Kategori: Poesi

Beskrivning:

* Lukas Moodyssons sjunde diktsamling Apo kryp hos.
* Det går att läsa den som en enda lång dikt, vars karaktär skiftar, både till form och innehåll.
* Långa partier ligger väldigt nära prosan, medan andra inte har mer än ett enstaka ord på varje rad. Återkommande är en nedbrytning och omarbetning av språket där bokstäver försvinner och kastas om inom ord, men också inom meningar och längre stycken. Inte minst titeln är ett bra exempel på detta.

Minus:
– Förnyelselustan drivs på sina ställen något varv för långt. När Moodyssons bokstavsvridande övergår i ansamlingar av tecken som mest påminner om artificiella html-koder eller den typ av text som bildas då man öppnar bildfiler i textbehandlingsprogram går all förståelse eller möjlighet till relatering förlorad. Se citat 1. Möjligen är tanken att man som läsare ska fundera över vad som är poesi och då övergår istället förnyelseförsöket i ren tristess.
– Dessa oförståeliga grepp blandas upp med bilder som knappast får den allra minst diktintresserades ögonbryn att ens rycka lite. Bland dessa finns råttan som ett tema som – föga överraskande – får stå för äckel och avsky, men även ämnen som döden behandlas med bristande distans. Se citat 2.
– Formen kan medföra att uppmärksamheten går förlorad. Jag förstår inte riktigt poängen med den här typen av superlånga dikter. De saknar enhet och sammanhållning, men framförallt lider de av att det är svårt att uppehålla intresset någon längre stund när naturliga pauser saknas.

Plus:
+ Fyndighet genomsyrar Apo kryp hos. Trots att den för det mesta målar upp mörka bilder, genomsyras också texten av en finurlighet och en leklusta, främst då det gäller språket, men också innehållsmässigt. Oväntade bilder staplas på varandra och leder till överraskande paralleller. Se citat 3.
+ Moodysson håller sig trots allt nära verkligheten och inte minst sitt eget liv. Han plockar in sin floppande film Container, amerikanska presidenter och mormor. Men diktjaget är inte ständigt knutet till Moodysson, vilket märks inte minst då han laborerar med begreppen kvinna – man.
+ I är inget tabu. Tabasco i kroppsöppningar blandas upp med automatvapen, lobotomi i ett allmänt äckel som närmast kan beskrivas som frosseri. Ämnen som lätt blir för mycket; som man hellre slår ifrån sig, än tar till sig, lyckas Moodysson på sitt franka sätt att balansera på gränsen till vad man pallar med.

2. natten är mitt altare
jag tänder döden inuti mörkret
natten är mitt altare
jag tänder min egen död
jag tänder döden som en lampa
nu lyser döden inuti mitt mörker nu lyser döden

3. maginnehåll – En svensk här! han heter Lasse Åberg. Han gråter.
det smakar fantastiskt: som byxor. på näsan. Han äter: anna
lindh du var en ängel – rakt upp i ändtarmen – så att hela kroppen
slappnar av – alla muskler blir mjuka och slappa – armarna
bakom ryggen – en bindel över ögonen – allting blir mörkt – du
var en ängel – ingen skugga föll där du gick – du exporterade skugga.

Titel: Apo kryp hos
Författare: Lukas Moodysson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 113
ISBN: 9146215638

Snacka om att vara styvmoderligt behandlad. Regina Lund är knappast den som väcker många positiva associationer efter oräkneliga löpsedlar, floppande skivor och inte minst efter att ha fått ihop det med Thåström. OMG, allas vår rocklegend har hamnat i klorna på den otäcka kärlekens språkporrstjärnan! Men till skillnad från big brother-what’s her name har Lund knappast förtjänat att bli styvdotter med hela svenska folket.

Excuse me, is this Sweden?
How do you do?
How do you die for your country?

Idag släpper Regina Lund sin diktsamling Förlåt! Jag menar aj., på skiva, inläsningar på cd helt enkelt. Och ja, vad är väl en bal på slottet, vad är väl dikter som blir upplästa, kan man undra. För styvdottern Lund betyder det allt. Hon har nio spår på sig innan klockan blir tolv och hon förvaltar de väl.

