Mig äger ingen av Åsa Linderborg, Dårens dotter av Mian Lodalen, Blåbärsmaskinen av Nils Claesson, Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist och Skynda att älska av Alex Schulman.
Vad har dessa fem självbiografiska romaner gemensamt? Svaret står i rubriken på min text: frånvarande farsor. Om inte fysiskt frånvarande så är de psykiskt frånvarande, oftast både och. Trots sin frånvaro eller tack vare sin frånvaro har de lämnat så pass djupa spår i sina barn att de här s(p)åren måste skrivas ned. Och läsas av miljoner. Bli igenkänninsböcker, psykologiska hits och applåderas till fullo.
Vad säger det här om könsordningen i familjelivet? Om mammarollen och papparollen? Jag menar såhär: hur skulle det se ut om morsan var den frånvarande men djupt excentriska, den som söp sig bort från barnen på helgerna, som for iväg på egna resor över Atlanten och kom med den ena rövarhistorien efter den andra att roa de stackars liven med?
Som visserligen sällan var där men när hon väl var det, ja då jävlar, blev det fart i stugan! Som inte kunde ge närhet och visa verkligt intresse för sina barn, men som ändå var älskvärd för sin uppfinningsrikedom, sin karisma, sina historier, sin omedelbara charm. Nä, just det. En sådan morsa skulle fördömas tusentals gånger hårdare av sin omgivning än vad den framgångsrika, fylletrattiga farsan gör idag och alltid har gjort.
Som moder är du beskyddare, medlare, den som ska hålla ihop familjen och vaka över den med hökblick. Det skulle bara inte FUNGERA, om morsan drog såsom farsor tycks göra titt som tätt i barnens uppväxt, de sköraste åren av livet. Sveket för stort, handlingen för brutal, skulle det någonsin gå att förlåta? Föderskan, ammerskan, självaste livgivaren, vem är väl hon att göra någonting annat än att ta hand om sina små barn. Va?!
Ge mig gärna exempel på motsatsen, en frånvarande morsa som ändå hyllas för sin originalitet, sin excentriska älskvärdhet och charm, jag skulle ta emot henne med mina öppnaste armar.