Serier gör unga läsarna dumma och lata. Man blir psykotiskt våldsam av videovåld. Risken att man plockar upp ett hagelgevär och börjar meja ner pensionärer, dagisbarn, gulliga små kaniner och postpersonal är överhängande stor om man spelar shoot-em-up-spel. För varje ny populärkuluturell företeelse så höjs det alltid ett hav av vältvättade och rynkiga fingrar för att varna föräldrar och andra berörda om de fruktansvärda följderna.
Nu för tiden är det, förhoppningsvis, inte längre så många som tror att serier fördummar sina läsare eller att de gör dem mindre benägna att läsa annan traditionell litteratur. Trots detta så har de tecknade serierna fortfarande många fördomar att slåss mot och det är en bra bit kvar innan de uppnåt samma status som exempelvis romanen har idag. Inte förrän i år, 2006, kom den första svenska doktorsavhandlingen – Berättande bilder – som enbart inriktat sig på tecknade serier. Bakom avhandlingen står Helena Magnusson. På seminariet Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?, från årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, berättade hon om sin forskning. Serietecknarna Nina Hemmingson, Martin Kellerman och Lena Ackebo deltog också i seminariet.
– Serier är en del av litteraturen i stort, förklarade Helena Magnusson och gjorde en jämförelse med bilderböcker, som däremot inte faller utanför litteraturens ramar. Att serierformen börjar tas på större allvar och få mer och mer erkännande märks inte bara på den nyutkomna doktorsavhandlingen. Bland annat så har det på senare år skett en ökning av serieutgivning i bokform, vilket också har inneburit större möjligheter för seriernas format och uttryck. I bokform får serierna mer utrymme, kan vara mycket längre och mer lika en sammanhållen roman. Magnusson skulle gärna se att romaner och serieromaner kunde mötas på en jämbördig nivå och att de gavs samma erkännande – något som man förhoppningsvis börjar närmar sig.
Enligt Magnussons har man under de senaste 30–40 åren kunnat se en utveckling med fler tecknade serier riktade till en vuxen publik. Samtidigt så är det fortfarande ungdomar som är den stora målgruppen. De för serier så viktiga visuella elementen återfinns idag också i en stor del av det övriga medieutbud som dagens ungdom konsumerar, med tv, internet, illustrerade tidningar och så vidare. En annan bidragande orsak till att serier i stor grad är en ungdomslitteratur, förklarade Magnusson, är att många serieskapare idag börjar som unga och därmed också får en yngre publik.
I jämförelse med annan litteratur så är serieformen på många sätt unik, menade Magnusson. Bland annat så har den i sitt strippformat i dagstidningar med mera en enorm möjlighet till aktualitet, som många andra former saknar, vilket inte inte minst kan göra den till ett vasst satirvapen.
– Serier är idag en etablerad uttrycksform, vid sidan av drama och andra kostformer. Den har en oerhörd bredd och variation av lågt och högt och allvar och komik.
Hos de serietecknarna som medverkade på seminariet var det de komiska serierna som stod i fokus. Lena Ackebo, som har varit verksam som serietecknare sedan 1984, berättade om sin senaste skapelse Familjen Brynebrinks. Albumet Brynebrinks är en frontalattack mot det som Ackebo kallar för trallkulturen, med reklam, kvällspress, dokusåpor och så vidare. Familjen Brynebrinks är de ultimata konsumenterna och mottagarna av denna trallkultur. De följer alla dokusåpor, både på tv och i kvällstidningarna, de köper alla de senaste produkterna, lär sig slogans utantill och ser reklamavbrotten på tv som informationspauser.
Nina Hemmingsson har sedan en tid tillbaka, vid sidan av Jan Stenmark, förgyllt Aftonbladets kultursidor med sina mörka, men även komiska enrutingar, som hon kallar dem. Nu i höst är hon aktuell med boken Jag är din flickvän nu.
Efter en utbildning på konstnärsakademien, där teckning dock inte ingick, började hon få sina enrutingar publicerade i tidningen Galago. Hemmingson berättade att en stor drivkraft bakom hennes serieskapande är den frustration och inspiration hon får i glappet mellan den hon är och den som hon förväntas vara, i glappet mellan att vilja att passa in och att vara ärlig mot sig själv.
– Det som är bra med serier är att man kan rätta till saker i efterhand, förklarade Hemmingson. Som när man kommer på något för sent, till exempel ett bra svar på en replik.
Martin Kellerman debuterade med sin Rocky i Metro 1998 och är nu en väl etablerad serietecknare med ett tiotal album bakom sig, en egen serietidning och en pågående USA-lansering. Planer på en animerad film finns också, men tyvärr så är de än så länge inte speciellt långt framskridna.
Rocky har av många setts som något av en generationsserie, en samtidsskildrare. Men Kellerman förnekar att det skulle vara något medvetet drag, att satsa på att vara aktuell. I stället sa han att det handlade om att man måste vara produktiv hela tiden. Att det gäller att hela tiden snappa upp ting som kommer framför nosen. Det är i vardagen och språket där, i samtal mellan vänner, roliga e-mail med mera, som Kellerman hittar sina idéer.
Semniarienamn: Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?
Konfrencier: Sture Hegerfors
Medverkande: Helena Magnusson, Lena Ackebo, Nina Hemmingson och Martin Kellerman
Plats: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg
Tidpunkt: Söndagen den 24/9 2006
Läs mer: Rocky och Nina Hemmingsons enrutingar
Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? I detta nya samhällsklimat kommer allt som återstår bli böcker skrivna av Björn Hellberg och Camilla Läckberg. Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.
För Bill är det viktigaste att dikterna har något som träffar honom och sätter honom i svängning. Det handlar i första hand om vilka känslor en dikt lyckas väcka, medan formen är mindre viktig.
I ett och ett halvt år har den säregne karaktären embryo delat med sig av sina betraktelser på internet. Grammatiskt lössläppt, och med ett existentialistiskt djup, en varm humor och en tydlig humanistisk grundhållning strödde han visdomar med ett säreget poetiskt anslag omkring sig. Samtidigt började det spekuleras kring vem som var personen bakom. En etablerad författare, eller en helt ny och för allmänheten okänd kreativ språkbegåvning? Med embryo blev det tydligt hur en karaktär i skydd av internets möjligheter till anonymitet kunde skapas och utvecklas direkt framför ögonen på en nyfiken publik. Konturerna blev skarpa och till slut intervjuades han även i Aftonbladet där hans språkbehandling jämfördes med Jonas Hassen Khemiris Halim, huvudpersonen i romanen Ett öga rött.