SVT sände första avsnittet i samtalsserien Beckman, Ohlson & Can. Ämnet för kvällen var: Är det männen det är synd om? Titeln är provocerande i ett samhälle där jämställdhetsproblem är i ständig debatt. Än mer provocerande var medverkande Pär Ström som skrivit boken ”Mansförtryck och kvinnovälde”, i vilken han oroar sig för hur kvinnorna roffar åt sig mer och mer makt. I skarp kontrast till detta står Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen, en bok som säger någonting helt annat om ställningen mellan män och kvinnor.
I Gösta och genusordningen ger historikern Yvonne Hirdman sig på att reda ut den skeva maktbalansen mellan kvinnor och män. Till sin hjälp har hon Gösta, en symbol för den manliga normen.
Hirdman berättar om kvinnans historia från förra seklets början och framåt och förklarar hur förhållandet mellan man och kvinna sett ut under årens lopp. Hon berättar om hur kvinnor tagit hand om hemmet medan mannen varit ute i arbetslivet. Fjättrade vid spisen, utan möjlighet till självförverkligande. Mycket har sagts förr men historien tål alltid att upprepas. Och jag känner igen en hel del från min och mina vänners uppväxt. Flera av våra mammor jobbade deltid. I vissa fall var man till och med ledig på fredagar för att ”pyssla” i hemmet och förbereda den obligatoriska fredagsmiddagen.
När Hirdman var professor i kvinnohistoria bad hon kvinnor födda mellan 1910 och 1930 att skicka in sina livsberättelser till henne. På så sätt kunde hon dra slutsatser om underordningar som lätt försvinner i statistiken. Några av breven återberättar hon i sin bok. Kvinnornas berättelser handlar bland annat om en kroppslig skam. Unga flickor som inte förstår varför lakanet plötsligt är blodigt en morgon när de vaknar – ingen har berättat för dem om menstruation, och ingen vill heller förklara att den månatliga blödningen är ett faktum. En förnedring kopplat till kön som knappast syns i en forskares tabell. Och ingen förklarar heller varför pojkarna i familjen slipper göra vissa saker som flickorna måste göra. Svaret flickorna får är att ”det är skillnad”, inget mer.
Hirdmans feministiska betraktelser har skrivits under en tjugoårsperiod och de olika avsnitten skiljer sig en hel del från varandra. Det som håller ihop dem är Gösta. Han fungerar som en referenspunkt Hirdman ständigt återkommer till. Att hon väljer att ge den manliga normen ett namn är både roligt och pedagogiskt. Utan honom hade texterna varit alltför spretiga.
Förutom kvinnans historia diskuterar Hirdman mer kring olika fenomen, som till exempel varför kvinnor skurar toaletter. Och det är en helt befogad fråga. Jag önskar själv att jag hade sagt något den gången då min klasskamrat, en pojke, berömdes av vår lärare då han stolt berättade att han minsann brukade städa toaletten hemma. Jag förstod inte då, 10 år gammal, varför det var så fantastiskt, det gjorde väl jag med. Hirdman vänder sig till den akademiska världen för att få svar på sin toalettfråga. Genom att ta på sig olika fälts ”glasögon” försöker hon hitta svar på könsmaktsordningen. Här blir det rörigt. Från att ha varit ren fakta övergår texten till mer abstrakta funderingar och antaganden. Här krävs koncentration av läsaren för hänga med i Hirdmans teoretiserande och vassa ironiserande.
Överlag är Hirdmans argumentation ändå övertygande och hennes bok behövs då kvinnors historiska underordning än i våra dagar ekar obehagligt.
Titel: Gösta och genusordningen: feministiska betraktelser
Författare: Yvonne Hirdman
Förlag: Ordfront förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 240
ISBN: 9170373272, 9789170373275