Hösten 2005 skakades Frankrike av de värsta oroligheterna sedan studentrevolten i maj 1968. Allt startade när två unga pojkar, båda från den eftersatta Parisförorten Clichy-sous-Bois, brändes till döds inne på en transformatorstation efter att ha blivit jagade av polisen. Händelsen ledde till regelrätta upplopp som pågick i tre veckor. Den franska regeringen införde undantagstillstånd i vissa län och bilder på bilar och byggnader som sattes i brand kablades ut över världen.
Nu har det hänt igen. Efter en olycka, där två pojkar dog när deras motorcykel krockade med en polisbil, har nya oroligheter blossat upp. Runt hundra poliser har skadats och förödelsen i förorten där olyckan skedde, Villiers-Le-Bel, är enorm.
Det är i den här verkligheten Torun Börtz, journalist och författare, har rört sig. Bland människorna, höghusen, de överbelamrade lägenheterna, fattigdomen och framförallt: det enorma utanförskapet. Hennes reportagebok Betongen Brinner tar sin början i oroligheterna på hösten 2005 och skildrar ett Frankrike präglat av rasism, elitism och politiker utan förståelse för den verklighet de bestämmer om.
Börtz bok skulle lätt ha kunnat bli enbart ett indignationsreportage, en nattsvart skildring av gråa höghus, våld och misär. Men andra ord en bok som skulle ha varit jobbig att läsa. Men Betongen Brinner är, trots den något klyschiga titeln, inte en sådan bok. Tvärtom. Börtz urval är mycket balanserat. Indignation blandas med stolthet och hopp, och röster från alla delar av samhället får ge sin syn på problemen, vilket resulterar i en, för läsaren, väl sammansatt bild av vad som orsakat den enorma klyfta som finns mellan vissa franska medborgare.
Klart är att många av dem som deltog i upploppen tillhör en underklass där avsaknaden av band till det franska samhället ofta är total. Människor som invandrat från gamla franska kolonier har buntats ihop i fallfärdiga miljonprojekt, där de tvingas bo i trånga lägenheter till ockerhyra. Vissa förorter kan närmast beskrivas som ett slags enklaver, avskurna från den stad de tillhör, eller borde tillhöra. Dålig infrastruktur och brist på kommunikationer är ett reellt problem och de flesta är överens om att något måste göras, men hur det ska göras råder det delade meningar om.
En del, ofta välbeställda medborgare och politiker, skyller på föräldrarna. Att de inte har pli på sina ungar och så vidare. Föräldrarna bör kunna straffas om deras barn begår kriminella handlingar; indragna bidrag och fängelse är några förslag. Men är man upptagen med att försöka överleva, jobba långa nattskift som städare eller gatsopare är det kanske inte helt okomplicerat att uppfostra sina barn. Är dessutom språket ett hinder och barnets egen blandkultur helt främmande för föräldrarna kan man förstå att saken genast är av en långt mer komplex natur än att reduceras till att ha pli på sina ungar.
Klart är alltså, precis som Börtz visar genom intervjuer med bland annat arkitekter, politiker, forskare och socialarbetare, att något har gått väldigt fel i Frankrike. Något som högerextrema grupper inte har varit sena att utnyttja. Men ett rasistiskt och fördomsfullt språkbruk är inte bara förbehållet politiker långt ut på högerkanten. Även politiker och samhällsdebattörer som inte räknas till den traditionella populisthögern visar gång på gång upp sin oförmåga att förstå och kunna förklara vad som pågår och vilka lösningar som är gångbara.
Här har alla något att lära sig utav Börtz bok. För hon visar inte bara på de katastrofala exempel där allting gått käpprätt åt helvete, utan ger läsaren flertalet historier som visar på att det går att lösa problemen. Utanförskapet kan brytas och initiativ som kommer inifrån den egna gruppen har visat sig fungera. Det finns förorter där det i princip var helt lugnt medan det i andra förorter brändes och förstördes för hundratals miljoner Euro. Demografin såg likadan ut, men reaktionerna skiljde sig totalt – hur kom det sig?
Börtz skriver om kvarteret la Caravelle, ett område som tidigare varit klassat som ett av Frankrikes allra mest våldsamma. Den infödda franska befolkningen flyttade och byttes ut mot en ekonomiskt svag invandrartät befolkning. Högerextrema Nationella fronten hade stora framgångar i området under tidigt 90-tal och framtidstron bland befolkningen var obefintlig. Men stadens borgmästare förstod vad som måste göras. Kvarteret behövde ”öppnas mot omvärlden, både fysiskt och mentalt”. Arkitekturen sågs över, monotonin bröts och affärer och föreningar har etablerat sig i området. Medborgarna har med andra ord blivit delaktiga i sitt område, fått känna stolthet och få platser att samlas kring. Kriminaliteten har sjunkit, folk flyttar återigen in i området och polisen, som förut inte vågade ge sig in i vissa delar av kvarteret, patrullerar nu till fots i området.
Förhoppningsvis kommer svenska politiker och beslutsfattare att läsa Börtz bok. På vissa håll i landet har det redan gått för långt, utanförskapet är ett faktum och politiska krafter mobiliserar sig och kastar populistisk snömos till både höger och vänster. Sveriges egen Le Pen, Jimmie Åkesson, gnuggar händerna och Sverigedemokraterna, som lever på missnöje och enkla lösningar, kanske snart sitter med i riksdagen. Skulle detta ske är det en skam för Sverige, ett monumentalt misslyckande för demokratin och ännu ett bevis, titta bara på den nuvarande regeringen, på att Sverige och härförare Reinfeldt är på väg åt helt fel håll.
Torun Börtz bok är en viktig och välskriven skildring av utanförskap, rasism, hopp och förtvivlan. Språket är tydligt, utsvävningarna i metaforer och betongporr är få, vilket är bra. Känslan i områdena hon skildrar, estetiken, människornas liv och kamp behöver inte beskrivas med blomsterspråk, det går fram ändå. Förhoppningsvis kan det franska exemplet sätta fart på politiker och snabba på nödvändiga förändringar här i Sverige. Om inte kommer vi både att få se upplopp i förorter och främlingsfientliga partier i riksdagen inom tio år. Det vågar jag lova.
Titel: Betongen Brinner
Författare: Torun Börtz
Förlag: Leopard Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 187
ISBN: 9789173431606