En rå och blodig berättarkyss

Rikki Ducornets debutroman Fläcken fångas bäst i ett ord: Mustighet. Mustighet handlar om att beskriva allt, en text som ger svulstigt mycket. Som aldrig duckar för vare sig högt eller lågt, som inte drar gränser mellan det omöjliga och det rimliga. En text som låter huvudpersoner träda undan och släpper fram bikaraktärer, låta deras historier berättas, för att sedan knuffa undan även dem, för andras berättelser. I Fläcken ligger mustigheten också i den grumliga gränsen mellan gott och ont, mellan gud och djävulen – synden och de goda handlingarna.

Fläcken i bokens titel är den samma som sitter på flickan Charlottes huvud och ansikte. Ett stort rött och brännande utslag, med samma form som den skjutna kanin hennes far tog hem då hon föddes. Enligt Edma, Charlottes faster som tar över vårdnaden om henne efter att modern har dött i barnsäng, är fläcken en skamfläck, ett straff mot Charlotte för de horsynder hennes mamma begick då hon fortfarande var i livet. Edma ser för övrigt allt ont som inträffar som straff från Gud och allt gott som händer, som synder och hädelser från människorna. Under sin fasters religiöst fanatiska och förtryckande översyn isoleras Charlotte från resten av världen. Till slut handikappas hon både mentalt och fysiskt, samtidigt som hennes högsta dröm växer fram – att bli en martyr, ett helgon. Och hela tiden blir hon påmind av Edma om fläcken, sitt stigma.

Många av romanens drag – som de stigmatiserade huvudkaraktärerna, utanförskapen och den historiska miljön på den europeiska kontinenten – är gemensamma med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia och Patrick Süskinds Parfymen. Och inte minst finns smutsen där i alla böcker, men Fläcken är ännu råare. Beskrivningarna är ingående och nära. Svett, jord, blod, skit, sperma och kroppar. Det ingrodda dammet på golven och hyllorna, det ruttnande köttet på benen i katedralmodellen och det mögliga brödet i den mörka obelysta stugan. Utanför det kloster där Charlotte efter en tid inackorderas växer nässlorna som nunnorna använder för att på sadistiskt vis aga sina skolelever. Under devisen att allt är synd och att smärta alltid är av godo, används också nässlorna av vissa nunnor för att på samma gång både straffa och leva ut sina egna sexuella lustar. Beskrivningarna är råa och antingen kyliga som kallsvettningar eller klibbigt heta, som pulserande blod från ett nyslaktat djur.

Bland de förtryckande fastrarna, sadistiska nunnorna och en sinnessjuk exorcist finns det dock ljuspunkter – varma hjärtan innanför jordiga kläder och alkoholstinkande andedräkter. Edmas stammande och kuvade man, Emile, älskar Charlotte, till och med högre än sin egen trädgård. Han står för en viktig del av den lilla trygghet som hon får uppleva som barn, men i slutändan är han för svag och för otursförföljd för att verkligen kunna göra något åt hennes situation. Den verkliga motpolen till Edma och hennes allierade exorcist blir den naturnäre luffaren Poupine. Han har humor och livsglädje och i sina många rus är han nyktrare och mer klarsynt än vad bokens religiöst fanatiska karaktärer någonsin blir.

Rikki Ducornet tycks vilja ställa frågor om vad ondska och moral är, utan att ge några egentliga svar. I boken tecknas framförallt en bild av människor som istället för att leva och agera efter en känsla av vad som är rätt och fel, lever för och i en fast färdig moral, där sökandet efter det som är fel – synden – blir det centrala. Den instans som till en början legitimerar moralen som sann och riktig, i det här fallet den kristne guden, visar sig senare vara utbytbar. Gudsdyrkan byts utan problem mot djävulsdyrkan och nattvardsvinet byts mot blodsoffer. Det handlar om religionen och moralen för religionen och moralens egen skull – det gudlösa dyrkandet, dyrkandet av fördömandet. Charlottes faster Edma lever för att fördöma, i ständig fixerad jakt på det låga och förkastliga, medan hennes motpol Poupine lever för att leva bra, för att finna det goda.

Med en säker smutsig hand griper Ducornet tag om läsarens nacke och kysser ur sig en berättelse på rim, sång, dialekt och vanlig prosa om våld, sex, kyrkogårdar, freakshows, frihet och djupt mörker. När boken och kyssen är slut spottar jag, som läsare, blod. Jag känner mig lite smutsig och skamfull, men ändå fascinerad och väldigt nöjd.

Titel: Fläcken
Författare: Rikki Ducornet
Översättare: Kristoffer Noheden
Förlag: Sphinx bokförlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007 (Första gången på franska, 1982.)
Antal sidor:235
ISBN: 978-91-976568-1-8

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *