På ytan ser den första volymen av Åsa Ekströms mangaserie Sayonara September ut att vara vilken snabbproducerad high schoolserie som helst. Men Ekström vet vad hon pysslar med.
Tempot i serien är högt, och flera parallella historier utspelar sig ständigt om varandra, små och stora, långa och korta. Allt rör sig kring och inuti huvudpersonen Alex, och hennes vänner på den serietecknarskola där hon precis har börjat. Det handlar om plugg, framtidsdrömmar, kärlekshistorier, vänskap och fester, och om skuggor från det förflutna.
Även på bildplanet tycks en mängd saker försiggå samtidigt. Nästan ingen ruta är gjord i samma stil som rutan bredvid. Hos oerfarna tecknare kan sådant många gånger vara tecken på att personen i fråga velar eller inte riktigt hanterar mediet, och det hela uppfattas lätt som skevt och inkonsekvent tecknat.
Ekström, däremot, hanterar de olika stilarna till fullo. Var för sig skulle de olika stilarna kunna vara hämtade från ungdomsmanga, barnmanga, actionserier, stiliserade cartoonalbum och västerländsk äventyrsrealism. Eftersom det hela utspelar sig på en serieskola tar Ekström också chansen att teckna serier i själva serien, något som lyfter både variationen och boken ytterligare ett litet snäpp. Men det som utmärker Sayonara September är inte i första hand att bilderna är varierat, snyggt och klanderfritt tecknade, utan att varje ruta och figur känns noga avvägd för att skapa största möjliga – och mest subtila – dramatik.
Precis som bilderna är berättelsen egentligen inte heller speciellt originell. Det rör sig framför allt om klassiskt relationsdrama och tonårsöden. När Åsa Ekström i Sayonara September tar sig an dessa genrer håller hon sig inom de kommersiella ramarna. Men inom dessa ramar närmar hon sig vad som måste kallas för berättandets och bildhanterandets fulländning.
Titel: Sayonara September (volym 1)
Författare och tecknare: Åsa Ekström
Förlag: Kartago förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 210
ISBN: 978-91-86003-340