Mig äger ingen av Åsa Linderborg, Dårens dotter av Mian Lodalen, Blåbärsmaskinen av Nils Claesson, Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist och Skynda att älska av Alex Schulman.
Vad har dessa fem självbiografiska romaner gemensamt? Svaret står i rubriken på min text: frånvarande farsor. Om inte fysiskt frånvarande så är de psykiskt frånvarande, oftast både och. Trots sin frånvaro eller tack vare sin frånvaro har de lämnat så pass djupa spår i sina barn att de här s(p)åren måste skrivas ned. Och läsas av miljoner. Bli igenkänninsböcker, psykologiska hits och applåderas till fullo.
Vad säger det här om könsordningen i familjelivet? Om mammarollen och papparollen? Jag menar såhär: hur skulle det se ut om morsan var den frånvarande men djupt excentriska, den som söp sig bort från barnen på helgerna, som for iväg på egna resor över Atlanten och kom med den ena rövarhistorien efter den andra att roa de stackars liven med?
Som visserligen sällan var där men när hon väl var det, ja då jävlar, blev det fart i stugan! Som inte kunde ge närhet och visa verkligt intresse för sina barn, men som ändå var älskvärd för sin uppfinningsrikedom, sin karisma, sina historier, sin omedelbara charm. Nä, just det. En sådan morsa skulle fördömas tusentals gånger hårdare av sin omgivning än vad den framgångsrika, fylletrattiga farsan gör idag och alltid har gjort.
Som moder är du beskyddare, medlare, den som ska hålla ihop familjen och vaka över den med hökblick. Det skulle bara inte FUNGERA, om morsan drog såsom farsor tycks göra titt som tätt i barnens uppväxt, de sköraste åren av livet. Sveket för stort, handlingen för brutal, skulle det någonsin gå att förlåta? Föderskan, ammerskan, självaste livgivaren, vem är väl hon att göra någonting annat än att ta hand om sina små barn. Va?!
Ge mig gärna exempel på motsatsen, en frånvarande morsa som ändå hyllas för sin originalitet, sin excentriska älskvärdhet och charm, jag skulle ta emot henne med mina öppnaste armar.
Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? I detta nya samhällsklimat kommer allt som återstår bli böcker skrivna av Björn Hellberg och Camilla Läckberg. Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.