Antologi med ung poesi visar bredd

Det går inte att definiera den unga poesin i Sverige som någonting enhetligt. Möjligen är ordet bredd det enda epitetet som fungerar. I alla fall om man utgår från de 20 dikter som sammanställts i Göteborgs poesifestivals årliga antologi Ung poesi. Boken är resultatet av en jurygrupps arbete med att gallra ut de bästa bidragen som deltagit den tävling som festivalen varje år utlyser bland landets gymnasieelever. Men framför allt är de 37 sidorna i boken resultatet av att tusentals ungdomar faktiskt skriver poesi. Antalet insända bidrag gick i år att räkna till cirka 1 200 stycken.

Juryn tycks ha ansträngt sig för att inte göra antologin till ett gemensamt uttryck. Den kan inte sammanfattas med hormonernas makt över tanken, eller näven i luften, pulsen i natten eller glittret i ögon som flåsande längtar efter mer, mer, mer; den är inte den tysta kniven mot huden, den är inte skriket inombords; den är inte tristessen eller de utmed sidorna slappt hängande armarna; den är inte håglösheten eller livströttheten eller uppgivenheten. Den allt detta, på samma gång: en obestämbar blandning av gapande, tysta, kaxiga, rädda, trötta, ledsna, glada uttryck. Kort sagt: ung poesi i Sverige är bred poesi.

Bland de 20 valdes av juryn Emma Haapanens och Helena Öströms bidrag ut som de mest framstående. Båda ställer höga krav på sina läsare. Haapanens dikt är hård, kantig, expressionistiskt kal med konsonanter som tuggar sig fram över raderna och med en uppmaning till läsaren att lösa sig själv först:

Jag säger DETTA, långt ifrån
KLARSPRÅKET som brukade flyta, och önskar att
den DOLDA sanningen förstods.
Hör mina brutna verser.
Lös dig själv först.

Öströms dikt är drömlik, bildrik, och ständigt undflyende. Inledningen är suggestiv smått briljant:

Sömnen är en påle dragen genom kroppen
Viker mig runt flisorna
Sträcker mig efter en allt slöare yxa

Minst lika lysande är Rebecca Holmqvists bidrag. Det är en vemodig, nästan uppgiven dikt där vaknandet liknas vid en kramp som sträcker sig ut i drömmen. Lisa Lundmarks feministiska ”Mami o jag” står också ut genom sina träffande bilder och ordlekar, och är samtidigt käftig och gapig i både budskap och utförande. Nämnas bör också Evelina Bramstång som målar upp en subtil bild av ett övergrepp och liknar diktjaget vid draken som Sankt Göran stöter sitt svärd i. I hennes ordflöde finns en desperation, en undertryckt skräck och ett skrik som aldrig lämnar läpparna.

Ung poesi har en hög lägstanivå. Visserligen spretar den, och på grund av bristen på enhetlighet kan den upplevas som osammanhängande. Dikterna tillåts ingen tydlig, gemensam kontext att kontrastera mot. Samtidigt är det också det som är poängen, att inte göra den unga poesin i landet till en kategori, ett fack med enhetliga teman och skrivsätt. Det enda antologin inte lyckas med är att slå hål på bilden av att den unga poeten ofta är kvinna. Männen är sorgligt underrepresenterade. Kanske är det så fördelningen i stort ser ut. I så fall saknar den unga poesin ett viktigt perspektiv från en manlighet som kanske mer än någonsin måste ifrågasätta och omforma och kanske till och med utradera sig själv.

Titel: Ung poesi
Förlag: Antologin ges ut av Göteborgs poesifestival.
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 38
ISBN: 91-631-9693-X / 9781-91-631-9693-5

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *