Vackert utan slisk i Carlbrings skymningsljus

När vi somnar tillsammans är Magnus Carlbrings sjätte diktsamling. Dikterna utspelar sig till största del i ett gränsland mellan dag och natt, natt och dag, mellan skymningen och gryningen. Det är ett dunkelt ljus där framförallt känseln dominerar, mötena mellan hud och kroppar. Ibland bryts dunklet av starkt ljus, där den älskade kvinnan och kärleken står som ljuskälla, och ibland bryter omvärlden in i dunklet, med missiler, hot och våld:
[…] bildorkanerna
från människoslakten, tjuten av missiler genom köket, allt
som krossar oss och för oss hårdare tillsammans; bilen
dunkar av hjärtslag, vi sitter bredvid varandra
och försöker njuta av bristen på närhet

Det är de små speciella ögonblicken som gör vardagen till något mer, till något extra, som får ta rum i dikterna. För det mesta handlar det om fina små iakttagelser och känslor. Kvinnohanden som stryker mot nacken är en återkommande bild i boken, men många gånger är det också det hotfulla som slår igenom och slår hål på vardagens trygghet. Missilerna, de meningslösa krigen mot terrorn. Yttervärlden tränger sig på genom tv:n och via tidningssidorna på morgonen, med elfte september, konsumtionshets, krig och död. Även vardagsångesten, motsatsen till euforin – torsdagshelvetet – inkräktar på det fridfulla livet. Trots det så är det ändå lugnet och kärleken som dominerar i diktsamlingen. Läsaren får känslan av att det ändå är kärleken som kommer vinna till slut.

Kärleken som beskrivs är väldigt fysisk och intensiv. Samtidigt som den dunkla miljön känns sval så glöder det älskande paret. Ansikten och ögon är höljda i skugga. Det är händerna och deras rörelser, kropparna och inte minst kvinnans sköte som man får se:
Jag blundar i solen,
tungan slår in vattnet
Minnet av ditt sköte
lyser i mig, rummet
växer in i solen
Jag sväljer dig,
som solljus

Den här diktsamlingen skulle hur lätt som helst ha kunnat blivit både sliskig, oengagerande och tam. Men Carlbring har en fantastisk fingertoppskänsla för vad som är fint och vad som är sockrigt och smörigt, och han låter aldrig sina dikter passera den gränsen. Med popkulturella influenser förhöjer och räddar han det vackra i kärleksdikterna. Med en uppriktig solidaritet, upprördhet och ett äkta engagemang slår han in politiken och krigen som splitter i kärlekspoesin. Det vackra blir riktigt vackert när det kontrasteras mot och sätts samman med andra saker, med nattbussar, tatueringar, basdunkande subwoofers, nyköpta byxor, automatvapen, hudslamsor, tusch och cigaretter, som här i första dikten ”Förspel”s sista strof:
Jag omfamnar dig under plafonden, mina nattgoggles
följer din axel, din ryggrad, jag känner doften
av vapenfett och sand i ditt hår, du viskar, din röst
är låg som en orm: Kom, kom ned här på knä

När vi somnar tillsammans handlar om det vackra, det stillsamma, det intensiva. Om de små sakerna som betyder något, som gör vardagen till något man vill ha, trots hets och torsdagshelveten. Det handlar om att leva i de ögonblick när man är tillsammans, att se solljuset i kärleken och varandra, trots skiten i morgontidningarna. Carlbring skriver om de små sakerna som betyder något, de saker som är det verkligt stora, och han gör det här i en av de bästa diktsamlingarna som har getts ut på senare år.

Titel: När vi somnar tillsammans
Författare: Magnus Carlbring
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002
Antal sidor: 70
ISBN: 91-46-20053-3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *