Porr. Inget ord kan bättre beskriva förlaget Modernistas nyutgåvor av nyskapande svenska efterkrigsromaner. Lyxigt och stilrent inbundna, med hårda pärmar i gul tapet, stjäl de uppmärksamheten i bokhyllorna. Harald Bergius skrev i DN att serien i sin utformning har ”stor potentiell pornografisk effekt på landets bokälskare.” Det är ett ända in till typsnittet i böckerna sant påstående.
I en sådan fantastisk gul inbindning återfinns numera Lars Gyllenstens debutroman, Barnabok, som först utkom 1952 på Albert Bonniers Förlag. Det är svårt att underskatta Gyllenstens beläsenhet, och det går att genom boken dra linjer tillbaka till flera tungfotade storheter. Men hitom sådana jämförelse, eller bortom om man så vill; bortom detaljerade analogier med snåriga existensfilosofiska problemformuleringar är Barnabok kort och gott en svart skildring om obotlig och (paradoxalt nog) allmängiltig ensamhet. Därtill är det en uppvisning i språklig ekvilibristik; en cynisk lek med ord där språkglädjen färgas avgrundsmörk av lekarnas innehåll.
Vår hjälte är Karl-Axel, en ung man i efterkrigstidens Sverige som slits mellan att vara konventionen till lags och att följa det som för honom är äkta och oförstört. Äktenskapet med Klematis är en katastrof, ett ”resonemangsparti”, ett sätt att bli accepterad, inlemmad och inhyst och välkomnad: ”Ja. Och ordna det för sej, för oss förstås. Det gäller ju bara att klara sej. Inte mer inte spänna det högre bara existera”, resonerar Karl-Axel. Älskarinnan Lucy är motpolen. Tillsammans med henne härskar drifterna, det smutsigt jordnära, det naket ursprungliga. Trösten ligger i famntag av lust, kött, skam, skuld och synd.
Att existera är att vara del av en konstruktion, en artefakt, det vill säga något konstgjort. Barnabok har också undertiteln ”Romantiska artefakter”. Men främlingskapet och det konstgjorda ligger inte bara i omgivningen, utan även i språket, och till och med i ens egna kropp: ”Mina händer är främlingar deras hud är handskar, jag känns inte vid dem”, tänker Karl-Axel. Och till slut brister det. Äktenskapet, arbetsdagens förödmjukelse, en död medelålder, att bara existera – förljugenheten blir olidlig och motståndet pulveriseras. Karl-Axels liv blir en kringflackande flykt utan vare sig mat eller hem. Främlingskapet går så långt att civilisationen förlorar sin funktion.
Gyllensten berättar sin historia med ett konstruerat språk och räds inte för att kasta sig ut i sidospår, bort i barndomsminnen, väckta av associationer och fyndiga ordlekar som ständigt kräver läsarens koncentration. Som exempel kan nämnas det tillfälle då Jesus liknas vid en hund: ”Någon kom med en stor svart pudel på vägen från Haga norra, en gammal kärring och människans bästa vän […]. Människans bästa vän. Och så var Jesus där igen.” Efter det följer en episod från barndomens söndagsskola.
Barnabok är ingen hängmatteläsning. Den reser murar, retar upp och irriterar. Gyllenstens formexperiment är både imponerande och krävande i sin form av inre monolog. Och bakom allt finns bara mörker. Samtidigt är boken ett resultat av att vägra vara till lags. Den nu bortgångne författaren, histologiforskaren och akademiledamoten har alltid provocerat, ända från diktsamlingen Camera obscura (1946), som han gav ut tillsammans med Torgny Greitz som en parodi på 1940-talets modernistiska diktning, till självbiografin Minnen, bara minnen (2000), i vilken han inte väjer för att i hårda ordalag kritisera författarkollegor, litteraturkritiker och akademiledamöter.
Obstinate Lars Gyllensten lämnade i våras definitivt den stol i Svenska Akademien som han redan 1989 ställde till förfogande efter den konservativa församlingens lama ickeposition i frågan om författaren Salman Rushdies dödsdom.
Titel: Barnabok
Författare: Lars Gyllensten
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (första gången utgiven 1952 på Albert Bonniers Förlag)
Antal sidor: 173
ISBN: 91-88748-11-1