Kategori: Artiklar & essäer

Serier gör unga läsarna dumma och lata. Man blir psykotiskt våldsam av videovåld. Risken att man plockar upp ett hagelgevär och börjar meja ner pensionärer, dagisbarn, gulliga små kaniner och postpersonal är överhängande stor om man spelar shoot-em-up-spel. För varje ny populärkuluturell företeelse så höjs det alltid ett hav av vältvättade och rynkiga fingrar för att varna föräldrar och andra berörda om de fruktansvärda följderna.

Nu för tiden är det, förhoppningsvis, inte längre så många som tror att serier fördummar sina läsare eller att de gör dem mindre benägna att läsa annan traditionell litteratur. Trots detta så har de tecknade serierna fortfarande många fördomar att slåss mot och det är en bra bit kvar innan de uppnåt samma status som exempelvis romanen har idag. Inte förrän i år, 2006, kom den första svenska doktorsavhandlingen – Berättande bilder – som enbart inriktat sig på tecknade serier. Bakom avhandlingen står Helena Magnusson. På seminariet Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?, från årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, berättade hon om sin forskning. Serietecknarna Nina Hemmingson, Martin Kellerman och Lena Ackebo deltog också i seminariet.

– Serier är en del av litteraturen i stort, förklarade Helena Magnusson och gjorde en jämförelse med bilderböcker, som däremot inte faller utanför litteraturens ramar. Att serierformen börjar tas på större allvar och få mer och mer erkännande märks inte bara på den nyutkomna doktorsavhandlingen. Bland annat så har det på senare år skett en ökning av serieutgivning i bokform, vilket också har inneburit större möjligheter för seriernas format och uttryck. I bokform får serierna mer utrymme, kan vara mycket längre och mer lika en sammanhållen roman. Magnusson skulle gärna se att romaner och serieromaner kunde mötas på en jämbördig nivå och att de gavs samma erkännande – något som man förhoppningsvis börjar närmar sig.

Enligt Magnussons har man under de senaste 30–40 åren kunnat se en utveckling med fler tecknade serier riktade till en vuxen publik. Samtidigt så är det fortfarande ungdomar som är den stora målgruppen. De för serier så viktiga visuella elementen återfinns idag också i en stor del av det övriga medieutbud som dagens ungdom konsumerar, med tv, internet, illustrerade tidningar och så vidare. En annan bidragande orsak till att serier i stor grad är en ungdomslitteratur, förklarade Magnusson, är att många serieskapare idag börjar som unga och därmed också får en yngre publik.

I jämförelse med annan litteratur så är serieformen på många sätt unik, menade Magnusson. Bland annat så har den i sitt strippformat i dagstidningar med mera en enorm möjlighet till aktualitet, som många andra former saknar, vilket inte inte minst kan göra den till ett vasst satirvapen.
– Serier är idag en etablerad uttrycksform, vid sidan av drama och andra kostformer. Den har en oerhörd bredd och variation av lågt och högt och allvar och komik.

Hos de serietecknarna som medverkade på seminariet var det de komiska serierna som stod i fokus. Lena Ackebo, som har varit verksam som serietecknare sedan 1984, berättade om sin senaste skapelse Familjen Brynebrinks. Albumet Brynebrinks är en frontalattack mot det som Ackebo kallar för trallkulturen, med reklam, kvällspress, dokusåpor och så vidare. Familjen Brynebrinks är de ultimata konsumenterna och mottagarna av denna trallkultur. De följer alla dokusåpor, både på tv och i kvällstidningarna, de köper alla de senaste produkterna, lär sig slogans utantill och ser reklamavbrotten på tv som informationspauser.

Nina Hemmingsson har sedan en tid tillbaka, vid sidan av Jan Stenmark, förgyllt Aftonbladets kultursidor med sina mörka, men även komiska enrutingar, som hon kallar dem. Nu i höst är hon aktuell med boken Jag är din flickvän nu.

Efter en utbildning på konstnärsakademien, där teckning dock inte ingick, började hon få sina enrutingar publicerade i tidningen Galago. Hemmingson berättade att en stor drivkraft bakom hennes serieskapande är den frustration och inspiration hon får i glappet mellan den hon är och den som hon förväntas vara, i glappet mellan att vilja att passa in och att vara ärlig mot sig själv.
– Det som är bra med serier är att man kan rätta till saker i efterhand, förklarade Hemmingson. Som när man kommer på något för sent, till exempel ett bra svar på en replik.

Martin Kellerman debuterade med sin Rocky i Metro 1998 och är nu en väl etablerad serietecknare med ett tiotal album bakom sig, en egen serietidning och en pågående USA-lansering. Planer på en animerad film finns också, men tyvärr så är de än så länge inte speciellt långt framskridna.

Rocky har av många setts som något av en generationsserie, en samtidsskildrare. Men Kellerman förnekar att det skulle vara något medvetet drag, att satsa på att vara aktuell. I stället sa han att det handlade om att man måste vara produktiv hela tiden. Att det gäller att hela tiden snappa upp ting som kommer framför nosen. Det är i vardagen och språket där, i samtal mellan vänner, roliga e-mail med mera, som Kellerman hittar sina idéer.

Semniarienamn: Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?
Konfrencier: Sture Hegerfors
Medverkande: Helena Magnusson, Lena Ackebo, Nina Hemmingson och Martin Kellerman
Plats: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg
Tidpunkt: Söndagen den 24/9 2006
Läs mer: Rocky och Nina Hemmingsons enrutingar

poesi är
pulsen, rytmen, drivet
& handbromsen

poesi är
den rakaste, snabbaste rälsen fram & in
eller den längsta & bökigaste jävla omvägen

poesi är
avhållsamhet & isolation
kåthet & desperation

poesi är
en jakt
efter kontakt

poesi är
att byta ställning
fast det redan är så skönt

Det är vad poesi är, enligt Bill Larsson, en av de två initiativtagarna och redaktionsmedlemmarna bakom poesiprojektet Dikt 360. Projektets hemsida har legat uppe en tid, men det var den sextonde november som det drog igång på riktigt. Sen dess har en ny dikt publicerats på sidan varje dag. Diktens författare har presenterats och Dikt 360s redaktion, Bill Larsson och Micael Olsson, har gett dikterna betyg och ingående omdömen. Ibland är de överens om huruvida dikten är bra eller ej, men lika ofta tycker de helt olika.

Dikt 360 fyller ett tomrum, menar Bill. Med besökarnas hjälp vill de försöka blåsa liv i den falnade poesiläsarglöden.
Bill Larsson- Vi vill erbjuda ett alternativ – vi vill ge varje dikt som publiceras på sidan den uppmärksamhet den förtjänar.
Hittills har de fått positiv respons, men de efterlyser fler läsarkommentarer på de dagliga dikterna. Vare sig man håller med Bill och Micael eller inte i deras omdömen så är man välkommen att själv tycka till om dikterna.

Inskickade dikter
De dikterna som nu har publicerats har bjudit på stor variation vad det gäller stil, format, språk, längd och innehåll. Det står fritt för vem som helst att skicka in dikter till Dikt 360, i nuläget har de ett 100-tal dikter på lager. Långt ifrån alla är dock aktuella för publicering på sajten. Vilka som får komma med på sidan turas Bill och Micael om att välja. De båda diktkritikerna har förståelse för att det kan vara ett stort steg att skicka in en dikt för att få den läst och bedömd, men de uppmanar folk att ta mod till sig och göra det.
– Att skicka in sin dikt är ju lite som att tigga stryk, menar Bill. Det är tufft gjort! Samtidigt som man inte ska ta våra omdömen och betyg för allvarligt heller. Våga göra det!

För Bill är det viktigaste att dikterna har något som träffar honom och sätter honom i svängning. Det handlar i första hand om vilka känslor en dikt lyckas väcka, medan formen är mindre viktig.
– “Dina ögon är bottenlösa, glittrande brunnar. När jag tittar i dem faller jag som en sten, men din kärlek blir min flytväst.” ger Bill som exempel på metaforer han gärna slipper läsa.
Han påpekar att välanvända klyschor går bort och betonar vikten av att hitta sin egen poetiska röst, att kunna beskriva saker på nya sätt med oväntade bilder eller formuleringar.

Ny poesivåg
Bill resonerar kring det faktum att det skrivs mycket poesi nu för tiden, inte minst på olika skrivarcommunitys på internet. Kanske har vi en ny poesivåg på gång. Viljan att uttrycka sig och publicera det man skriver offentligt har definitivt ökat på senare år. Han drar paralleller till media och dokusåpor, behovet av att synas och höras. Vad som är poesi eller inte kan dock diskuteras, tycker Bill och menar att mycket av det som läggs ut på poesicommunities eller bloggar snarare har drag av dagbok än lyrik.
– Men att viljan och möjligheten till att publicera sig och blixtsnabbt få feedback och kritik på det man skrivit finns är ju såklart strålande poesitivt!

Oförändrat läsintresse
Samtidigt som intresset för att skriva poesi ökar så verkar läsintresset oförändrat. Det är bland annat detta som Dikt 360 skulle vilja ändra på. Att läsa, reflektera och kommentera det som andra skriver är enligt Bill lika utvecklande som att skriva, om inte mer.
– Man måste ibland stanna upp och fundera på vad man tycker är bra, respektive mindre bra – och varför man tycker si eller så. Det är då man går framåt.

Bill har många idéer om hur man ska bära sig åt för att öka allmänhetens intresse för poesi. Det handlar mycket om att testa och inviga nya former och vägar. Till exempel föreslår han att man kan göra elektroniska multimediabaserade diktsamlingar eller bifoga cd-skivor med diktinläsningar eller ljudbakgrunder till diktböcker. Men framförallt handlar det om att leverera poesin snyggt förpackad och på ett lättillängligt sätt. Man måste ta ner poesin på en mänsklig nivå, hävdar Bill.

– Slutligen, varför borde jag ställa mig och läsa upp en dikt istället för att sjunga kareokee nästa gång jag är på en fest?
– För att det är det grymmaste som finns att dela med sig sin brutalt bästa dikt till sin omgivning och samtidigt känna responsen, stämningen som ens ord alstrar. Karaoke kan ju vilket fyllo som helst stå och bröla, men att dra en dikt som tar en med till ett ställe man inte trodde fanns, som får en att se eller uppleva något nytt – det är nåt annat det. Ingen kommer minnas karaokesnubbe nummer fyra dagen efter, men ALLA kommer minnas poetkillen som drog den där dikten.

Serier som offentliga dagböcker. Vi har sett det förr, i albumform, i tidningsform och som enstaka strippar i lokaltidningen. Det är tre, fyra rutor med inledning, mitt och poäng. Det är punschigt och så jävla tråkigt.

Sarah Westermark gjorde tvärtom. Någon gång efter att hon passerat trettioårstecket hittade hon sina gamla dagböcker från gymnasiet. Inspirerad av sina egna anteckningar från de turbulenta ungdomsåren och den då rådande förvirringen började hon teckna strippar.

– Jag tyckte att dagböckerna från gymnasiet var en bra grej att bygga en historia kring och jag kände för att skapa något. Jag hade precis börjat göra hemsidor och det var ett bra sätt att få folk att läsa mina serier. Skriva en bok kändes för svårt och jag kunde egentligen inte teckna, men tänkte att “jag testar”.

En autodidakt som enligt egen utsago ”gör så gott hon kan” alltså. Hittills har det gått bra, utan vare sig utbildning eller större erfarenhet av serieteckning. Intresset för Sarahs strippar på hemsidan ökade och i somras kom resultatet: Saffo – En flatas dagbok. Men att stämpla den som ett seriealbum vore att svära i kyrkan – det är inte en samling av en serie stripar som sammanställts, men inte heller kommer du att finna den under den skönlitterära hyllan bland andra romaner hos din lokala bokhandlare. Saffo är helt enkelt en serieroman och inget annat.

Saffo är ju självbiografisk, men hur mycket?

– Den bygger ju på mina erfarenheter. Mycket av mina tankar och känslor går igen i själva Saffo-karaktären, men mycket annat, som handling och händelser är påhittat. Så började det och mitt i historien började jag plötsligt hitta på. Andra delen bygger mycket på hur jag och min fru träffades.

Mycket av de problem som kan uppstå när man skriver självbiografiskt är hur folk kommer uppfatta det. Vad är autentiska händelser och vad är fiktion? Hur mycket kan man hänga ut människor som ofrivilligt är med i berättelsen? Sarah medger att vissa karaktärer i Saffo bygger på riktiga personer och att de inte alltid framstår i den bästa av dager. Än så länge har ingen hört av sig och varit arg i alla fall. Men den person som Sarah hänger ut mest är ändå sig själv, och det under en så speciell period som tonåren då hon tog klivet ut ur garderoben.

Har du känt att du avslöjade för mycket av dig själv genom Saffo?

– Nej, det är så länge sedan. Mycket ser annorlunda ut nu än när jag skrev dagböckerna. Då hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle göra en serie om det. Nu har jag lämnat det bakom mig. Jag är en annan person nu, så jag känner inte att jag lämnar ut mig själv. Klart att Saffo-karaktären bygger på mig, men nu är mitt liv på ett annat sätt. Jag tror att den där berättelsen är viktig och att det finns många som lever på ett liknande vis. Även om samhället är mer öppet är känslorna desamma.