Författare: Redaktionen

Ämnet som Jan Guillou tar upp i Ondskan kan aldrig klassas som oviktigt. Pennalism ges det visserligen inte uttryckligen stöd för i dagens skolvärld. Men problemet med mobbing och utanförskap, och inte minst vuxenvärldens förnekande av förekomsten av fysiskt och psykiskt våld inom den relativt slutna sfär som skolan utgör, är långt ifrån ett fenomen som enbart hör hemma i Guillous 50-tal.

Det är därför irriterande att ett sådant allvarligt motiv ska slösas bort på ett schablonartat porträtt av en superhjältefantasi, ett porträtt som därtill mest tycks syfta till att vara ett självförhärligande runkobjekt med uppgift att tillfredställa ett sällsynt svårartat drag av narcissism och uppblåst självgodhet hos den upphovsman som bokens hjälte är satt att spegla.

I Ondskan drivs 14-årige Erik, svårt misshandlad av sin far, in på en bana av våld, stölder och utpressning. Han relegeras, och inför starten på internatskolan Stjärnsberg fattar han beslutet om en mer fredlig framtoning. Givetvis går intentionerna i stöpet. Stjärnsberg visar sig vara ett starkt hierarkiskt mikrosamhälle, styrt av degenererade slynglar sprungna ur en överklass bestående av en nazistisk adel och en girig högborgerlighet. Men istället för att sälla sig till leden, precis som alla andra, blir Erik ett slags osannolik hämnare på allt som är att betrakta som ont. Han blir en det politiskt korrektas knutna näve, ständigt träffande rätt och effektivt med både knogar och ord. Det goda, det vill säga lärare som inte skriker och slår, de som respekterar mänskliga värden och sunt förnuft, ser i Erik en synnerligen begåvad grabb på alla upptänkliga plan. För det onda, en korkad överklass förblindad av maktbegär, är han ett hot som ständigt ställer till problem.

Det vore därför att rasera bilden av denna hjälte om Erik skulle acceptera de sociala strukturerna på Stjärnsberg. Han kan inte göra annat än att revoltera. Men givetvis, för att inte bryta detta superhjältemönster, blir han först den korpulente plugghästen Pierres bäste vän. Deras brådmogna samtal, samt deras sentimentala ömhetsbetygelser till varandra, smakar snart så illa att det man mest av allt önskar är att Erik i en slags hormonell rubbning någon gång ska skicka sina välkalibrerade nävar rakt i ansiktet på Pierre. Men eftersom Jan Guillou inte vill kännas vid några dylika pubertala infall i en 14-årings tillvaro är givetvis ett scenario där Erik skulle vackla i sin rättrådighet omöjligt. För vad har hormoner och identitetskriser att göra i en skildring av en strid mellan gott och ont? Ingenting, uppenbarligen. Och när det gäller en tonårings sexuella utveckling är den i boken totalt frånvarande. Den fantastiskt plumpt skildrade relationen med en finsk mässarbeterska kan knappast räkans hit.

Romanen svämmar istället över av en flottig känsla av politisk korrekthet. Aldrig råder det något egentligt tvivel om vem som är god och vem som är ond. Och även om Erik och Pierre i en pretentiös jämförelse med Homeros cyklopjätte Polyfemos kommer fram till att ondskan är intelligent och beräknande framstår den ändå i boken som raka motsatsen. Aldrig tillåts den bli den skrämmande makt som den ofta framträder som, en makt med förmåga att locka och förföra, förblinda och förgöra. I stället förblir den antingen en uppnosig perversion, sprungen ur adliga privilegier, eller en sadistisk faders böjelser, osande av alkohol. Det är uselt. Det är ensidigt. Det är totalt onyanserat.

Men framför allt är Ondskan en provocerande dåligt tecknad bild av våldets psykologiska inverkan på människor som utsätts för det. Erik är helt enkelt en dröm, en sentimental förnimmelse av något Jan Guillou skulle ha gjort bäst i att hålla för sig själv. För faktum är, att när Erik, denna produkt av en faders förtryck, har fullföljt sin hämnd i det godas tecken, blir kontentan, sensmoralen, av det litterära avskräde som Ondskan utgör ingen annan än att lite stryk skadar aldrig.

Vill man läsa om ondska mer skrämmande, mer subtil, och samtidigt stanna kvar i skolans värld, rekommenderas Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson eller En komikers uppväxt av Jonas Gardell.

Titel: Ondskan
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (första gången utgiven på Norstedts 1981)
Antal sidor: 282
ISBN: 9164200515

Porr. Inget ord kan bättre beskriva förlaget Modernistas nyutgåvor av nyskapande svenska efterkrigsromaner. Lyxigt och stilrent inbundna, med hårda pärmar i gul tapet, stjäl de uppmärksamheten i bokhyllorna. Harald Bergius skrev i DN att serien i sin utformning har ”stor potentiell pornografisk effekt på landets bokälskare.” Det är ett ända in till typsnittet i böckerna sant påstående.

I en sådan fantastisk gul inbindning återfinns numera Lars Gyllenstens debutroman, Barnabok, som först utkom 1952 på Albert Bonniers Förlag. Det är svårt att underskatta Gyllenstens beläsenhet, och det går att genom boken dra linjer tillbaka till flera tungfotade storheter. Men hitom sådana jämförelse, eller bortom om man så vill; bortom detaljerade analogier med snåriga existensfilosofiska problemformuleringar är Barnabok kort och gott en svart skildring om obotlig och (paradoxalt nog) allmängiltig ensamhet. Därtill är det en uppvisning i språklig ekvilibristik; en cynisk lek med ord där språkglädjen färgas avgrundsmörk av lekarnas innehåll.

Vår hjälte är Karl-Axel, en ung man i efterkrigstidens Sverige som slits mellan att vara konventionen till lags och att följa det som för honom är äkta och oförstört. Äktenskapet med Klematis är en katastrof, ett ”resonemangsparti”, ett sätt att bli accepterad, inlemmad och inhyst och välkomnad: ”Ja. Och ordna det för sej, för oss förstås. Det gäller ju bara att klara sej. Inte mer inte spänna det högre bara existera”, resonerar Karl-Axel. Älskarinnan Lucy är motpolen. Tillsammans med henne härskar drifterna, det smutsigt jordnära, det naket ursprungliga. Trösten ligger i famntag av lust, kött, skam, skuld och synd.

Att existera är att vara del av en konstruktion, en artefakt, det vill säga något konstgjort. Barnabok har också undertiteln ”Romantiska artefakter”. Men främlingskapet och det konstgjorda ligger inte bara i omgivningen, utan även i språket, och till och med i ens egna kropp: ”Mina händer är främlingar deras hud är handskar, jag känns inte vid dem”, tänker Karl-Axel. Och till slut brister det. Äktenskapet, arbetsdagens förödmjukelse, en död medelålder, att bara existera – förljugenheten blir olidlig och motståndet pulveriseras. Karl-Axels liv blir en kringflackande flykt utan vare sig mat eller hem. Främlingskapet går så långt att civilisationen förlorar sin funktion.

Gyllensten berättar sin historia med ett konstruerat språk och räds inte för att kasta sig ut i sidospår, bort i barndomsminnen, väckta av associationer och fyndiga ordlekar som ständigt kräver läsarens koncentration. Som exempel kan nämnas det tillfälle då Jesus liknas vid en hund: ”Någon kom med en stor svart pudel på vägen från Haga norra, en gammal kärring och människans bästa vän […]. Människans bästa vän. Och så var Jesus där igen.” Efter det följer en episod från barndomens söndagsskola.

Barnabok är ingen hängmatteläsning. Den reser murar, retar upp och irriterar. Gyllenstens formexperiment är både imponerande och krävande i sin form av inre monolog. Och bakom allt finns bara mörker. Samtidigt är boken ett resultat av att vägra vara till lags. Den nu bortgångne författaren, histologiforskaren och akademiledamoten har alltid provocerat, ända från diktsamlingen Camera obscura (1946), som han gav ut tillsammans med Torgny Greitz som en parodi på 1940-talets modernistiska diktning, till självbiografin Minnen, bara minnen (2000), i vilken han inte väjer för att i hårda ordalag kritisera författarkollegor, litteraturkritiker och akademiledamöter.

Obstinate Lars Gyllensten lämnade i våras definitivt den stol i Svenska Akademien som han redan 1989 ställde till förfogande efter den konservativa församlingens lama ickeposition i frågan om författaren Salman Rushdies dödsdom.

Titel: Barnabok
Författare: Lars Gyllensten
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (första gången utgiven 1952 på Albert Bonniers Förlag)
Antal sidor: 173
ISBN: 91-88748-11-1

”I was living in a movie, in a novel, an idiot’s dream that someone else was writing, and I was becoming amazed-dazzled-by my dissolution” tänker huvudpersonen Bret Easton Ellis, i Bret Easton Ellis senaste roman Lunar Park, ett formexperiment som både förvirrar och driver med sin författare och med läsaren. Att börja läsa Lunar Park är lite som att frivilligt gå in en mörk labyrint; man kan tyckas ha kontroll i början, men för eller senare äger den dig. Att kliva in i Bret Easton Ellis värld är en chansning, du vet att du kommer att bli utmanad, du kommer att bli stött och du måste leva med att inte ha en aning om hur boken kommer att påverka dig. Ellis är iskall, beräknande, intelligent och smått obehaglig. Han har länge varit en mästare på yta, men i Lunar Park skymtar jag ett djup, en värme framsprungen i den mest osannolika blandning av litteratur jag läst.

Lunar Park börjar som en självbiografi, 40 sidor ägnas åt en genomgång av Ellis tidigare böcker blandat med självutlämnande berättelser om drogmissbruk och lyxliv. Läsaren vaggas här in i en falsk trygghet, vi börjar lita på vår berättare. I boken flyttar nu författaren sig själv till en namnlös förort där både vuxna och barn verkar leva i en slags dvala, tuggandes psykofarmaka för att klara av vardagen. Här bor han med sin fru Jayne, deras elvaårige son Robby samt Jaynes dotter Sarah, fem. Här är det meningen att han ska hitta någon slags frid, bli drogfri och lyckas bli en god fader. Här är det tänkt att han ska skriva klart sin nya roman ”Teenage Pussy”, men efter en urspårad Helloweenfest och ett drogåterfall så byter romanen karaktär.

Konstiga saker börjar hända; leksaker får liv, likaså huset, konstiga mail dyker upp och karaktärer från Ellis tidigare romaner skymtar förbi. Unga pojkar försvinner och någon börjar imitera Patrick Batemans bestialiska mord från Ellis roman American Psycho. Det är nu snårigheten börjar ta vid, bokens form löses upp och som läsare gäller det att anstränga sig för att hänga med. Vi påminns ständigt om författarens opålitlighet och tillsammans med Ellis ironiska ton kan det i längden bli ganska krävande, rader som: ”I felt like an unreliable narrator, even though I knew I wasn’t” och ”But this is what a writer does: his life is a maelstrom of lying. Embellishment is his focal point. This is what we do to please others” ger väldigt mycket utrymme för tolkning, speciellt då vi vet att författaren skriver en bok om sig själv, som i boken skriver en annan bok men samtidigt kommenterar den bok du läser.

Även om det nu är skräcken, genom de urspårade händelserna, som står i centrum så börjar jag kunna utröna att det är något annat Ellis vill åt. Dels så har vi den återkommande kritiken av ytlighet och materialism som återfinns genom hela Ellis författarskap och som även finns här. Kärnfamiljen ifrågasätts och den amerikanska småborgerlighetens Klonopintuggande skildras på ett otäckt sätt. Sett utifrån ett vidare perspektiv så anser jag att Lunar Park företrädesvis handlar om skrivandet och författarskapet, om hur det kan ta över en författare, göra honom till en marionettdocka, agerandes utan egen vilja. Det som vill bli skrivet blir skrivet och författaren måste ständigt kämpa för att verkligen få bestämma. Skrivandet i romanen blir ju även blodigt på allvar, här kommer tidigare karaktärer tillbaka in i Ellis liv och vill bokstavligt talat slita honom i stycken. Ellis tvingas stå för det han skrivit och inser tillslut att han till och med kan påverka den skräck han nu lever i genom att skriva nya slut för karaktärerna som hemsöker honom; underfundig och våldsam metafiktion på många nivåer.

I slutet av boken blir berättaren allt mer absurd, då Ellis delas upp i två, dels den Ellis som skräckslagen råkar ut för allt hemskt i boken, dels en författare som verkar på ett allvetande och mycket mystiskt plan; en röst som ackompanjerar den skräckslagne huvudpersonen på väg mot klarhet, ”(I don’t remember seeing this but the writer insisted I had. The writer said, You were gaping).” Här blir berättaren plötsligt medveten om att det är någon som styr honom, en författare som vet allt men som Ellis ändå vägrar lita på fullt ut.

Jag kan inte heller bortse från bokens uppenbara intertextuella koppling till Hamlet. Att Lunar Park är en uppgörelse mellan Ellis och sin döde fader råder det ingen tvekan om, när fadern börjar hemsöka sin sons hus så startar en slags konfrontation mellan Ellis och fadern. Här lyckas Ellis faktiskt hålla sig långt ifrån ironi och experiment, för att istället tillåta sig att vara sårbar och utelämnad. Han överger den inkörda stilen och lyckas i slutet av boken formulera en oerhört vacker sorgesång över sin döde faders minne. En insikt nås och författaren kommer närmare en försoning med sina demoner.

Möjligtvis är allt bara en lek från Ellis sida, en noga planerad lek där han lagt ut ledtrådar som är ämnade att förgöra läsaren. Ett experiment för att sätta forna kritiker på plats och för att ifrågasätta vad en roman egentligen är. Storheten i boken är främst dess förmåga att lämna spår efter du slagit igen pärmarna. En till synes normal bok blir till en demon som jagar läsaren och tvingar mig att glömma det jag trodde jag visste om romanläsning. Lunar Park väcker både nyfikenhet och obehag, snart kommer boken att nå dig också, vare sig du vill eller inte.

Titel: Lunar Park
Författare: Bret Easton Ellis
Förlag: Pan Macmillan
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2005
Hemsida: Randomhouse
Antal sidor: 360
ISBN: 0330439537
Pressbild: ©Ian Gittler