[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Det finns tunga och lätta, har jag förstått. De lätta ger ett kort, intensivt rus. Lyckan är häftig, nästan våldsam, men övergående. Värre är det med de tyngre sakerna. De framkallar snabbt ett varaktigt beroende, som sällan släpper taget självmant. När jag är nere i det träsket känns verkligenheten grå.
Oavsett om ruset kommer från en tung eller lätt substans är återgången till vardagen alltid lika tuff. Allt verkar glanslöst, odramatiskt. Suget efter nästa rus börjar så sakteliga att byggas upp. Snart är jag där igen. Alltid med en lösning i väskan, min biljett till drömlandet. Även om det ger mig ryggvärk. Speciellt de tyngre grejerna har en tendens att påverka mig rent fysiskt.
Och jag använder det gärna. Och ofta. Vad vore en bussresa utan lite extra krydda i tillvaron? Det är ju så fruktansvärt trist att åka buss opåverkad. För att inte tala om att vänta på bussen. Puh!
Men en regel har jag fortfarande. Kanske för att inte sjunka ner till botten och det definitiva missbruket: Jag gör det inte på jobbet. 9-5 är det noll eskapism för min del. Nåja, det skulle vara på lunchrasten då som jag smiter iväg för att ta mig en liten en, men det ska vara en snabbis då.
Det svåraste är suget. Ibland sitter jag med kompisar på kafé och känner det komma. Eller är på bio. Det vore inte på sin plats om jag halade upp saken ur väskan och satte igång. Min omgivning skulle inte uppskatta det, även om jag bara svävade bort i fem-tio minuter. Det skulle inte vara okej. De skulle inte förstå.
Jag behöver mina grejer för att fungera och för att kunna varvas ner. Det är en del av mig. Det är sådana jag är. Vissa sysslar med droger. Jag läser böcker.