I just want to commit the perfect Swedish suicide
Like Kurt Cobain but in Swedish
More depth

Äta ihjäl mig på knäckebröd
Det är bra
Eller hänga mig i en midsommarstång
Det är bättre

Hennes sagolandskap är ett Sverige där glasskorna är en aning för trånga, ger upphov till en smula skoskav. Här finns a-kassan, men inte gemenskapen och knyttet har blivit tröstad tillräckligt. Det handlar om den ensamma människan som inte kan känna sig hemma i sitt eget land, som inte kan lita på någon annan än sig själv och som blir utnyttjad i en värld där a-kassan inte räddar någon.

Skörast utnyttjas och tackar för det
Tack så mycket
Tack så hemskt mycket

Men jag ska inte slita på ord som mörk och dyster, för i Lunds poesi finns också hopp. Titeln är sammanfattande. Förlåt är det vi hasplar ur oss om vi skulle råka stöta till någon; en främling på gatan. Oavsett hur ont det gör så är det förlåt, när det kanske egentligen borde vara aj. Lund ber inte om ursäkt för att hon råkar rubba någon; hon säger aj om det gör ont och därför passar hon inte riktigt inte in i Jantesverige. Men det skiter hon i och hon knullar prinsen innan midnatt, fast det inte passar sig. Fast det tisslas och tasslas bakom hennes rygg.

Mellan andetagen skymtar en distans fram, en ironi och ett snett leende. Och det lyfter poesin, inte ur det där mörka, men lyfter den till det bättre. Men framförallt är det rösten som är den största behållningen. Lunds sätt att läsa sina dikter blåser liv i något som annars hade gått att avfärda som svart på vitt, som alltför tråkigt.

Titel: Förlåt! Nej, jag menar aj.
Författare: Regina Lund
Förlag: Lionheart international
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Längd: Nio spår, totalt 58 minuter

Att komma halvvägs in i förlaget Kängurus lilla samling Dåliga dikter är en bedrift. Att sträckläsa hela boken är en bragd. Att där efter känna frid i själen och ro i sinnet är, slutligen, ett tecken på sjukdom. Förmodligen allvarlig sådan.

Stolta fosterlandspekoral samsas med känslosvallande nödrim tillägnade sparvar, hundar och badstränder i Lomma. Ett och annat frustande påhopp på förmodligen klarsynta recensenter ryms också. Och självklart är Sveriges kanske mesta pekoralist, Erik Ofvandahl, flitigt representerad.

Frågan är om inte redaktören Leif Eriksson lyckats lite för väl i sin uppgift att samla de kanske sämsta dikterna som skrivits i Sverige. Men varför trötta ögonen röda med dålig poesi, när man kan göra det med bra? Poängen är givetvis att roa. Och självfallet ska boken inte läsas från pärm till pärm. Men många av dikterna är inte bara dåliga, de är också tråkiga. Dessutom får samlingen aldrig den komiska effekt som det är tänkt, hur den än läses. Kanske är den viktigaste anledningen forumet. För även om dikterna då de skrevs säkert var det allra blodigaste, varigaste, köttigaste allvar går det komiska i uppriktigheten förlorad i en samling av just dåliga dikter. Att plötsligt drabbas av en anonym diktares stapplande lovsång till våren, dåren eller kvinnolåren i till exempel en dagstidning ger en mer genuin känsla av pinsamhet än då den återfinns i nytryck i Leif Erikssons samling.

Titel: Dåliga dikter – garanterat usel poesi
Redaktör: Leif Eriksson
Förlag: Känguru
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 112
ISBN: 91-85476-25-0

När vi somnar tillsammans är Magnus Carlbrings sjätte diktsamling. Dikterna utspelar sig till största del i ett gränsland mellan dag och natt, natt och dag, mellan skymningen och gryningen. Det är ett dunkelt ljus där framförallt känseln dominerar, mötena mellan hud och kroppar. Ibland bryts dunklet av starkt ljus, där den älskade kvinnan och kärleken står som ljuskälla, och ibland bryter omvärlden in i dunklet, med missiler, hot och våld:
[…] bildorkanerna
från människoslakten, tjuten av missiler genom köket, allt
som krossar oss och för oss hårdare tillsammans; bilen
dunkar av hjärtslag, vi sitter bredvid varandra
och försöker njuta av bristen på närhet

Det är de små speciella ögonblicken som gör vardagen till något mer, till något extra, som får ta rum i dikterna. För det mesta handlar det om fina små iakttagelser och känslor. Kvinnohanden som stryker mot nacken är en återkommande bild i boken, men många gånger är det också det hotfulla som slår igenom och slår hål på vardagens trygghet. Missilerna, de meningslösa krigen mot terrorn. Yttervärlden tränger sig på genom tv:n och via tidningssidorna på morgonen, med elfte september, konsumtionshets, krig och död. Även vardagsångesten, motsatsen till euforin – torsdagshelvetet – inkräktar på det fridfulla livet. Trots det så är det ändå lugnet och kärleken som dominerar i diktsamlingen. Läsaren får känslan av att det ändå är kärleken som kommer vinna till slut.

Kärleken som beskrivs är väldigt fysisk och intensiv. Samtidigt som den dunkla miljön känns sval så glöder det älskande paret. Ansikten och ögon är höljda i skugga. Det är händerna och deras rörelser, kropparna och inte minst kvinnans sköte som man får se:
Jag blundar i solen,
tungan slår in vattnet
Minnet av ditt sköte
lyser i mig, rummet
växer in i solen
Jag sväljer dig,
som solljus

Den här diktsamlingen skulle hur lätt som helst ha kunnat blivit både sliskig, oengagerande och tam. Men Carlbring har en fantastisk fingertoppskänsla för vad som är fint och vad som är sockrigt och smörigt, och han låter aldrig sina dikter passera den gränsen. Med popkulturella influenser förhöjer och räddar han det vackra i kärleksdikterna. Med en uppriktig solidaritet, upprördhet och ett äkta engagemang slår han in politiken och krigen som splitter i kärlekspoesin. Det vackra blir riktigt vackert när det kontrasteras mot och sätts samman med andra saker, med nattbussar, tatueringar, basdunkande subwoofers, nyköpta byxor, automatvapen, hudslamsor, tusch och cigaretter, som här i första dikten ”Förspel”s sista strof:
Jag omfamnar dig under plafonden, mina nattgoggles
följer din axel, din ryggrad, jag känner doften
av vapenfett och sand i ditt hår, du viskar, din röst
är låg som en orm: Kom, kom ned här på knä

När vi somnar tillsammans handlar om det vackra, det stillsamma, det intensiva. Om de små sakerna som betyder något, som gör vardagen till något man vill ha, trots hets och torsdagshelveten. Det handlar om att leva i de ögonblick när man är tillsammans, att se solljuset i kärleken och varandra, trots skiten i morgontidningarna. Carlbring skriver om de små sakerna som betyder något, de saker som är det verkligt stora, och han gör det här i en av de bästa diktsamlingarna som har getts ut på senare år.

Titel: När vi somnar tillsammans
Författare: Magnus Carlbring
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002
Antal sidor: 70
ISBN: 91-46-20053-3

Det går inte att definiera den unga poesin i Sverige som någonting enhetligt. Möjligen är ordet bredd det enda epitetet som fungerar. I alla fall om man utgår från de 20 dikter som sammanställts i Göteborgs poesifestivals årliga antologi Ung poesi. Boken är resultatet av en jurygrupps arbete med att gallra ut de bästa bidragen som deltagit den tävling som festivalen varje år utlyser bland landets gymnasieelever. Men framför allt är de 37 sidorna i boken resultatet av att tusentals ungdomar faktiskt skriver poesi. Antalet insända bidrag gick i år att räkna till cirka 1 200 stycken.

Juryn tycks ha ansträngt sig för att inte göra antologin till ett gemensamt uttryck. Den kan inte sammanfattas med hormonernas makt över tanken, eller näven i luften, pulsen i natten eller glittret i ögon som flåsande längtar efter mer, mer, mer; den är inte den tysta kniven mot huden, den är inte skriket inombords; den är inte tristessen eller de utmed sidorna slappt hängande armarna; den är inte håglösheten eller livströttheten eller uppgivenheten. Den allt detta, på samma gång: en obestämbar blandning av gapande, tysta, kaxiga, rädda, trötta, ledsna, glada uttryck. Kort sagt: ung poesi i Sverige är bred poesi.

Bland de 20 valdes av juryn Emma Haapanens och Helena Öströms bidrag ut som de mest framstående. Båda ställer höga krav på sina läsare. Haapanens dikt är hård, kantig, expressionistiskt kal med konsonanter som tuggar sig fram över raderna och med en uppmaning till läsaren att lösa sig själv först:

Jag säger DETTA, långt ifrån
KLARSPRÅKET som brukade flyta, och önskar att
den DOLDA sanningen förstods.
Hör mina brutna verser.
Lös dig själv först.

Öströms dikt är drömlik, bildrik, och ständigt undflyende. Inledningen är suggestiv smått briljant:

Sömnen är en påle dragen genom kroppen
Viker mig runt flisorna
Sträcker mig efter en allt slöare yxa

Minst lika lysande är Rebecca Holmqvists bidrag. Det är en vemodig, nästan uppgiven dikt där vaknandet liknas vid en kramp som sträcker sig ut i drömmen. Lisa Lundmarks feministiska ”Mami o jag” står också ut genom sina träffande bilder och ordlekar, och är samtidigt käftig och gapig i både budskap och utförande. Nämnas bör också Evelina Bramstång som målar upp en subtil bild av ett övergrepp och liknar diktjaget vid draken som Sankt Göran stöter sitt svärd i. I hennes ordflöde finns en desperation, en undertryckt skräck och ett skrik som aldrig lämnar läpparna.

Ung poesi har en hög lägstanivå. Visserligen spretar den, och på grund av bristen på enhetlighet kan den upplevas som osammanhängande. Dikterna tillåts ingen tydlig, gemensam kontext att kontrastera mot. Samtidigt är det också det som är poängen, att inte göra den unga poesin i landet till en kategori, ett fack med enhetliga teman och skrivsätt. Det enda antologin inte lyckas med är att slå hål på bilden av att den unga poeten ofta är kvinna. Männen är sorgligt underrepresenterade. Kanske är det så fördelningen i stort ser ut. I så fall saknar den unga poesin ett viktigt perspektiv från en manlighet som kanske mer än någonsin måste ifrågasätta och omforma och kanske till och med utradera sig själv.

Titel: Ung poesi
Förlag: Antologin ges ut av Göteborgs poesifestival.
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 38
ISBN: 91-631-9693-X / 9781-91-631-9693-5

Ballt namn. Spännande förhistoria. Bra grundstory. Trots det så har Clownen Jac en hel del problem. Berättelsen börjar redan i Hjalmar Bergmans underbara Farmor och Vår Herre. I Clownen Jac har Farmors sonson Nathan flyttat till USA och uppträder där som framgångsrik clown under artistnamnet Jac Trabac. Nästan som en parodi på uttrycket “den gråtande clownen” baseras hela Jacs clownshow på hans mörka erfarenheter och framförallt på hans öppna rädsla. Plötsligt dyker den unge släktingen Benjamin Borck upp på Jacs flådiga förstutrapp, vilket rör upp en mängd minnen och komplicerade känslor hos den tungsinte clownen.

Denna historia skulle ha kunnat blivit hur intressant som helst, men det blir den tyvärr aldrig. Istället släpar den sig fram till den punkt då man får veta vad som hände när Jac senast var i Sverige, efter det verkar luften ha gått ur Bergman – energin tar slut. Istället hankar sig historien fram, trött och dammigt. Avsnittet som ska vara bokens stora klimax – när Jac får träffa sin dotter och gör stor clowncomeback – faller stelt och platt till marken. Scener som skulle kunna ha varit både spännande och storslagna blir bara tillkrånglade och tråkiga. Den upphaussade clownshowen blir inte det minsta spektakulär eller rolig, istället framstår den bara som pladdrig och förmedlas till läsaren av en krystad radiokommentator.

Trots storyns brister så skulle helheten ändå ha kunnat räddats av ett bra slut. Överdrivna filmhappy endings där de två älskande får varandra till folkmassornas tårdrypande jubel brukar inte vara någon hit. Men samtidigt så tycker jag om när böcker och filmer slutar okej, när det inte går åt helvete för alla karaktärer. Om det ska gå dåligt i slutet av en bok så ska det finnas goda anledningar till det, storymässigt eller på andra sätt. Clownen Jacs sista sidor är mörka. Någon bra motivering till varför boken ska sluta så eländigt som den gör kan jag inte hitta. När man som läsare har tvingats äta damm, i avsaknad av popcorn, till en clownföreställning som aldrig riktigt tänder till är man inte speciellt sugen på att klämma i sig en skopa grillkol som avslutning.

Ett annat problem med boken, som är svårt att bortse från, är den rasism som hela tiden lyser igenom texten. Det är knappast tal om någon nazistisk eller radikalnationalistisk kampskrift, men de främlingsfientliga och rasistiska värderingarna är inte svåra att utläsa mellan raderna. Bilden av svarta verkar inte ligga långt ifrån den attityd som fanns gentemot slavar, som ett lägre stående tjänstefolk. Motsvarande stereotyper finner man också i beskrivningen av till exempel judar, asiater och romer. Bergman är hela tiden mycket noga med att påpeka huruvida en person är jude, “neger”, “zigenare” och så vidare. Han är heller inte sen att dra paralleller mellan karaktärernas personligheter och etniska bakgrunder.

Det är svårt att bestämma sig för hur man ska se på den här typen värderingar i äldre litteratur. Boken är ändå från 1930, så det är knappast aktuellt att ta upp saken med Bergman själv. När man läser den här sortens texter är det ändå viktigt att uppmärksamma de förlegade attityderna och åsikterna. Om inte annat kan det ses som ett tragiskt dokument över det åsiktsklimatet och den människosyn som rådde i början av 1930-talet. Klart är i alla fall att den helt oreflekterade rasismen stör läsningen av boken.

Möjligtvis skulle Clownen Jac kunna ge något för den som har läst Farmor och Vår Herre och är oerhört nyfiken på vad som hände sen, men risken är ändå stor att man bara blir besviken. Lev hellre med ovissheten, för Darling, du är värd mycket mer än det här.

Titel: Clownen Jac
Författare: Hjalmar Bergman
Förlag: Lind & Co
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (Första utgåvan 1930)
Antal sidor: 267
ISBN: 91-89538-15-3

Sonja Åkesson har varit död i 29 år. Vara vit mans slav innehåller därför knappast några nyheter eller tidigare outgivna verk. Däremot har den ett brett spektrum av vitt skilda dikter som sträcker sig från prosalyrik, inköpslistor och uppradning av tidningsurklipp till renodlade dialoger och dikten Neeijjj som är ett enda långt klagotjut. Vara vit mans slav visar inte bara upp olika typer lyriska grepp från olika tidpunkter ur Åkessons diktsamlingar, den tecknar också en bild av hennes bredd som författare. Jenny Tunedal som gjort urvalet skriver i förordet att hon ”försökt ge en bild av en sorgsen, rolig, briljant poet som hela tiden fortsätter att vidga och vidga diktens rum”. Och genom sitt urval har hon verkligen lyckats visa detta. Vara vit mans slav är framförallt ett personporträtt av poeten Åkesson, en kärleksförklaring till henne och hennes slagkraftiga lyrik.

Åkessons absoluta styrka ligger i orden, eller i hennes noggranna val av dessa. Språket är ofta en smula avskalat och det har en vardagsprägel som aldrig blir krångligt, översållat av metaforer eller svårförståeligt. Hon placeras i kategorin nyenkelhet (eller av elaka tungor: diskbänksrealism) vilket jag anser vara missvisande, då innehåll och tematik inte på något sätt är enkelt. Hon behandlar både feministiska frågor, utsatthet och fattigdom – teman som sällan återfinns under den enkla diskbänken.

Ofta väcker Åkesson frågor som ifrågasätter läsarens bild av lyrik i grunden; ”Är detta lyrik?” och hon balanserar ofta någonstans i gränslandet mellan ja och nej. Trots det blir aldrig förnyelsehetsen självändamål som i modernistisk litteratur. Med sin bitska, nästan inbilska ironi, skapar hon istället en slagkraftig kombination av allvar, humor och jävlaranamma. Här finns ingen självömkande uppgivenhet eller trötthet, istället är det handlingskraftigt och uppmanande.

Titel: Vara vit mans slav
Författare: Sonja Åkesson
Förlag: Nordstedts
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 251
ISBN: 9113015001