Rasism och ledsna clowner

Clownen JacBallt namn. Spännande förhistoria. Bra grundstory. Trots det så har Clownen Jac en hel del problem. Berättelsen börjar redan i Hjalmar Bergmans underbara Farmor och Vår Herre. I Clownen Jac har Farmors sonson Nathan flyttat till USA och uppträder där som framgångsrik clown under artistnamnet Jac Trabac. Nästan som en parodi på uttrycket “den gråtande clownen” baseras hela Jacs clownshow på hans mörka erfarenheter och framförallt på hans öppna rädsla. Plötsligt dyker den unge släktingen Benjamin Borck upp på Jacs flådiga förstutrapp, vilket rör upp en mängd minnen och komplicerade känslor hos den tungsinte clownen.

Denna historia skulle ha kunnat blivit hur intressant som helst, men det blir den tyvärr aldrig. Istället släpar den sig fram till den punkt då man får veta vad som hände när Jac senast var i Sverige, efter det verkar luften ha gått ur Bergman – energin tar slut. Istället hankar sig historien fram, trött och dammigt. Avsnittet som ska vara bokens stora klimax – när Jac får träffa sin dotter och gör stor clowncomeback – faller stelt och platt till marken. Scener som skulle kunna ha varit både spännande och storslagna blir bara tillkrånglade och tråkiga. Den upphaussade clownshowen blir inte det minsta spektakulär eller rolig, istället framstår den bara som pladdrig och förmedlas till läsaren av en krystad radiokommentator.

Trots storyns brister så skulle helheten ändå ha kunnat räddats av ett bra slut. Överdrivna filmhappy endings där de två älskande får varandra till folkmassornas tårdrypande jubel brukar inte vara någon hit. Men samtidigt så tycker jag om när böcker och filmer slutar okej, när det inte går åt helvete för alla karaktärer. Om det ska gå dåligt i slutet av en bok så ska det finnas goda anledningar till det, storymässigt eller på andra sätt. Clownen Jacs sista sidor är mörka. Någon bra motivering till varför boken ska sluta så eländigt som den gör kan jag inte hitta. När man som läsare har tvingats äta damm, i avsaknad av popcorn, till en clownföreställning som aldrig riktigt tänder till är man inte speciellt sugen på att klämma i sig en skopa grillkol som avslutning.

Ett annat problem med boken, som är svårt att bortse från, är den rasism som hela tiden lyser igenom texten. Det är knappast tal om någon nazistisk eller radikalnationalistisk kampskrift, men de främlingsfientliga och rasistiska värderingarna är inte svåra att utläsa mellan raderna. Bilden av svarta verkar inte ligga långt ifrån den attityd som fanns gentemot slavar, som ett lägre stående tjänstefolk. Motsvarande stereotyper finner man också i beskrivningen av till exempel judar, asiater och romer. Bergman är hela tiden mycket noga med att påpeka huruvida en person är jude, “neger”, “zigenare” och så vidare. Han är heller inte sen att dra paralleller mellan karaktärernas personligheter och etniska bakgrunder.

Det är svårt att bestämma sig för hur man ska se på den här typen värderingar i äldre litteratur. Boken är ändå från 1930, så det är knappast aktuellt att ta upp saken med Bergman själv. När man läser den här sortens texter är det ändå viktigt att uppmärksamma de förlegade attityderna och åsikterna. Om inte annat kan det ses som ett tragiskt dokument över det åsiktsklimatet och den människosyn som rådde i början av 1930-talet. Klart är i alla fall att den helt oreflekterade rasismen stör läsningen av boken.

Möjligtvis skulle Clownen Jac kunna ge något för den som har läst Farmor och Vår Herre och är oerhört nyfiken på vad som hände sen, men risken är ändå stor att man bara blir besviken. Lev hellre med ovissheten, för Darling, du är värd mycket mer än det här.

Titel: Clownen Jac
Författare: Hjalmar Bergman
Förlag: Lind & Co
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (Första utgåvan 1930)
Antal sidor: 267
ISBN: 91-89538-15-3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *