Strindbergs text stryks i feministisk bearbetning

När det feministiska Rosenlarv Förlag ger ut August Strindbergs novellsamling Giftas II från 1886 saknar boken text. De blanka sidorna utgör det tomrum som Strindberg lämnar efter sig när Rosenlarv låter honom maka på sig som en av de mest betydande för svensk litteratur. Det är ett tomrum som ska öppna nya möjligheter, bereda plats och initiera brytning av ny mark – på Rosenlarvs hemsida går det nämligen ut en uppmaning om att fylla de vita sidorna med ny text. För förlagets egen del handlar denna uppmaning om återutgivningar av oförtjänt bortglömda kvinnliga författare.

Ovationerna borde vara stående inför en sådan gärning. Rätten att värdera litteratur har på tok för länge varit ett manligt privilegium som kort (men knappast gott) har gått, och alltjämt går ut på att män väljer män.

Den tomma Giftas II får betraktas som en kupp, ett sätt att respektlöst sätta ner foten på. Det är en markering som definitivt bör tas på allvar. Men självklart ska bearbetningen i sig inte tas som en allvarligt menad sådan. I stället vittnar de blanka sidorna, i kombination med den mot Strindberg vänliga men bestämda baksidestexten, skriven i en ton som om han vore en stapplande pensionär som Rosenlarv varsamt leder av den scen på vilken han har irrat sig upp, om en självdistans och lekfullhet som längtar efter att bli tagen på just fullaste allvar, bara för att rått kunna skratta åt hur kulturpatriarkatet ilsket börjar vifta omkring sig i tron om att en feministisk konspiration verkligen vill sudda ut Strindberg ur det litteraturhistoriska medvetandet.

Originalet, Strindbergs Giftas II, handlar om sådan rädsla. Boken samlar patriarkatets skräck över förlorat herravälde, över att bli utsuddat och marginaliserat, i ett antal noveller och i ett förord som hackar tänder av förfäran, paranoia och galenskap. Poängen att läsa texterna är att skräcken känns igen. Den är densamma som till exempel Valerie Solanas raljerar över i SCUM Manifesto, och som för bara ett och ett halvt år sedan resulterade i Evin Rubars dokumentär Könskriget. Det är densamma som går att utläsa i reaktionerna när Gudrun Schyman med självklar auktoritet talar om mansskatt. Det är densamma som gror i det totalt vettlösa Antifeministiska Samfundet. Det är denna skräck, detta upplevda hot, som är viktigt att fokusera. I det avseendet tjänar Strindbergs bok fortfarande ett syfte, både med och utan text.

Rosenlarv gör rätt i att sätta handflatorna mot den enorma kolossen och sedan lägga all sin tyngd bakom. Även om Strindberg förtjänar en viss förundran för sitt för tiden radikala program över kvinnans rättigheter som han publicerade i Giftas I, två år innan uppföljaren, betyder det inte att han var ensam om att debattera dessa frågor. Och han är definitivt inte ensam om att ha skrivit storartad litteratur. För som Rosenlarv skriver på baksidan av sin utgåva av Giftas II: ”Trots allt finns det fler författare och andra perspektiv.”

Titel: Giftas II i feministisk bearbetning
Författare: August Strindberg
Förlag: Rosenlarv Förlag
Utgivningsår: 2006

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *