilla Anna, Spöket Laban, Tummen och Pulvret hänfört otaliga skaror barn i stora delar av världen.

”Jag blev skämttecknare för att hämnas på alla vuxna som varit taskiga mot mig när jag var liten. Sen blev jag barnbokstecknare för att återerövra den barndom jag aldrig haft.” dessa två meningar inleder Nisse Larssons tecknarbiografi om Lasse Sandberg. Här är det Sandbergs liv som skämttecknare som behandlas, något som han var känd för långt före ”Lilla Anna”- böckerna. Författaren Nisse Larsson har komponerat en luftig och bildrik biografi, utan onödiga pretentioner, men med en värme och respekt som lyser igenom under hela läsningen. Boken har sin utgångspunkt i intervjuer med Sandberg samt ett fylligt urval av hans skämtteckningar från sent 40-tal och framåt.

Sandbergs satir- och skämtteckningar behandlar det mesta och funkar fortfarande, trots att vissa har över 50 år på nacken. Politisk satir, serieparodier, absurd humor och en del metafysiskt grubbleri visar upp en för mig helt ny sida av Sandberg, en sida som har kommit i skuggan av den vida berömmelse han nått tillsammans med sin fru Inger, genom de barnböcker de tillsammans producerat genom åren.

Det känns mycket befriande att en gedigen biografi, som till stor del består utav bilder, kan ge en fullt så god bild av ett konstnärskap som en lunta på 400 sidor fyllda med anekdoter och överflödig information. Synnerligen ett förtjänstfullt arbete av författaren. Jag väntar med spänning på flera tecknarbiografier från det lilla förlaget ”Nisses böcker”. Tills dess föreslår jag att ni genast inhandlar ”Skämttecknaren herr Sandberg”.

Titel: Skämttecknaren herr Sandberg
Författare: Nisse Larsson
Förlag: Nisses böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006-09
Antal sidor: 128
ISBN: 9197565148