Det har gått många år sedan antologin Fittstim kom ut. 18 unga kvinnliga feminister berättade om hur det var att vara ung tjej i Sverige. Var, skriver jag. Jag antar att det är en tempusform som kan diskuteras nu när inte bara jämställdhetsministern vägrar kalla sig feminist, utan även Linda Skugge, som 1999 var en av Fittstims tre redaktörer. Men det har trots allt hänt en del sedan Anja Gatu skrev om tjejlag i fotboll och Marit Bergman berättade om frustrationen över att hela tiden bli reducerade till tjejband i stället för att få vara det rockband hon och hennes vänner var. Kanske handlar det om tilltalet, kanske handlar det om skribenterna, men faktum är att Fittstim i dag känns en aning daterad. Även om erfarenheterna som den berättar om görs av unga tjejer i tusental, varje dag, än i dag.
Det kom så en form av uppföljare. Antologin Könskrig breddade horisonten, och även om den riktade sig till en mer vuxen publik visade den med ett uppkäftigare och samtidigt mer påläst sätt att feminismens perspektiv vidgats och fördjupats. Till Könskrig bidrog också manliga skribenter, vilket visar att även manliga erfarenheter är en nödvändig del av det snåriga nystan som feminismen kommit att bli. För att komma till rätta med problematiken – män slår kvinnor, män har högre lön än kvinnor, män innehar fler tyngre maktpositioner än kvinnor – krävs det en medvetenhet bland män (och andra) om att manlighet inte handlar om gener, utan om genus.
Om man (sic!) inte föds till kvinna, utan blir det, föds man heller inte till man. Det är bara till att börja rodda och förändra i mansblivandet, med andra ord. Men det där är väl knappast big news?
Så när tidningen Gringos grundare Zanayar Adami i en ny antologi med titeln Pittstim skriver att nu är det killarnas tur att slå sig fria från könets bojor kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är på tiden och att det är alldeles lysande att göra det med en bok som Pittstim, eller om det är passé och till och med meningslöst med en antologi där 15 mer eller mindre kända unga män berättar om hur det är att vara ung kille i 2000-talets Sverige.
Det finns två stiliga poänger att göra i argumentationen för de båda ståndpunkterna. Den ena är den som redan gjorts. Manliga erfarenheter är nödvändiga att berätta om. Att rätta sig efter genusbestämda mönster är som sagt något som inte bara kvinnor tvingas till. Att någon kissar på dig i duschen efter skolgympan eller ger dig ett knytnävslag mitt i fejjan beror inte ytterst på att din snopp ser konstig ut eller att du har sagt något putslustigt om någon där i nattklubbskön. Det beror på att du över huvud taget har en snopp. I båda fallen. Och att den som kissar och slår också har en. Det är erfarenheter som görs för att du är kille och man. Att bli kissad på i duschen har med genus att göra. I detta finns en viktig poäng. Manliga erfarenheter är inte allmänmänskliga erfarenheter. Genom att slå fast det kan den norm som manliga erfarenheter utgör förskjutas till att först och främst bli manliga erfarenheter. Och rätt vad det är kanske pampen vid styrelsemötet med viss förskräckelse tänker att ”här sitter jag för att jag i första hand är man och kanske inte så mycket för mitt goda handlags skull. Så får det ju inte gå till.”
Fullt logiskt då att Zanayar Adami och Inti Chavez Perez gör sig till redaktörer för en antologi som Pittstim vars syfte är att få killar att tänka över hur mansrollen ser ut och hur den har format dem.
Den andra poängen så. Undertiteln till boken gör klart att det är ”15 berättelser om att vara kille” det handlar om. När det redan finns tusen och åter tusen, ska vi då behöva läsa 15 till? Det är knappast så att killarna suttit tysta och tittat på medan kvinnorna skridit till verket för att vidga sitt utrymme och att det nu plötsligt slår dem att här sitter vi i vår snävhet och trängs helt i onödan. Fittstim skrevs för att de erfarenheter som skribenterna hade gjort behövde berättas och få en plats. Detta för att de flesta andra erfarenheter det berättas om är just manliga erfarenheter.
Så när den samlade mänskliga erfarenheten i huvudsak redan är definierad av en samling kukar, går det då över huvud taget att urskilja dessa 15 pittar i allt det här och kalla dem för ett stim?
Nej, det är faktiskt svårt. Mycket av det som berättas i Pittstim kommer inte som några överraskningar. Som tur är finns här inga paranoida idéer om strukturellt mansförtryck. Det är ingen reaktion på feminismen, och galenpannor som Pär Ström, som förra året gav ut boken Mansförtryck och kvinnovälde, kommer att hitta få argument för sin sak i Pittstim.
Vad det handlar om är uppväxtskildringar. Axel Gordh Humlesjö, som skrivit en av antologins bästa texter, berättar om hur han efter hockeyträningarna brukade gå in på toa och ”halvrunka” för att snoppen skulle se större ut i duschen. Och Donny Hedlunds berättelse om ätstörningar lyfter fram något som sällan diskuteras som ett också manligt problem. Hedlund bryter ett tabu, liksom Inti Chavez Perez, som skriver om att ha sex mot sin vilja. Men ofta handlar det om sådant som det berättats om förut. Våld, kriminalitet, avståndet män emellan, homofobi, porr, onani, otrohet. En del känns rent slarviga, som Gustav Fridolins text om våld. Jag hade önskat fler mer utmanande texter.
Det finns bättre berättelser om att vara kille än de 15 som samlats i Pittstim. Det gäller bara att läsa dem på ett annat sätt än tidigare. Kanske kan Pittstim ge impulser till detta hos den målgrupp den riktar sig till: unga killar på högstadiet och gymnasiet. Men ingen ska tro att den bryter ny mark eller ger röst åt en grupp som hittills inte haft någon.
Titel: Pittstim
Författare: Inti Chavez Perez och Zanyar Adami (redaktörer). Övriga skribenter: Kalle Berggren, Andrev Bergström, Dan Blomberg, Kristofer Folkhammar, Gustav Fridolin, Axel Gordh Humlesjö, Farao Groth, Andreas Gustavsson, David Hanna, Donny Hedlund, Jon Jordås, Baris Kayhan, Max Landergård.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 221
ISBN: 9146218874