Serievärldens största

Serier har en både lång och kort historia. Serieliknande uttryck finns att finna från 1000-talet och framåt. Att använda sekvenser av bilder för berättande är inget nytt. Samtidigt har serier som kulturellt fenomen och litterär form varit riktigt taskigt behandlat av mainstream-media. Serier har på senare år börjat synas mer på kultursidorna, men även innan dess har det släppts serieromaner som fått ett rejält genomslag. Vilka är egentligen de riktigt klassiska serieromanerna? De du måste ha läst? Seriernas Gudfadern, den tecknade London Calling, motsvarigheten till Röda rummet?

Fredrik Strömberg sägs ha Sveriges största privata samling av serier. Han är djupt intrasslad i serievärlden med flera böcker om serier på sitt samvete. Han är också ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för Bild & Bubbla och kursansvarig för serieskolan i malmö, bland mycket annat. Om någon vet så är det han; jag slog honom en signal för att bena ut begreppen.
– En serieroman är en längre serie, skapad för att bli publicerad i bokform. Det är inte bara ett ihopsamlat material, utan en sammanhållen berättelse.

På 1980-talet upplevde serievärlden något av en våg. Från den tiden finns framförallt tre namn som blivit lästa och omlästa. Alan Moore har, och är fortfarande, framförallt verksam som manusförfattare. Hans mest kända serier är kanske V för Vendetta och Watchmen. Den senare leker med myten om den maskerade superhjälten. Handlingen kretsar kring en rad föredettingar, superhjältar som lagt masken på hyllan, och vars ganska tragiska och meningslösa förflutna uppdagas då en av dem mördas. Det är en serie som ytligt påminner om de mer lättsmälta diton i tidningsform, men som i sin berättarteknik är betydligt mer litterär. Fredrik Strömberg tipsar om sin Alan Moore-favorit:
– From Hell. Den kommer nu precis på danska och norska.

Den andra stora mannen från 80-talets serieboom är Frank Miller. Hans serier är välkända, mycket tack vare Hollywoods flitiga filmproduktion med serierna som förlagor. Daredevil, Sin City, 300 och nu senast Batman – mörkrets riddare är exempel på detta.
– Rent personligen så skulle jag ta bort Frank Miller, säger Fredrik Strömberg. Han framhåller sådana fascistoida åsikter att jag blir arg. Jag gillade det när jag var 10-15 år, men den uppfattningen har jag senare reviderat. Det som jag tyckte var häftigt som pojk, tycker jag inte om som vuxen man. Framförallt för att han har en ganska tråkig världsbild.

Den tredje, och största, mannen från 80-talet är Art Spiegelman. Han har framförallt ett mästerverk (i två delar) bakom sig: Maus. Det är en serieroman om förintelsen, berättad av tecknarens pappa Vladek. Den lyckas beröra på djupet, utan att bli sentimental och har ett berättargrepp som är lika enkelt som genialt. Fångarna i koncentrationslägren tecknas som möss, medan nazisterna är katter. Maus har vunnit en rad priser, bland annat Pulitzerpriset, och blivit hyllad i största allmänhet.
– Det är egentligen bara Maus och Persepolis som nått fram till den nivån att de når så pass långt ut, till den allmänna publiken, säger Fredrik Strömberg.

Varför tror du det blivit så?
– Både Maus och Persepolis handlar om mer allmänna händelser, som folk känner till och intresserar sig för. En stor andel av de serier som är mer fiktionaliserade tilltalar subkulturen bara för de ämnen de tar upp. Men de här serierna har ett ganska enkelt och rakt berättande.

Utöver de tre männen från 80-talet fogar jag ännu ett namn till listan: Marjane Satrapi och hennes debut Persepolis. Den liknar Maus genom att vara starkt självbiografisk och skildra hur människor kan leva under extremt förtryck. Satrapi skildrar sin uppväxt i Iran under 80-talet och hur hennes föräldrar skickar henne till Österrike när regimens grepp om landet hårdnar. Satrapi berör både hur kvinnan och kvinnligheten formas i två skilda kulturer, men beskriver också en rotlöshet som hennes huvudkaraktär upplever, som främling både i Österrike och sitt hemland Iran.

Jag frågar Fredrik Strömberg om hans egen favorit. Förutom ovannämnda From Hell tipsar han om ytterligare en självbiografisk serie:
– Favoriten är Epileptic av David B. Det är han som är förebild till Persepolis. Det är en berättelse om hur det är att växa upp med en bror som har epilepsi. Och där epilepsin också har en speciell form i berättandet.

Serier som förekommer i texten:

Alan Moore
– V för Vendetta gjordes tillsammans med David Lloyd. Utkom först mellan åren 1982–84 och samlades i bokform 1990. 2005 kom den i bokform och översättning i Sverige, utgiven av Egmont.
– Watchmen gjordes tillsammans med Dave Gibbons. Publicerades ursprungligen mellan åren 1986-1987. Kom i översättning i serietidningsform 1987, men finns även i bokform, utgiven 1990 av Medusa och 2006 av Egmont Kärnan.
– From Hell gjordes tillsammans med Eddie Campbell. Publicerades först mellan åren 1991-1996, men finns inte i svensk översättning.

Frank Miller
– Daredevil skapades 1964 och togs över av Frank Miller 1979. Har framförallt getts ut i serietidningsform, men två samlingsvolymer på engelska finns.
– Sin City är flera berättelser, mer löst sammanhållna. Många också utgivna separat.
– 300 skapad tillsammans med Lynn Varley. Gavs ursprungligen ut som en miniserie 1998 och gavs på svenska ut 2007 av Egmont Kärnan.
– Batman – mörkrets riddare ursprungligen publicerad 1986, gavs ut i serietidningsform på svenska 1987 och samlades senare i album av Epix förlag.

Art Spiegelman
– Maus. Första delen publicerades i tidskriften RAW mellan 1977-1985 och samlades 1986. Den andra delen publicerades mellan 1986-1991, och i bokform 1991. På svenska kom de 1987 och 1992.

Marjane Satrapi
– Persepolis gavs först ut i fyra delar mellan 2000–2003, på svenska kom den 2004-2005 och i samlad version 2006, utgiven av Galago.

David B.
– Epileptic gavs ut mellan 1996–2003 med originaltiteln L’Ascension du Haut Mal.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *