Senaste numret av tidskriften Pequod, som kom redan i höstas, handlar om flipperspel. Ett stiligt nummer på nära 120 sidor fylld med texter som anspelar på dessa tunga, antika pjäser. Amanda Svensson om att ha sex mot ett, De lyckliga kompisarna om att sätta mopeden i pant efter att ha spelat bort sin sista slant, Simon Gärdenfors om hur han och Frej Larsson från Slagsmålsklubben snöar in på flipper en sommar. Och så vidare.
Men det finns en flippertext som ingen av de medverkande i Pequod nummer 44 kan mäta sig med. Och det är den i Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.
Alfonso Tracy och Lyle Bland i ett tillhåll för frimurarordern. Längst in i huset, ett rum fullt med trasiga flipperspel.
Håll i hatten:
Rummet är ”[…] fullpackat av fler flipperspel än Bland har sett på ett enda ställe i hela sitt liv – spel med namn som Oh Boy, Grand Slam, World Series, Lucky Lindy så långt ögat når.
’Och det är fel på vartenda ett’, säger den melankoliske Tracy. ’Kolla här.’ Det är en Folies-Bergères: en massa skönheter i fyrfärg som dansar can-can över hela skivan, med nollor som råkar sammanfalla med ögon, bröstvårtor och fittor, ett av de mer vågade spelen här, lite fördomsfullt mot damerna, men bara på skoj! ‘Har du en tjugofemcentare?’ Chungg! Kulan går iväg och missar precis ett högpoängshål, hmm verkar som om det är någon inbyggd skevhet där tjunnnggghk träffar en flasher värd 1000 poäng fast bara 50 tänds på tavlan.- ‘Ser du!’ skriker Tracy medan kulan faller som en sten mot botten utan en chans att nå med en flipperarm zong flipperarmen slår åt andra jävla hållet och tavlan lyser TILT.
‘Tilt?’ Bland kliar sig i huvudet. ‘Du rörde ju inte ens-’
‘Så där är de allihop.’ Tracy har tårar i ögonen av frustration. ‘Pröva själv.’
Den andra kulan är inte ens ute ur rännan innan Bland får en ny TILT, återigen utan att ha rört en fena. Tredje kulan fastnar på något sätt mot en solenoid och (hjälphjälp skriker den med sin lilla pipiga röst, åh, de försöker döda mig med elström …) dingdingding, gonggongar och galopperande siffror på tavlan, 400 000, 675 000, bong en miljon! högsta Folies-Bergères-poängen i historien och den fortsätter bara att stiga, medan den stackars sfäriska själen mot solenoiden rister, kloniskt, hemskt (jovisst kan de känna, de är varelser från asteroiden Katspiel med en väldigtväldigt elliptisk bana – vilket innebär att den bara har passerat Jorden en enda gång, för mycket länge sedan, nästan så långt tillbaka som vid tiden för Världens korniga dunkla gryning, och ingen vet var Katspiel är nu eller när, eller om, den någonsin kommer tillbaka. Det är den gamla vanliga skillnaden mellan återkomst och engångsbesök. Om Katspiel hade tillräckligt med energi för att slita sig loss från solens kraftfält, så har den lämnat dessa vänliga runda varelser i evig exil, utan chans att någonsin återbördas hem igen, dömda att uppträda förklädda till kullager, som ståldankar i tusentals kulspel – att lära känna de berömda tummarna i Keokuk och Puyallup, Oyster Bay och Inglewood – Danny D’Allsandro och Elmer Ferguson, Peewee Brennan och Flash Womack … var är de nu? var tror ni? de blev inkallade allihop, några dödades på Iwo, andra fick kallbrand i Ardennernas snö, med tummar som redan under första vapeninstruktionen i grundutbildningen drevs djupt tillbaka ner i barndomen när svettigt lillfinger kom åt utlösningsmekanismen på geväret och slutstycket sshhOCK! slog igen om tummen som fortfarande satt kvar i patronföraren åh helvete ja det gjorde ont och ajöss till ännu en oslagbar och legendarisk tumme, för gott återbördad till sommardammet, väskor med skrockande glas, bassethundar med stora tassar, lukten från lekplatsernas rutschkanor av plåt som stod och blev heta i solen), nå, här kommer can-can-flickorna nu, Folies-Bergères menader, med mord i blicken, stora läppstiftsröda leenden över bländvita tänder, några toner ur en Offenbach-galopp jiggande ur högtalarna som är underförstådda i maskinens konstruktion, och långa strumpbandsprydda ben i glada sparkar över ångestropen från den här lilla olyckliga runda stackaren på evig bondpermis, medan alla hans kamrater i rännan darrar av medlidande och kärlek, känner hans plåga men utan att kunna göra något, orörliga utan hjälp av fjädern, spelarens hand, den drucknes manlighetsproblem, de tomma timmarna hos en grå keps och en tom lunchlåda, i behov av dessa för att kunna skapa sina egna löpningar på vägen nedför den lutande skivan, ner i de djupa hålen med deras löften om vila som bara skjuter ut dem vilt studsande igen, alltid utlämnade åt tyngdkraften, någon sällsynt gång i de oändligt grunda fårorna av andra löpningar, berömda löpningar (tolv heroiska nummer i Virginia Beach den fjärde juli 1927, av en berusad flottist vars skepp gick under utanför Leyte … i ett skutt över skivan, ens första tredimensionella resa är alltid den bästa, när man kom ner var ingenting detsamma längre, och varje gång man passerade bara närheten av den mikroskopiska fördjupning man gjorde när man föll klappade hjärtat fortare … behärskade, några få, som hade skådat in i solenoidens hjärta, sett den magnetiska ormen och energin i dess nakenhet, tillräckligt länge för att bli förändrade, ta med sig en intim kännedom om makten tillbaka från de slingrande kraftlinjerna i den avgrunden, om själens glasartade öken, som för alltid gjorde dem annorlunda – kolla porträttet av Michael Faraday på Tate Gallery i London, det gjorde Tantivy Mucker-Maffick en gång, för att fördriva en ensam och trist eftermiddag utan kvinnligt sällskap, och undrade sedan hur mäns ögon kunde bli så strålande, så skrämmande, så fulla av kunskap i salarna av fruktan och det osynliga …) men nu blir tjuten från de vackra mordvittnena allt gällare, musiken byter tonart, blir högre och högre, de spetsprydda skinkorna knycker bakåt allt våldsammare, kjolarna fladdrar rödare och rödare, fyller en alt större del av blickfältet, virvlar mot en blodröd final, och hur ska vår lilla Katspiel Kid klara sig ur det här?
Jo, kan man tänka sig, just när det ser som allra mörkast ut, griper Försynen in och fixar en kortslutning – statatatah! lamporna slocknar och lämnar en avtagande röd glöd över de välrakade kinderna och hakorna på de båda spelarna som vrider sig framför flickornas förhäxade dans, solenoiden tystnar skälvande, och den befriade stålkulan rullar chockad tillbaka till tryggheten bland sina vänner.
‘Är allihop så här?’”
Titel: Pequod # 44
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 118
ISSN: 1102-6499
Titel: Gravitationens regnbåge
Författare: Thomas Pynchon
Svensk översättning: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1996 (originalet gavs ut 1973)
Antal sidor: 791 (sidorna som citeras ovan är 606-608)
ISBN: 91-0-056813-9
Övrigt: Nittonde Stolen har tidigare berättat om Zak Smith som tecknat en bild för varje sida i Gravitationens Regbåge. Bilderna finns på Zak Smiths sajt. För att se de som illusterar flipperkapitlet ovan, klocka på sidorna 583 till 587 på indexsidan.