Kategori: Notiser

När Johan Ehrenberg, en av huvudfigurerna bakom ETC, sätter tänderna i Island gör han det i form av ett personligt reportage i pocketformat i vilket tillståndet i landet beskrivs som något så absurt och osannolikt att det mycket väl hade kunnat vara en saga. Men icke. Sagan om Bonusgrisen och Bläckfisken är ingen orwellsk fabel där Ehrenberg pysslar med underfundiga allegorier för att skapa nya perspektiv.

Det är en artikel, för att använda författarens egen beskrivning, om hur kapitalismen tagit ett hårt grepp om Island, och om hur valutaspekulationer, belånade påhitt och offensiva investeringar byggt ett luftslott som överträffar den svenska IT-bubblan. Snart kommer det krascha, konstaterar Ehrenberg. Förlorarna kommer inte att vara de isländska finansmännen, utan vanliga löntagare. Således är reportaget, som först publicerades i ETC:s jubileumsbok tidigare i år, angeläget.

Ehrenberg utgår från ett personligt perspektiv, tillåter sig själv att vara raljant, och lämnar flera gånger läsaren i sticket genom att hugga upp berättelsen och knyta ihop de olika delarna på ett sätt som manar till uppmärksamhet. Dock brottas texten med ett stort problem. Den raljanta tonen inger ofta en känsla av uppgivenhet, som om Ehrenberg inte riktigt tror på att det som behandlas i Sagan om Bonusgrisen och Bläckfisken förmår engagera. Det är en uppgivenhet inte bara inför tillståndet på Island, vilket också ger eko i det svenska samhället, utan också inför möjligheten att göra skillnad: ”jag vet att jag i det mediala och opinionsbildande Sverige ropar för helt döva öron när jag säger att det här är upprörande och fullständigt förjävligt”, skriver Johan Ehrenberg innan han, något ödesmättat, konstaterar att ”du förlorar”.

När han så beskriver hur finansmännen likt trollkarlar svingar sina stavar och med ”magi” gör krumbukta konster på valutamarknaden och den absurda isländska börsen är det som om formen, sättet på vilket han skriver, är ett resultat av att smöret redan är sålt. Det enda som återstår är att stå på klapperstranden och sparka på stenar för varje begånget brott mot mänskligheten. Eller roa sig med att skriva ett reportage, när man, som Ehrenberg avslöjar i inledningen, egentligen skulle skriva en helt annan bok, en berättelse i form av en dialog med en älskad men bortgången bror.

Sagan om Bonusgrisen och Bläckfisken är intressant, och innehållet är viktigt, men formen haltar och känslan av att den är skriven i brist på annat gör att den inte lyckas engagera på det sätt som jag hade önskat.

Titel: Sagan om Bonusgrisen och Bläckfisken
Författare: Johan Ehrenberg
Förlag: ETC Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 99
ISBN: 91-87670-39-9

Ska jag tro på henne? Vad menar han egentligen med det? Jag har aldrig riktigt litat på utrikeskorrespondenter. Inte så att jag helt misstrott personen bakom mikrofonen, utan mer att jag sett en omöjlighet i uppdraget de har. Ofta är de ensamma ute på fältet, på sin höjd med en fotograf vid sin sida och framför allt: de är på bortaplan, själva utelämnade åt politiska och kulturella krafter som många gånger kan vara svåra att bemästra.

Jag måste helt lite på deras urval, helt lita på att deras kontakter på plats inte far med osanning. Jag måste läsa mellan raderna och leta information som utelämnas i det färdiga reportaget. Det är helt enkelt ett jävla gissel, det här med utrikeskorrespondenter.

Caroline Salzinger är en av Sveriges Radios nitton ”fasta” utrikeskorrespondenter. Hon bor numera i Istanbul, och i hennes bok Hälsningar från ondskans axelmakter rapporterar hon från resor hon gjort i Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba. Baksidan av boken lovar ”humor, värme och stor lyhördhet” – jag är tveksam.

Jag tycker om Caroline Salzingers reportage i radio; hon har en bra röst, hon verkar alert och påläst, bra på att få fram olika vinklar, men till hur hon fungerar i bokform är jag kluven. Tempot är uppskruvat och de sex länderna behandlas i en rasande fart, utan att läsaren får tid att sjunka in djupare i problemen. Det skrapas allt för mycket på ytan och jag saknar en vidare problematisering av konflikterna. För ingenting är enbart svart och vitt, inte ens världens mest slutna land Nordkorea.

Ett annat problem är hennes tilltal och språk. Det varierar en hel del mellan de olika kapitlen och jag saknar en stilistisk röd tråd; en tydlig röst som guidar mig i texten. Men ibland är det bra, stundtals riktigt skarpsynt. Speciellt när hon är utelämnande och inte hymlar om de problem som finns i korrespondenternas rapportering och vardag. Men ofta är det ganska ointressant, på gränsen till naivt och jag blir snabbt trött på hennes stundtals narcissistiska hävdelsebehov; det ska berättas om hur mycket hon kämpat, hur just hon slitit som frilans och så vidare.

Effekten blir att boken kretsar allt för mycket kring journalisten Caroline Salzinger. En svensk journalist som till skillnad från de personer hon möter i ”ondskans axelmakter” har det ganska bra och borde känna sig rätt så trygg. Nästa bok hon skriver talar hon förhoppningsvis mindre om sig själv, låter andra människor stå i centrum och ger oss en än mer djuplodande bok. Varför inte om Turkiet, ett land hon känner väl och som står inför stora politiska förändringar.

Titel: Hälsningar från ondskans axelmakter – vardag och vansinne i världens mest stängda länder.
Författare: Caroline Salzinger
Förlag: Bokförlaget DN
Språk: Svenska
Utgivningsdatum: 2007-03-27
Antal sidor: 278
ISBN: 9175887177/9789175887173
Övrigt: Ett bra reportage där Caroline Salzinger rapporterar om Islamsk antidarwinist.

Söderkisen Nisse Larsson brinner för jojos och spinnande trissor. I den avlånga Jojoboken bjuder han på fakta, historik och trickinstruktioner, ackompanjerad av Ulf Lundkvists glatt förvirrade bilder.

Om jojons historia kan man egentligen inte slå fast så mycket, konstaterar Larsson. Spekulera kan man däremot och det gör han därför friskt, om jojons eventuella antikgrekiska bakgrund, filipinska rötter och franska ordvändningar. Vad som åtminstone är säkert är att jojandet är en trend som regelbundet återkommer och – för ett kort ögonblick – får nya generationer att gå upp i spinn, eller som författaren själv uttrycker det: ”Intresset återvänder med den lagenliga regelbundenheten hos en jättejojo med tio år långt snöre.”

Historik och kuriosa kring satta jojorekord varvas i boken med den mytologiska skapelseberättelsen om universums store tänkare Yo. Yo-läran är en ganska okonventionell meditativ religion som förmodligen inte har alltför många anhängare utanför de larssonska kretsarna.

För de läsare som blir jojobitna och är sugna på att gå från ord till handling finns hjälp nära till hands. I mer eller mindre avancerade trickbeskrivningar får alla en möjlighet att lära sig snitsigheter som Jorden runt, Flygande larven, Käka spaghetti, Bössan, Gå ut med hunden och Flå katten. Utmärkt för var och en med fin motorik och bra tålamod som vill liva upp stämningen i nya klassen, på arbetsplatsen eller kanske bland främlingarna på busshållplatsen.

Jojoboken är första hand en presentbok, med kul och charmig kuriosaläsning. Larsson guidar läsaren med ett klämmigt och söderslangskryddat språk in i den store Yos lekuniversum. Tyvärr är alla bokens fina bilder på både jojoartister och trissor tryckta i svartvitt, vilket drar ner läsupplevelsen en hel del. Den lätta stämningen och bildrika formgivningen skulle ha kompletterats bra av en bunt färgbilder. Bokens största behållning hör ändå till det grafiska, nämligen en tecknad film. Filmen spelas upp på boksidornas högra hörnor om man bläddrar ”lagom snabbt med lite snäpp på tummen”: En typisk Lundkvistgosse, med rutiga strumpor och basker och hela paketet, som spinner sin jojo, upp och ner, ner och upp. Enkelt och gammalt och smått genialt.

Titel: JOJO-boken
Författare: Nisse Larsson
Illustratör: Ulf Lundkvist
Förlag: Nisses böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 64
ISBN: 978-91-976633-0-4
Övrigt: Boken finns också tillgänglig i en lyxutgåva, som inkluderar en riktigt jojo.