Dåligt i dubbel bemärkelse

Att komma halvvägs in i förlaget Kängurus lilla samling Dåliga dikter är en bedrift. Att sträckläsa hela boken är en bragd. Att där efter känna frid i själen och ro i sinnet är, slutligen, ett tecken på sjukdom. Förmodligen allvarlig sådan.

Stolta fosterlandspekoral samsas med känslosvallande nödrim tillägnade sparvar, hundar och badstränder i Lomma. Ett och annat frustande påhopp på förmodligen klarsynta recensenter ryms också. Och självklart är Sveriges kanske mesta pekoralist, Erik Ofvandahl, flitigt representerad.

Frågan är om inte redaktören Leif Eriksson lyckats lite för väl i sin uppgift att samla de kanske sämsta dikterna som skrivits i Sverige. Men varför trötta ögonen röda med dålig poesi, när man kan göra det med bra? Poängen är givetvis att roa. Och självfallet ska boken inte läsas från pärm till pärm. Men många av dikterna är inte bara dåliga, de är också tråkiga. Dessutom får samlingen aldrig den komiska effekt som det är tänkt, hur den än läses. Kanske är den viktigaste anledningen forumet. För även om dikterna då de skrevs säkert var det allra blodigaste, varigaste, köttigaste allvar går det komiska i uppriktigheten förlorad i en samling av just dåliga dikter. Att plötsligt drabbas av en anonym diktares stapplande lovsång till våren, dåren eller kvinnolåren i till exempel en dagstidning ger en mer genuin känsla av pinsamhet än då den återfinns i nytryck i Leif Erikssons samling.

Titel: Dåliga dikter – garanterat usel poesi
Redaktör: Leif Eriksson
Förlag: Känguru
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 112
ISBN: 91-85476-25-0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *