Kategori: Artiklar & essäer

Serievärldens största

Serier har en både lång och kort historia. Serieliknande uttryck finns att finna från 1000-talet och framåt. Att använda sekvenser av bilder för berättande är inget nytt. Samtidigt har serier som kulturellt fenomen och litterär form varit riktigt taskigt behandlat av mainstream-media. Serier har på senare år börjat synas mer på kultursidorna, men även innan dess har det släppts serieromaner som fått ett rejält genomslag. Vilka är egentligen de riktigt klassiska serieromanerna? De du måste ha läst? Seriernas Gudfadern, den tecknade London Calling, motsvarigheten till Röda rummet?

Fredrik Strömberg sägs ha Sveriges största privata samling av serier. Han är djupt intrasslad i serievärlden med flera böcker om serier på sitt samvete. Han är också ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för Bild & Bubbla och kursansvarig för serieskolan i malmö, bland mycket annat. Om någon vet så är det han; jag slog honom en signal för att bena ut begreppen.
– En serieroman är en längre serie, skapad för att bli publicerad i bokform. Det är inte bara ett ihopsamlat material, utan en sammanhållen berättelse.

På 1980-talet upplevde serievärlden något av en våg. Från den tiden finns framförallt tre namn som blivit lästa och omlästa. Alan Moore har, och är fortfarande, framförallt verksam som manusförfattare. Hans mest kända serier är kanske V för Vendetta och Watchmen. Den senare leker med myten om den maskerade superhjälten. Handlingen kretsar kring en rad föredettingar, superhjältar som lagt masken på hyllan, och vars ganska tragiska och meningslösa förflutna uppdagas då en av dem mördas. Det är en serie som ytligt påminner om de mer lättsmälta diton i tidningsform, men som i sin berättarteknik är betydligt mer litterär. Fredrik Strömberg tipsar om sin Alan Moore-favorit:
– From Hell. Den kommer nu precis på danska och norska.

Den andra stora mannen från 80-talets serieboom är Frank Miller. Hans serier är välkända, mycket tack vare Hollywoods flitiga filmproduktion med serierna som förlagor. Daredevil, Sin City, 300 och nu senast Batman – mörkrets riddare är exempel på detta.
– Rent personligen så skulle jag ta bort Frank Miller, säger Fredrik Strömberg. Han framhåller sådana fascistoida åsikter att jag blir arg. Jag gillade det när jag var 10-15 år, men den uppfattningen har jag senare reviderat. Det som jag tyckte var häftigt som pojk, tycker jag inte om som vuxen man. Framförallt för att han har en ganska tråkig världsbild.

Den tredje, och största, mannen från 80-talet är Art Spiegelman. Han har framförallt ett mästerverk (i två delar) bakom sig: Maus. Det är en serieroman om förintelsen, berättad av tecknarens pappa Vladek. Den lyckas beröra på djupet, utan att bli sentimental och har ett berättargrepp som är lika enkelt som genialt. Fångarna i koncentrationslägren tecknas som möss, medan nazisterna är katter. Maus har vunnit en rad priser, bland annat Pulitzerpriset, och blivit hyllad i största allmänhet.
– Det är egentligen bara Maus och Persepolis som nått fram till den nivån att de når så pass långt ut, till den allmänna publiken, säger Fredrik Strömberg.

Varför tror du det blivit så?
– Både Maus och Persepolis handlar om mer allmänna händelser, som folk känner till och intresserar sig för. En stor andel av de serier som är mer fiktionaliserade tilltalar subkulturen bara för de ämnen de tar upp. Men de här serierna har ett ganska enkelt och rakt berättande.

Utöver de tre männen från 80-talet fogar jag ännu ett namn till listan: Marjane Satrapi och hennes debut Persepolis. Den liknar Maus genom att vara starkt självbiografisk och skildra hur människor kan leva under extremt förtryck. Satrapi skildrar sin uppväxt i Iran under 80-talet och hur hennes föräldrar skickar henne till Österrike när regimens grepp om landet hårdnar. Satrapi berör både hur kvinnan och kvinnligheten formas i två skilda kulturer, men beskriver också en rotlöshet som hennes huvudkaraktär upplever, som främling både i Österrike och sitt hemland Iran.

Jag frågar Fredrik Strömberg om hans egen favorit. Förutom ovannämnda From Hell tipsar han om ytterligare en självbiografisk serie:
– Favoriten är Epileptic av David B. Det är han som är förebild till Persepolis. Det är en berättelse om hur det är att växa upp med en bror som har epilepsi. Och där epilepsin också har en speciell form i berättandet.

Serier som förekommer i texten:

Alan Moore
– V för Vendetta gjordes tillsammans med David Lloyd. Utkom först mellan åren 1982–84 och samlades i bokform 1990. 2005 kom den i bokform och översättning i Sverige, utgiven av Egmont.
– Watchmen gjordes tillsammans med Dave Gibbons. Publicerades ursprungligen mellan åren 1986-1987. Kom i översättning i serietidningsform 1987, men finns även i bokform, utgiven 1990 av Medusa och 2006 av Egmont Kärnan.
– From Hell gjordes tillsammans med Eddie Campbell. Publicerades först mellan åren 1991-1996, men finns inte i svensk översättning.

Frank Miller
– Daredevil skapades 1964 och togs över av Frank Miller 1979. Har framförallt getts ut i serietidningsform, men två samlingsvolymer på engelska finns.
– Sin City är flera berättelser, mer löst sammanhållna. Många också utgivna separat.
– 300 skapad tillsammans med Lynn Varley. Gavs ursprungligen ut som en miniserie 1998 och gavs på svenska ut 2007 av Egmont Kärnan.
– Batman – mörkrets riddare ursprungligen publicerad 1986, gavs ut i serietidningsform på svenska 1987 och samlades senare i album av Epix förlag.

Art Spiegelman
– Maus. Första delen publicerades i tidskriften RAW mellan 1977-1985 och samlades 1986. Den andra delen publicerades mellan 1986-1991, och i bokform 1991. På svenska kom de 1987 och 1992.

Marjane Satrapi
– Persepolis gavs först ut i fyra delar mellan 2000–2003, på svenska kom den 2004-2005 och i samlad version 2006, utgiven av Galago.

David B.
– Epileptic gavs ut mellan 1996–2003 med originaltiteln L’Ascension du Haut Mal.

”I perioder känns verkligheten grå”

[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Det finns tunga och lätta, har jag förstått. De lätta ger ett kort, intensivt rus. Lyckan är häftig, nästan våldsam, men övergående. Värre är det med de tyngre sakerna. De framkallar snabbt ett varaktigt beroende, som sällan släpper taget självmant. När jag är nere i det träsket känns verkligenheten grå.

Oavsett om ruset kommer från en tung eller lätt substans är återgången till vardagen alltid lika tuff. Allt verkar glanslöst, odramatiskt. Suget efter nästa rus börjar så sakteliga att byggas upp. Snart är jag där igen. Alltid med en lösning i väskan, min biljett till drömlandet. Även om det ger mig ryggvärk. Speciellt de tyngre grejerna har en tendens att påverka mig rent fysiskt.

Och jag använder det gärna. Och ofta. Vad vore en bussresa utan lite extra krydda i tillvaron? Det är ju så fruktansvärt trist att åka buss opåverkad. För att inte tala om att vänta på bussen. Puh!

Men en regel har jag fortfarande. Kanske för att inte sjunka ner till botten och det definitiva missbruket: Jag gör det inte på jobbet. 9-5 är det noll eskapism för min del. Nåja, det skulle vara på lunchrasten då som jag smiter iväg för att ta mig en liten en, men det ska vara en snabbis då.

Det svåraste är suget. Ibland sitter jag med kompisar på kafé och känner det komma. Eller är på bio. Det vore inte på sin plats om jag halade upp saken ur väskan och satte igång. Min omgivning skulle inte uppskatta det, även om jag bara svävade bort i fem-tio minuter. Det skulle inte vara okej. De skulle inte förstå.

Jag behöver mina grejer för att fungera och för att kunna varvas ner. Det är en del av mig. Det är sådana jag är. Vissa sysslar med droger. Jag läser böcker.

Stolen möter David Jonstad

”Fokusera på lösningarna istället för på problemen”

Klimatkrisen andas oss i nacken, antingen förnekar vi den, deppar ihop i ren förtvivlan, eller så går vi till handling. Många vill säkert göra det sistnämnda, men vet kanske inte hur. David Jonstad berättar i sin bok Vår beskärda del vad han tror är lösningen på problemet.

Det var efter att David Jonstad, journalist och en av grundarna till Klimatmagasinet Effekt, hade läst boken Oväder av Mark Lynas som han fick sin klimat-aha-upplevelse och kastades ut ur förnekelsen och istället började handla. Resultatet blev boken Vår beskärda del, där han presenterar vad han tror är den bästa modellen för hur vi ska lösa klimatkrisen. Lösningen går ut på att införa en ransonering för koldioxid, för att på så sätt minska koldioxidutsläppen och fördela dessa jämlikt inom befolkningen.

Jonstad drar en parallell till Andra världskriget där ransoneringen av bland annat kaffe och socker var en lyckad metod och menar att ett liknande tillvägagångssätt absolut skulle kunna fungera igen. En ransonering av olja och kol är enligt Jonstad ett måste för att vi ska kunna stoppa den globala uppvärmningen. Men för att vi verkligen ska lyckas måste vi också se till, vad han menar är problemets kärna, slöseriet med jordens resurser.

Stolen mötte upp Jonstad för bok- och klimatprat.

Hur fick du idén till boken?
Ända sedan jag fick upp intresset för klimatfrågan har jag sökt mig till vad som skrivs och diskuteras i Storbritannien, och fick där då nys om idén om koldioxidransonering. Jag tycker att man där på ett bra sätt har lyft in mer i klimatfrågan än bara fokuseringen på att minska utsläppen, och på så sätt kunnat utforma modeller för att även hantera sociala situationerna, den här idén bygger på att koppla ihop saker och ting, att kunna se till både naturen och ekonomin samtidigt.

Vem vänder sig boken till?
Först hoppas jag att de som är oroade för klimatförändringarna, de som känner att vi måste lösa problemet men inte riktigt ser hur det ska gå till, att de läser boken. Jag vill visa att det faktiskt finns möjligheter att lösa klimatkrisen, genom att sluta fokusera på problemen och istället vända blickarna mot lösningarna.

Men är det inte svårt för den enskilde personen, hänger ändå inte mycket på beslutsfattarna?
Vi har ofta en väldigt instrumentell syn på politik, vi tror att man måste göra det på ett visst sätt, att man ska rösta i val osv. Men det finns många sätt man kan påverka samhället på. I slutet av boken skriver jag om Ställ om-rörelsen som i stället för att vänta på politikernas beslut sätter igång omställningen till ett mer hållbart och självförsörjande samhälle själva, till exempel genom att börja odla lokalt. Det kan skapa en press som visar att folk faktiskt är beredda att göra någonting.

Hur stor omställning kommer det att krävas av oss?
Den billiga energin har gjort det väldigt bekvämt för oss, det kan vi inte komma ifrån. Men det ekonomiska systemet vi skapat kräver ständigt ökad konsumtion, vilket också har skapat många negativa saker. Folk mår sämre, stressar mer, brottsligheten har blivit högre etcetera. Det finns alltså mycket att vinna genom att bryta oss ur det här ekorrhjulet och börja prioritera andra värden än de materiella.

Hur mycket utsläpp skulle vi kunna göra om vi införde koldioxidransonering?
Vårt mål bör vara att så snabbt som möjligt komma bort från fossila bränslen. Till en början skulle vi kunna ligga på en nivå som är ganska nära dagens, men den skulle snabbt behöva sjunka. Förhoppningsvis kommer vi att hitta bättre lösningar istället för de fossila bränslena innan de tar slut. Begränsningen kommer att tvinga oss att använda vår kreativitet och hitta andra sätt att leva, handla vår mat och semestra. Men jag är hoppfull, vi människor är ofta väldigt bra på att anpassa oss.

Ja, för du känns ändå ganska optimistisk?
Jo, jag jobbar på det. Men egentligen spelar det ingen roll hur optimistisk eller pessimistisk man är. Det här är ingen fotbollsmatch där det inte spelar någon större roll om det är det ena eller andra laget som vinner, utan här måste vi vinna hur små oddsen än är.

Så du tänker inte ens i banorna kring en förlust?
Jo, jag tror absolut att det är viktigt att inte förneka en tänkbar förlust, att inse att man inte är oövervinnlig. Alla civilisationer som levt över sina tillgångar har till slut rasat, se bara på maya- eller romarriket. Den kurs vi håller nu är på väg rakt in i en kollaps, vi ligger på en nivå över de värsta scenarierna, oddsen är alltså ganska dåliga. Därför måste diskussionen kring lösningarna upp så att vi slipper denna kollaps.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter att ha läst din bok?
Jag vill att boken ska ge folk hopp om att det är möjligt att lösa den här krisen. Visa att vi kan skapa ett samhälle som håller sig inom planetens gränser, om vi bara kastar de invanda föreställningarna om tillväxt över bord. Vi är inte beroende av ett resurs- och energikrävande samhälle för att må bra.

Titel: Vår beskärda del
Författare: David Jonstad
Förlag: Ordfront Förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 224
ISBN: 9789170374098

Annika Norlin: För mig är texterna alltid utgångspunkten

Hon föredrar Günthers låttexter framför en singersongwriters hyllning till kvinnor med röda tånaglar. Hon inspireras av tidningarnas insändarsidor och tjuvlyssningar. Hon tycker det är jobbigare när musikrecensenter missuppfattar hennes texter, än när de tycker de är dåliga. Nittonde Stolens Anna Nyberg träffade Annika Norlin och snackade missuppfattningar, låttexter och Magnus Uggla.

Annika Norlin– Det känns som att det har gjorts så himla mycket musik där texten alltid hamnar i sista hand. Där folk vill hålla på att spela gitarriff och göra melodier, men så kommer de på att ”just det, vi måste ju ha en text också”. Och så bara: ”Kan inte du Baffe skriva en text”. Och Baffe bara ”Nej jag vill inte”. Och så blir det att den som minst inte vill, får skriva. Men för mig är texterna alltid utgångspunkten.

Annika Norlins musik går under två olika namn. Hello Saferide är hennes engelskspråkiga projekt med två album på nacken och under namnet Säkert! Släppte hon 2007 ett svenskspråkigt album.

Vad är skillnaden mellan att skriva på svenska och skriva på engelska?
– Jag tycker att den är jättestor. Det är många som säger att ”jamen, engelska texter tar ju lika mycket plats för engelsmännen, som svenska texter tar för svenskar”, men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi är så ovana att höra texter på svenska att vartenda ord tar så mycket plats. Om man sjunger ”I love you” så tänker inte engelsmännen så mycket på det. Medan om man sjunger ”Jag älskar dig”, så tar det ju jättejättemycket plats. Jag brukar tänka att det engelska språket är ungefär som en elgitarr i rockmusik, man hör att den är där om man lyssnar noga, men det tar inte så mycket plats, medan svenska är typ som en fagott som hela tiden ligger och bara ”EEEH!”, för man är inte lika van vid den.

Den låt som Annika Norlin fått mest skit för är ”Allt som är ditt”. I den beskrivs hur en kvinna utsätts för en utomhusvåldtäkt och hur jagets hämndkänslor svämmar över. Skulle den funka i engelsk översättning, eller skulle ämnet falla platt?
– Jag vet att den skulle funka om jag skulle skriva om den väldigt mycket, men den skulle inte funka som den är. Jag tror för att om man skulle sjunga de orden som tar mest plats i den låten – det är på slutet när jag skriker ”De jävlarna ska skjutas” – om man skulle sjunga ”Shoot those fuckers” skulle det inte vara lika laddat på engelska. Det känns som att man har hört Black Flag stå och skrika det i alla år. Så på något sätt skulle man behöva hitta något sätt att ta ord som inte var använda så ofta. Medan de svenska orden inte är använda så mycket, man är i alla fall inte van att höra de på radion.

Annika Norlin berättar att hon ibland tog illa vid sig av reaktionerna på ”Allt som är ditt”. Som när nazister tolkade det som en fosterländsk kampvisa, eller när feminister anklagade henne för att reducera kvinnan till hennes könsorgan. Hon beskriver det som det absolut jobbigaste: När människor missuppfattar henne.
– Om någon säger någonting hundra gånger, som man inte menade, så blir det jobbigt. Det kan också bara vara lite småirriterande. Att jag har skrivit en låt som det är väldigt tydligt vad den handlar om, för mig, och så blir den något helt annat. Låten ”Anna” till exempel, som handlar om ett sprucket förhållande, men det var många som trodde att den handlade om abort eller missfall. Plus att det var väldigt många som försökte vinkla det till att jag satt såhär ”Jag behöver ett barn! Ge mig ett barn! Jag är en 30-årig kvinna, ge mig ett barn!”. Men sedan började jag tycka att det var ganska gött, för det har inte skrivits så mycket om något om de där ämnena, så det var bara härligt om folk tolkade in det.

Låttexter beskriver hon som ”sitt nördigaste intresse”. När så många människor började ha åsikter om Annika Norlins texter, startade hon bloggen Waiting Around to Die, där hon istället får ha åsikter om andras texter.

Du skriver på din blogg att ”Sorg och nostalgi får en att verka smart och seriös, kul får en att verka obrydd och lite korkad.” Är du sorglig eller korkad?
– Jag försöker att alltid hitta den gyllene mellanvägen. Men det jag lärde mig av första Hello-skivan – där de flesta texterna är ganska sorgsna, men där jag hade mycket färgglada kläder och handklapp, ljus röst och log på mycket bilder – var att och då lade folk inte märke till sången. Det andra vägde liksom över. Det blev ganska jobbigt att stå och sjunga om låtar som betyder något för en själv och är ganska sorgliga, och så står folk och bara ”åh vad gulligt och sött och glatt det är liksom”. Så efter det så har jag gjort ett medvetet val att snarare försöker trycka på det sorgsna, för då blir folk glada när det kommer in humor istället.

Om du var tvungen att välja, skulle du vara bara kul eller bara ledsen?

– Eh, jag kan inte skriva något som är helt och hållet superseriöst. Jag kommer alltid tillbaka till humorn. Jag vill alltid blanda, men jag skulle förtvina om jag bara fick skriva sorgsna låtar. Tror jag.

Det viktigaste är att låtarna har substans; att de betyder något för den som framför dem.
– Jag stör mig absolut aldrig mest på schlagertexter eller Günter eller vad som helst. Jag kan tycka att det är kul med texter som bara ska vara roliga. Min absoluta hatgrej är singersongwriters som inte vill säga någonting. Då försvinner allting. Om man bara sitter med sin röst och en gitarr, då är hela grejen för mig, att det ska vara någonting, borta.

Vad karaktäriserar en bra låttext?
– Jag har tänkt mycket på det. Jag måste känna att han eller hon som skriver vet vad den pratar om. Jag tycker om när det finns en tanke. Det som jag tycker allra sämst om är när någon försöker göra något som ska låta finare än det är. Eller när det är en massa man ska tolka in. Jag tror att det är därför jag har sökt mig till låttexter istället för till poesi, för jag tycker väldigt illa om när man ska sitta med något väldigt länge och tolka ut saker. Jag kan tycka att det är ganska tråkigt när det känns som att någon bara plockar lite meningar här och där och inte riktigt bryr sig om resultatet.

När Annika Norlin skriver, både på svenska och engelska, är det ofta från ett jag-perspektiv. Kanske hänger det ihop med hennes avsmak för opersonliga låtar och ord som inte betyder någonting.
– Det var någon som skrev det i en tidning, eller om det var en kompis som har sagt det… Det var någon som började prata om Magnus Uggla, som ju var så jävla bra i början av sin karriär och sedan blev… inte lika bra. Och att det har att göra med att han helt plötsligt ändra perspektivet till du och jag, till att börja prata om folk i tredje person. Och det tror jag är så himla sant, för då går det från att vara en person som berättar om att ”det här har jag varit med om” till att bli någon som står över allt och håller på och berättar ”du där och du där”. Jag tycker verkligen det stämmer. Det finns jättefå låtar som jag tycker är bra som inte har du och jag-perspektiv. Så jag brukar alltid ta jag-perspektiv.

Om Annika Norlin:

  • Född 1977 i Östersund.
  • Släppte 2005 debutalbomet Introducing…Hello Saferide, under namnet Hello Saferide. 2008 kom uppföljaren More Modern Short Stories From Hello Saferide.
  • 2007 släppte hon sitt första, och hittills enda, svenskspråkiga album Säkert! Samma år tilldelades hon två grammisar: Årets kvinnliga artist och årets textförfattare.
  • 2008 fick hon återigen en grammis som årets textförfattare. Hon fick också Novellpriset, som instiftats av Magasinet Novell och ges till ”artister som främjar det goda berättandet i sina låttexter”. Samma år fick hon också Ulla Billquist-stipendiet som delas ut av Folkets hus och parker och ges till en ”begåvad ungdom inom områdena teater, sång och musik”.
  • Innan hon blev popstjärna jobbade Annika Norlin bland annat på P3 och Aftonbladet.
  • Hon driver bloggen Waiting Around to Die som handlar om låttexter. Besök den här.

Besök Säkert!s hemsida här.

Flipper

Senaste numret av tidskriften Pequod, som kom redan i höstas, handlar om flipperspel. Ett stiligt nummer på nära 120 sidor fylld med texter som anspelar på dessa tunga, antika pjäser. Amanda Svensson om att ha sex mot ett, De lyckliga kompisarna om att sätta mopeden i pant efter att ha spelat bort sin sista slant, Simon Gärdenfors om hur han och Frej Larsson från Slagsmålsklubben snöar in på flipper en sommar. Och så vidare.

Men det finns en flippertext som ingen av de medverkande i Pequod nummer 44 kan mäta sig med. Och det är den i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.

Alfonso Tracy och Lyle Bland i ett tillhåll för frimurarordern. Längst in i huset, ett rum fullt med trasiga flipperspel.

Håll i hatten:

Rummet är ”[…] fullpackat av fler flipperspel än Bland har sett på ett enda ställe i hela sitt liv – spel med namn som Oh Boy, Grand Slam, World Series, Lucky Lindy så långt ögat når.

’Och det är fel på vartenda ett’, säger den melankoliske Tracy. ’Kolla här.’ Det är en Folies-Bergères: en massa skönheter i fyrfärg som dansar can-can över hela skivan, med nollor som råkar sammanfalla med ögon, bröstvårtor och fittor, ett av de mer vågade spelen här, lite fördomsfullt mot damerna, men bara på skoj! ‘Har du en tjugofemcentare?’ Chungg! Kulan går iväg och missar precis ett högpoängshål, hmm verkar som om det är någon inbyggd skevhet där tjunnnggghk träffar en flasher värd 1000 poäng fast bara 50 tänds på tavlan.- ‘Ser du!’ skriker Tracy medan kulan faller som en sten mot botten utan en chans att nå med en flipperarm zong flipperarmen slår åt andra jävla hållet och tavlan lyser TILT.

‘Tilt?’ Bland kliar sig i huvudet. ‘Du rörde ju inte ens-’

‘Så där är de allihop.’ Tracy har tårar i ögonen av frustration. ‘Pröva själv.’

Den andra kulan är inte ens ute ur rännan innan Bland får en ny TILT, återigen utan att ha rört en fena. Tredje kulan fastnar på något sätt mot en solenoid och (hjälphjälp skriker den med sin lilla pipiga röst, åh, de försöker döda mig med elström …) dingdingding, gonggongar och galopperande siffror på tavlan, 400 000, 675 000, bong en miljon! högsta Folies-Bergères-poängen i historien och den fortsätter bara att stiga, medan den stackars sfäriska själen mot solenoiden rister, kloniskt, hemskt (jovisst kan de känna, de är varelser från asteroiden Katspiel med en väldigtväldigt elliptisk bana – vilket innebär att den bara har passerat Jorden en enda gång, för mycket länge sedan, nästan så långt tillbaka som vid tiden för Världens korniga dunkla gryning, och ingen vet var Katspiel är nu eller när, eller om, den någonsin kommer tillbaka. Det är den gamla vanliga skillnaden mellan återkomst och engångsbesök. Om Katspiel hade tillräckligt med energi för att slita sig loss från solens kraftfält, så har den lämnat dessa vänliga runda varelser i evig exil, utan chans att någonsin återbördas hem igen, dömda att uppträda förklädda till kullager, som ståldankar i tusentals kulspel – att lära känna de berömda tummarna i Keokuk och Puyallup, Oyster Bay och Inglewood – Danny D’Allsandro och Elmer Ferguson, Peewee Brennan och Flash Womack … var är de nu? var tror ni? de blev inkallade allihop, några dödades på Iwo, andra fick kallbrand i Ardennernas snö, med tummar som redan under första vapeninstruktionen i grundutbildningen drevs djupt tillbaka ner i barndomen när svettigt lillfinger kom åt utlösningsmekanismen på geväret och slutstycket sshhOCK! slog igen om tummen som fortfarande satt kvar i patronföraren åh helvete ja det gjorde ont och ajöss till ännu en oslagbar och legendarisk tumme, för gott återbördad till sommardammet, väskor med skrockande glas, bassethundar med stora tassar, lukten från lekplatsernas rutschkanor av plåt som stod och blev heta i solen), nå, här kommer can-can-flickorna nu, Folies-Bergères menader, med mord i blicken, stora läppstiftsröda leenden över bländvita tänder, några toner ur en Offenbach-galopp jiggande ur högtalarna som är underförstådda i maskinens konstruktion, och långa strumpbandsprydda ben i glada sparkar över ångestropen från den här lilla olyckliga runda stackaren på evig bondpermis, medan alla hans kamrater i rännan darrar av medlidande och kärlek, känner hans plåga men utan att kunna göra något, orörliga utan hjälp av fjädern, spelarens hand, den drucknes manlighetsproblem, de tomma timmarna hos en grå keps och en tom lunchlåda, i behov av dessa för att kunna skapa sina egna löpningar på vägen nedför den lutande skivan, ner i de djupa hålen med deras löften om vila som bara skjuter ut dem vilt studsande igen, alltid utlämnade åt tyngdkraften, någon sällsynt gång i de oändligt grunda fårorna av andra löpningar, berömda löpningar (tolv heroiska nummer i Virginia Beach den fjärde juli 1927, av en berusad flottist vars skepp gick under utanför Leyte … i ett skutt över skivan, ens första tredimensionella resa är alltid den bästa, när man kom ner var ingenting detsamma längre, och varje gång man passerade bara närheten av den mikroskopiska fördjupning man gjorde när man föll klappade hjärtat fortare … behärskade, några få, som hade skådat in i solenoidens hjärta, sett den magnetiska ormen och energin i dess nakenhet, tillräckligt länge för att bli förändrade, ta med sig en intim kännedom om makten tillbaka från de slingrande kraftlinjerna i den avgrunden, om själens glasartade öken, som för alltid gjorde dem annorlunda – kolla porträttet av Michael Faraday på Tate Gallery i London, det gjorde Tantivy Mucker-Maffick en gång, för att fördriva en ensam och trist eftermiddag utan kvinnligt sällskap, och undrade sedan hur mäns ögon kunde bli så strålande, så skrämmande, så fulla av kunskap i salarna av fruktan och det osynliga …) men nu blir tjuten från de vackra mordvittnena allt gällare, musiken byter tonart, blir högre och högre, de spetsprydda skinkorna knycker bakåt allt våldsammare, kjolarna fladdrar rödare och rödare, fyller en alt större del av blickfältet, virvlar mot en blodröd final, och hur ska vår lilla Katspiel Kid klara sig ur det här?

Jo, kan man tänka sig, just när det ser som allra mörkast ut, griper Försynen in och fixar en kortslutning – statatatah! lamporna slocknar och lämnar en avtagande röd glöd över de välrakade kinderna och hakorna på de båda spelarna som vrider sig framför flickornas förhäxade dans, solenoiden tystnar skälvande, och den befriade stålkulan rullar chockad tillbaka till tryggheten bland sina vänner.

‘Är allihop så här?’”

Titel: Pequod # 44
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 118
ISSN: 1102-6499

Titel: Gravitationens regnbåge
Författare: Thomas Pynchon
Svensk översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1996 (originalet gavs ut 1973)
Antal sidor: 791 (sidorna som citeras ovan är 606-608)
ISBN: 91-0-056813-9
Övrigt: Nittonde Stolen har tidigare berättat om Zak Smith som tecknat en bild för varje sida i Gravitationens Regbåge. Bilderna finns på Zak Smiths sajt. För att se de som illusterar flipperkapitlet ovan, klocka på sidorna 583 till 587 på indexsidan.

Bokslut 2008

Ödet haver fört oss hit. Till nyårsafton 2008. Framför oss har vi hejdlösa mängder med bubbligt billigt vin, sprit och rysk kossackmusik, och – när bjällrorna har bullrat och det nya året inträtt – en hel uppsjö av nya spännande och från tryckpressarna färskt osande boksidor att ta itu med. Det väntar också en hel del festliga upptåg och överraskningar här på Nittonde Stolen framöver, men innan dess är det dags att summera året som gått.

I höst fick vi äntligen, efter mycket möda och stort besvär, upp vår nya och sjukt snyggfestliga sida! Mer actionfigurer och litterär överblick åt folket! Förutom detta fantastiska uppbyte och tre stora temasatsningar om våld, serier och Tove Jansson, har vi såklart recenserat en himla massa böcker också. Russinen i denna bokkaka har vi plockat ut åt er här:

Arvid Jurjaks favoriter
Din vän datamaskinen – Pär Thörn
Nördig, fånig, fantastisk. Pär Thörn redogjorde för vad som händer om man trycker på respektive knapp på en underlig dator. Kan det bli tråkigare? Svar: ja.

Atlas litterära tillägg
Snyggaste tidskriften i år. Första numret vacklade en aning, men skönare läsning i tidskriftsformatet fanns inte på någon hylla. Har tyvärr bara kommit i två nummer hittills.

Jesper Ims Johanssons favoriter
Det stulna barnet – Keith Donohue
Medryckande realismsaga, om vättar, bortbytingar och mänsklig identitet. En saga som för en gångs skull tillåts vara saga.

Invasion! – Jonas Hassen Khemiri
Inte speciellt otippat, men Khemiri håller stilen. Blandade noveller, teatermanus och kåserier visar upp en fin bredd och ett språkanvändande som få andra närmar sig.

Hörluren – Leonora Carrington
Surrealistisk roman som flippar hårt och innehåller sköna saker som tuffa gamla tanter, hemliga böcker och nunnor som har sexorgier.

Johan Wickléns favoriter
White Sea Black Sea – Jens Olof Lasthein.
Ännu en fotobok i yppersta toppklass utgiven av Bokförlaget Max Ström. Jens Olof Lasthein, en av Sveriges främste dokumentärfotografer, har rest runt i det forna Sovjetunionen och samlat på sig smått fantastiska bilder i panoramaformat.

Vems islam – de kontrastrika muslimerna – Mohammad Fazlhashemi
Sedan tidigt 2000-tal har debatten om islam varit en synnerligt het potatis. Hösten 2008 har SVT:s Halal-TV rört upp känslor och de flesta tv-debatter på ämnet spårade ur i mer eller mindre intetsägande känsloargument. Skönt då att luta sig tillbaka på den kunnige idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi och hans bok Vems Islam – en nyanserad och kunnig genomgång av både progressiva och reaktionära strömningar inom Islam.

Lisa Gidlöfs favoriter
Kärnfamiljen – Elisabeth Hjorth
Hjorth problematiserar begreppet kärnfamilj, ställer individen mot kollektivet och belyser hur allt hänger ihop- kriget i mellanöstern tränger sig in i det svenska medelklasslivet. Orkar vi ta emot?

Hey Dolly – Amanda Svensson.
Inte för att den kommer med något nytt eller omvälvande viktigt. Men för att den på ett sådant frustrerat och opedagogiskt vis släpper lös ångesten hos en tonårstjej utan att någonsin ursäkta sig.

Cathrine Beijers favoriter
Einsteins fru – Liv Strömquist.
Ett träffsäkert seriealbum där kvinnorna som levt i skuggan av sina mer framgångsrika män äntligen får ta plats i strålkastarljuset. Riktigt bra och kul, men skrattet hamnar lätt i halsen.

Drottningen vänder blad – Alan Bennett.
Drottningen av England får känna av läsningens kraft i denna kärleksförklaring till läsning och litteratur.

Anna Nybergs favoriter
Intro – Marcus Ivarsson
En nattsvart berättelse om drogberoendets helvete. Deppigt, fantastiskt snyggt och otroligt bra.

Drottning Pokou – Véronique Tadjo
En mor offrar sitt spädbarn för att rädda sitt folk. Véronique Tadjo berättar myten om Drottning Pokou i fem olika versioner där hon vrider och vänder på moderskap och makt.

Paris-Dakar – Jens Liljestrand
Författaren tar i sju noveller upp dagens trånga mansroll. Men han har lika mycket känsla för könsrollskritik, som karaktärsteckning, som intrigmakeri, som öga för situationer. Paris-Dakar är njutning från första till sista sidan.

Vad vill Filter egentligen?

Mycket har redan skrivits. Det har stötts och blötts och förväntningarna har varit enorma, ja faktiskt. Reportagetidskriften Filter, som bland annat Mattias Göransson (Offside) och Ika Johannesson (den numera nedlagda tidskriften Sex) står bakom, ska komma ut varannan månad och locka läsaren med långa och genomarbetade texter om i princip vad som helst.

Formatet är A5 och första numret pryds av en fet och gul badanka mot svart bakgrund. Inte alls särskilt stiligt, men det är ett omslag som syns, det är det.

Så till själva idén med tidningen.

Filter ska, enligt grundarna, blicka framåt. Det första läsaren möts av är en kalender som sträcker sig två månader framåt, tills nästa nummer kommer ut. Här är tanken att varje text i tidningen ska kopplas ihop med ett datum, till exempel kopplas reportaget om en av de åtalade i Pirate Bay-härvan ihop med första april, det datum skiv- och filmindustrin ska ha lämnat in sina skadeståndsanspråk på huvudmännen bakom Pirate Bay. Kalendern är en god tanke men den måste göras tydligare både rent logiskt och layoutmässigt.

Hur har man lagt upp det?

Tidningen består, minus kalendern, av tre tydliga delar. Första delen består av kortare intervjuer, mittenpartiet av de längre texterna och i slutet finns en avdelning som i kortare texter spanar på tio stående ämnen, bland annat böcker, musik och media.

Läsningen:

Första delen förstår jag inte. Jag förväntar mig direkt de långa och genomarbetade texterna som det skrivits så mycket om. Istället möts jag av små berättelser och intervjuer som skulle ha platsat i vilket annat glansigt magasin som helst – jag betalade inte 69 kronor för det här. Stryk, stryk, stryk.

Reportagedelen är bra, texterna rediga, men utan den där stilistiska spetsen som borde fås ge utrymme i en tidning som vill återupprätta det journalistiska berättandet. Bäst är Mattias Göranssons porträtt av Acne-grundaren och kreativ-virtuosen Jesper Kouthoofd, men även Erik Almqvists reportage om krögaren Håkan Thörnströms jakt på en Guide Michelin-stjärna är av den klass jag förväntade mig av Filter.

Form:

Nja. Bättre kan det bli. Speciellt första delen av tidningen, den del där man tryckt in lejonparten av reklamen, gör mig lätt illamående. I reportagedelen är Pirate Bay- och Thörnströms kök-reportaget bra formgivna. Texten sitter stabilt på sidorna och läsningen flyter på bra. I de övriga reportagen har man av någon anledning lämnat väldigt mycket luft ute i marginalerna vilket ger en effekt av att texten flyter in mot mitten – inte alls behagligt.

Målgrupp:

Till skillnad från Offside ska Filters målgrupp vara mer diversifierad, med andra ord, den ska rikta sig till både kvinnor och män. Men det räcker att ta en snabb titt på reklamen i Filter för att se att målgruppen reklamen företrädesvis riktar sig till är män. Annonser för trav, öl, bilar, arbetskläder och elektronik avslöjar en hel del och skiljer sig inte nämnvärt från vad det annonseras om i fotbollsmagasinet Offside.

Framtid:

Stryk första delen, bli tydligare med vad man egentligen vill och låt fler ”litterära” pennor få chans att skriva – tre tips jag tror skulle hjälpa Filter.

Några röster om Filter:

Sydsvenskans kulturchef Daniel Sandström tycker tidningen är grabbig och Kjell Häglund (Residence, Weird Science) tycker textgraden är för liten och skriver i GP att: ”det här är en tafflig, tråkig tidning, dödligt renons på sensationer och finess.” SvD:s medieexpert, Martin Jönsson, analyserar Filters chans att överleva och här pratar Gunnar Bolin om Filter i P1s kulturnyheterna.

Tidningen Filters hemsida: Här.

Agent 007 femhundrasextio gånger

560 exemplar av en och samma boktitel. För att samla ihop något sådant krävs det ett närmast maniskt engagemang. Ett sådant har uppenbarligen konstnären Andrew Cowie, som har samlat på sig över fem hundra exemplar av Ian Flemmings roman From Russia With Love. I år är det femtio år sedan denna James Bondbok för första gången gavs ut, vilket Cowie firar med att göra en utställning av sin samling.

– Det är en konstinstallation, baserad på en och samma bok – From Russia With Love – som jag har jobbat med i sjutton år, berättar Cowie i sin monter på årets bokmässa i Göteborg.
Det hela började 1990 med att han fick en present med ryska kondomer. De pappersförpackade kondomerna från sjuttiotalets Sovjetunionen associerade han med From Russia With Love och så var hela processen igång.

Utställningen består, utöver själva böckerna, av specialutformade ekbokhyllor, de nämnda kondomerna, en fotoaffisch med 400 av omslagen upplagda i kronologisk ordning och 69 kartonger. Varje kartong innehåller, på bästa spionmanér, en strimlad bok som kan beskådas genom ett plastfönster. Mest spännande i utställningen är kanske den katalog där försättsbladen till samlingens böcker har scannats in, med de tidigare ägarnas namnteckningar, anteckningar och klotter. En genuin bit litteraturhistoria med andra ord.

Samma bok 560 gånger, du känner inte att ditt samlande har gått till överdrift?

– Nej. Jag har en tendens att samla på saker lite over the top. Jag samlar på juicepaketslock, den biten man drar av från yoghurtpaketen och katalysatorskydd från motorvägarna också.
Men någon riktig samlare vill Cowie ändå inte se sig som.
– Jag är snarare en keeper. En som inte samlar, men bara behåller utan något mål.

Konstnären:
Den brittiske konstnären Andrew Cowie, född 1952, bor i en omgjord lada norr om Göteborg. Utöver sitt konstnärskap arbetar han som grafisk formgivare på en reklambyrå.
Boken:
From Russia With Love av Ian Flemming finns översatt till svenska, med titeln 007 ser rött och gavs senast ut av Bonnier 1984.
Boken filmatiserades 1963 av Terence Young, med Sean Connery i huvudrollen som James Bond. Ian Flemming skrev tolv böcker och två novellsamlingar om James Bond, innan sin död 1964.

”Jag är definitivt Strindberg. I alla fall för tillfället”

Nittonde Stolens Johan Wicklén var smått lyrisk över Jonas Karlssons bokdebut “Det andra målet” – och ett fullspäckat schema till trots stannar Jonas upp en stund för att svara på några frågor angående boken, författarskapet och hypen kring boksläppet.

Jonas KarlssonVad i dina erfarenheter som skådespelare och dramatikförfattare har du haft nytta av under arbetet med ”Det andra målet”?

Svårt för mig att säga. Jag upplever det som att jag har jobbat med novellerna på ungefär samma sätt som med pjäserna. D.v.s. väntat in samtal och situationer och försökt få karaktärerna att “prata av sig själva” och sedan strukit i materialet. På det sättet inbillar jag mig att jag stryker mig inåt kärnan ungefär som en skulptör knackar fram en bild ur det massiva marmorblocket. Hm, nåja.

Språket i boken, är det något som kommit automatiskt, eller är det framarbetat för att skapa en speciell känsla?

Det är absolut en tanke med det ibland ganska sparsmakade språket men det föll sig ganska naturligt när jag började arbeta med situationerna. Så vill jag ju också att dom stora ögonblicken ska ligga liksom utanför texten, eller kanske mellan. Återigen; För varje novell har jag haft mycket material att stryka i. Jag är väldigt förtjust i att stryka. Nu när jag läser dem kan jag någon gång här och där känna att jag kanske strök för mycket.

”Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?”

Novellformen, hur ser du på den, och är det något du känner du vill fortsätta att jobba med?

Jag har alltid tyckt mycket om noveller. Liksom jag tycker om kortfilm. Jag har svårt att säga någonting om formatet innan jag har börjat jobba, men det är inte alls omöjligt att det blir fler noveller. Snarare tvärtom. Jag har löst lekt med tanken på att skriva riktigt riktigt kort. Vad blir det då? Prosadikt eller kortkort-prosa?

Hur går skrivarbetet till rent praktiskt?

Rent praktiskt går det till så att jag mer eller mindre alltid bär med mig en liten anteckningsbok. (Ibland kommer det med någonting från den där anteckningsboken. Oftast inte, men det ger mig i alla fall känslan av att ständigt vara aktiv.) Sen tar jag tjänstledigt från teatern och sätter mig vid datorn. Dit kommer jag vid nio, halv tio när jag har lämnat på dagis, sitter där och talar högt för mig själv till ungefär tre när det är dags att hämta.

Dagen du valde att ta ditt manus till en förläggare, hur blev du mottagen?

Först fick jag veta att noveller var ganska svårsålt, men när dom väl hade läst fick jag ett mycket gott mottagande och nu har vi ett väldigt bra förhållande, mitt förlag och jag. (Vad trevligt det kändes att skriva den meningen.)

Du är en offentlig person och din debut har uppmärksammats i många olika sammanhang, var du beredd på att det skulle vara så mycket runt om själva boksläppet?

Ja och nej. Med tanke på hur många böcker som kommer varje dag förstod jag ju att man kanske var tvungen att ta i lite för att nå ut men det är ändå stor skillnad på att tillsammans med regissör och andra skådespelare lansera en föreställning eller film och att ensam lansera sin bok. Nej, jag trodde nog inte att det skulle bli sådant ståhej. Så har jag kanske (medvetet eller omedvetet) undvikigt att tänka på mig själv som en så särskilt offentlig person.

Det är ofta ett slags genanta sociala situationer som bokens personer befinner sig i, något som många som skapar väljer att göra komedi av, men i ”Det andra målet” är dessa situationer ofta mer obehagliga än roliga. Är det ett medvetet val att välja bort det dråpliga i situationerna, och istället lyfta fram den där lite naggande och klaustrofobiska känslan hos personerna?

Jag har egentligen aldrig varit ute efter att beskriva någonting speciellt komiskt. Snarare en slags tillfällen (stämningar, situationer) som på något sätt inte riktigt räknas. Men det är klart att när man rör sig i dom vattnen blir det lätt komiskt. Det får gärna vara det också. Jag ser ingen motsättning i att skratta och uppleva djup.

Personer återanvänds ibland i de olika berättelserna och som läsare får man bläddra en hel del fram och tillbaka i boken för att hänga med i svängarna. Kan du förstå de läsare som kommer att känna sig lite vilsna?

Ja, men man får gärna läsa om och bläddra fram och tillbaka. Det är ju en av bokens (Om man jämför med film och teater.) fördelar att man själv bestämmer över takt och ordning. Man måste inte läsa den helt linjärt. Jag hoppas att flera av novellerna har den kvalitén att dom så att säga börjar när dom är slut. Att man ska kunna gå och tänka på dom här personerna och händelserna i efterhand. Kanske fylla i något själv?

Finns det någon av berättelserna du är speciellt nöjd med, och om så är fallet, varför?

Jag är nöjd med de flesta på sitt sätt. Det finns en eller möjligtvis ett par som jag vid närmare eftertanke skulle ha lyft ut. Inte för att dom är dåliga men för att dom kanske drar åt ett lite annat håll.

Jag kan tänka mig att bokskrivandet – i jämförelse med teater- och filmarbetet – är en ganska ensam process. Har jag rätt?

Det är korrekt och det är kanske det tråkigaste med det här – som ju annars är så vansinnigt roligt – att man är tvungen att hålla det för sig själv så länge.

Jag ser definitivt att det finns potential till ett filmmanus i ”Det andra målet”. Hur känner du för det, och tror du någon skulle våga göra en film utifrån novellerna?

Tja, jag vet inte. Jag har inte tänkt så långt.

”Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.”

Är Gondolen det nya ”Röda Rummet”, och är du den nye Strindberg?

Jag vet inte om just Gondolen är nya Röda rummet. Men jag är definitivt Strindberg. I alla fall för tillfället. Just nu har jag så mycket vax i mustaschen att jag skulle kunna ställa ett mindre bläckhorn på den.

När kommer romandebuten?

Tisdagen den 12 feb. 2008. Alt. November -09. Kan dröja till vårvintern året därpå, möjligen hösten, men inte så särskilt mycket längre skulle jag tro.

Tätt intill Kristina Lugn

På Södra Teatern i Stockholm har journalisten Mustafa Can under hösten bjudit in ett antal kända gäster för personliga samtal. I onsdags var det poeten Kristina Lugns tur att svara på närgångna frågor.

Kristina Lugn & Mustafa Can
Kristina Lugn och Mustafa Can

Belysningen på teatercaféet dämpas och genom ett strålkastarsken gör Operasångaren Vendela Duclos entré. Med en inlevelsefull sång av Piaf inleder hon kvällen. Sången slutar och istället hörs Mustafa Cans röst genom en högtalaren där han presenterar kvällens gäst, ”som sprungen ur Ekelöfs poesi”, Kristina Lugn. De båda tar plats i den svarta skinnsoffan på scenen och samtalet kan börja. Förutom intresset för Gunnar Ekelöfs poesi är hemstaden Skövde något som förenar dem två. Skövde är något Can gärna vill diskutera med Lugn om och det nästan två och en halv timma långa samtalet inleds därför med frågor om Lugns uppväxt. Lugn berättar på ett komiskt sätt hur det var att växa upp i en familj där pappan var officer och mamman var lärarinna. Hon berättar om då hon i smyg lärde sig läsa, hennes tidiga författarplaner och det utanförskap hon ibland kände.

Från utanförskap leder samtalet in på ämnet ensamhet, och Can frågar hur Lugn känner inför detta. Lugn svarar att hon är ensam men menar att alla är det. Kanske är det dock mer påtagligt i hennes fall eftersom hon lever ensam.
– Men jag har faktiskt varit gift tre gånger, tillägger hon.
– Senaste äktenskapet höll dock bara en månad.
Can frågar vad som hände. Lugn, som tidigare sett så bekväm ut i soffan, verkar nu besvärad och börjar bita i sitt pärlhalsband. Trots att situationen är märkbart jobbigt släpper inte Can ämnet, och flera i publiken börjar skruva på sig. Lugn tar sig ur diskussionen och samtalet glider istället in på lögner. Lugn berättar att hon tycker att det finns en livslust i att ljuga, det gör livet mer intressant. En särskild lögn hon kommer ihåg från barndomen är när hon lurade i sina klasskamrater att hennes pappa var skådespelaren Martin Ljung. Det hela gick så långt att hon började förfalska autografer som hon delade ut.

Diskussionen om lögn och sanning löper vidare och Can frågar Lugn om vilken hennes bästa lögn är. Men det vill hon inte svara på, däremot berättar hon gärna om hennes näst bästa lögn. Det var när hon påstått att hon skrivit en bok, Du lilla solsken, som egentligen inte fanns. I flera år stod detta även med i nationalencyklopedin. När folk ringde och frågade om boken sa hon alltid att den var slut.

Under denna diskussion är det oundvikligt att inte fundera över vad som egentligen är sanning och lögn av allt det Lugn berättar, nu när hon tydligen har en förkärlek för att ljuga och hitta på. Kristina Lugn som brukar uppfattas som en uppriktig och självutlämnande person kanske i själva verket är väldigt hemlig, då den bild hon visar upp av sig själv möjligtvis inte är sann.

Samtalet är inte bara underhållande. Även allvar präglar diskussionen. Can frågar Lugn hur pass viktig litteraturen egentligen är. Det märks att detta är något som engagerar Lugn. Hon anser att läsning är en mycket viktig sysselsättning eftersom det går att göra i sin ensamhet och inte är kopplat till en tävling. Lugn blir upprörd när hon tänker på de förslag som den nya regeringen diskuterat angående avskaffandet av avgiftsfria bibliotek.
– Detta är ett hot mot demokratin.

Självklart glider även samtalet in på Svenska Akademien där Kristina Lugn nyligen blev invald. Lugn trodde aldrig att hon skulle bli tillfrågad. När Horace Engdahl ringde var hon övertygad om att han ville ha telefonnumret till någon annan, inte att han faktiskt sökte just henne. Can frågar nervöst om Lugn verkligen kommer att klara av att hålla Akademins tysthetslöfte. Lugn ser en aning pillemarisk ut då hon svarar att det nog ska gå bra.

Mustafa Can knyter ihop säcken genom att återigen läsa några tänkvärda ord av poeten Gunnar Ekelöf, och kvällen avslutas med ännu en vacker tolkning av Piaf. När Vendelas sång tonar ut verkar publiken överens om att denna kväll lyst upp en annars mycket mörk novemberkväll.

Titel: Tätt intill
Medverkande: Mustafa Can och Kristina Lugn
Plats: Kägelbanan, Södra Teatern
Tidpunkt: Onsdagen den 29/11 2006