Nittonde Stolens Johan Wicklén var smått lyrisk över Jonas Karlssons bokdebut “Det andra målet” – och ett fullspäckat schema till trots stannar Jonas upp en stund för att svara på några frågor angående boken, författarskapet och hypen kring boksläppet.
Vad i dina erfarenheter som skådespelare och dramatikförfattare har du haft nytta av under arbetet med ”Det andra målet”?
Svårt för mig att säga. Jag upplever det som att jag har jobbat med novellerna på ungefär samma sätt som med pjäserna. D.v.s. väntat in samtal och situationer och försökt få karaktärerna att “prata av sig själva” och sedan strukit i materialet. På det sättet inbillar jag mig att jag stryker mig inåt kärnan ungefär som en skulptör knackar fram en bild ur det massiva marmorblocket. Hm, nåja.
Språket i boken, är det något som kommit automatiskt, eller är det framarbetat för att skapa en speciell känsla?
Det är absolut en tanke med det ibland ganska sparsmakade språket men det föll sig ganska naturligt när jag började arbeta med situationerna. Så vill jag ju också att dom stora ögonblicken ska ligga liksom utanför texten, eller kanske mellan. Återigen; För varje novell har jag haft mycket material att stryka i. Jag är väldigt förtjust i att stryka. Nu när jag läser dem kan jag någon gång här och där känna att jag kanske strök för mycket.
”Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?”
Novellformen, hur ser du på den, och är det något du känner du vill fortsätta att jobba med?
Jag har alltid tyckt mycket om noveller. Liksom jag tycker om kortfilm. Jag har svårt att säga någonting om formatet innan jag har börjat jobba, men det är inte alls omöjligt att det blir fler noveller. Snarare tvärtom. Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?
Hur går skrivarbetet till rent praktiskt?
Rent praktiskt går det till så att jag mer eller mindre alltid bär med mig en liten anteckningsbok. (Ibland kommer det med någonting från den där anteckningsboken. Oftast inte, men det ger mig i alla fall känslan av att ständigt vara aktiv.) Sen tar jag tjänstledigt från teatern och sätter mig vid datorn. Dit kommer jag vid nio, halv tio när jag har lämnat på dagis, sitter där och talar högt för mig själv till ungefär tre när det är dags att hämta.
Dagen du valde att ta ditt manus till en förläggare, hur blev du mottagen?
Först fick jag veta att noveller var ganska svårsålt, men när dom väl hade läst fick jag ett mycket gott mottagande och nu har vi ett väldigt bra förhållande, mitt förlag och jag. (Vad trevligt det kändes att skriva den meningen.)
Du är en offentlig person och din debut har uppmärksammats i många olika sammanhang, var du beredd på att det skulle vara så mycket runt om själva boksläppet?
Ja och nej. Med tanke på hur många böcker som kommer varje dag förstod jag ju att man kanske var tvungen att ta i lite för att nå ut men det är ändå stor skillnad på att tillsammans med regissör och andra skådespelare lansera en föreställning eller film och att ensam lansera sin bok. Nej, jag trodde nog inte att det skulle bli sådant ståhej. Så har jag kanske (medvetet eller omedvetet) undvikigt att tänka på mig själv som en så särskilt offentlig person.
Det är ofta ett slags genanta sociala situationer som bokens personer befinner sig i, något som många som skapar väljer att göra komedi av, men i ”Det andra målet” är dessa situationer ofta mer obehagliga än roliga. Är det ett medvetet val att välja bort det dråpliga i situationerna, och istället lyfta fram den där lite naggande och klaustrofobiska känslan hos personerna?
Jag har egentligen aldrig varit ute efter att beskriva någonting speciellt komiskt. Snarare en slags tillfällen (stämningar, situationer) som på något sätt inte riktigt räknas. Men det är klart att när man rör sig i dom vattnen blir det lätt komiskt. Det får gärna vara det också. Jag ser ingen motsättning i att skratta och uppleva djup.
Personer återanvänds ibland i de olika berättelserna och som läsare får man bläddra en hel del fram och tillbaka i boken för att hänga med i svängarna. Kan du förstå de läsare som kommer att känna sig lite vilsna?
Ja, men man får gärna läsa om och bläddra fram och tillbaka. Det är ju en av bokens (Om man jämför med film och teater.) fördelar att man själv bestämmer över takt och ordning. Man måste inte läsa den helt linjärt. Jag hoppas att flera av novellerna har den kvalitén att dom så att säga börjar när dom är slut. Att man ska kunna gå och tänka på dom här personerna och händelserna i efterhand. Kanske fylla i något själv?
Finns det någon av berättelserna du är speciellt nöjd med, och om så är fallet, varför?
Jag är nöjd med de flesta på sitt sätt. Det finns en eller möjligtvis ett par som jag vid närmare eftertanke skulle ha lyft ut. Inte för att dom är dåliga men för att dom kanske drar åt ett lite annat håll.
Jag kan tänka mig att bokskrivandet – i jämförelse med teater- och filmarbetet – är en ganska ensam process. Har jag rätt?
Det är korrekt och det är kanske det tråkigaste med det här – som ju annars är så vansinnigt roligt – att man är tvungen att hålla det för sig själv så länge.
Jag ser definitivt att det finns potential till ett filmmanus i ”Det andra målet”. Hur känner du för det, och tror du någon skulle våga göra en film utifrån novellerna?
Tja, jag vet inte. Jag har inte tänkt så långt.
”Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.”
Är Gondolen det nya ”Röda Rummet”, och är du den nye Strindberg?
Jag vet inte om just Gondolen är nya Röda rummet. Men jag är definitivt Strindberg. I alla fall för tillfället. Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.
När kommer romandebuten?
Tisdagen den 12 feb. 2008. Alt. November -09. Kan dröja till vårvintern året därpå, möjligen hösten, men inte så särskilt mycket längre skulle jag tro.