Kategori: Prosa

Maria är en ganska vanliga kvinna. Lite perfektare än andra kanska – lite friskare, lite bättre utseende, lite snyggare lägenhet, lite mer allmänbildad – men annars helt ordinär. Förutom en sak då. I hennes öra bor en man som heter José. Han har Marias kropp som sin arbetsplats. José håller den ren, han putsar hennes naglar, han springer runt och skjuter ihjäl inkräktande virus med sin revolver och på kvällarna spelar han cello i Marias hörselgång när hon ska sova. Maria är dock lyckligt ovetande om Josés existens, hon lever bara sitt välordnade och virusfria liv, helt ointresserad av alla män som uppvaktar henne.

Maria & José kom ut på norska redan 1994 och är Erlend Loes andra bok. Sen dess har han skrivit storsäljande romaner som Naiv.Super., Fakta om Finland, Doppler och nu senast Volvo Lastvagnar. Maria & José har Loe gjort tillsammans med illustratören Kim Hiorthøy. Med undantag för två uppslag med enbart text och ett med bara en bild så består varje uppslag i boken av en sida med Loes text och en sida med Hiorthøys illustration. Boken beskrivs på det norska förlagets hemsida som en illustrerad roman, men det rör sig snarare om en illustrerad novell. Boken är tunn, runt femtio sidor, med mycket bilder och luftig text. Som variation till alla längre romaner är det här lilla formatet underbart. Att kunna läsa en bok, och till och med kunna läsa om den någon gång, på bara en halvtimme är riktigt härligt.

Loes text är väldigt saklig och enkelt hållen, vilket ännu mer förstärker de absurda dragen när den till exempel berättar om hur José varma sommardagar gör i ordning en matsäck och sedan tar långa cykelturer på Marias kropp. Även om Loe har en personlig stil, både vad det gäller språk och berättelsens innehåll, så är det just kombinationen av Loes text och Hiorthøys bilder som gör boken till något speciellt.

Kim Hiorthøy har utöver Maria & José också illustrerat flera av Loes barnböcker samt böcker av ett par andra norska författare. Han är också verksam som electronicamusiker och har gjort omslag till både sina egna och andra bands skivor. I Maria & José blandar Hiorthøy hej vilt mellan olika bildtekniker. Vissa bilder är tecknade, andra är målade och en del är framställda med collageteknik. Ibland blandas alla tre metoder på en och samma sida. Blandtekniken gör att bokens bilder fortfarande, såhär mer än tio år efter att boken först gavs ut, känns spännande och intressanta. Genom ett växelspel hjälps texten och bilderna åt att driva berättelsen framåt. Växelspelet skapar spänningar, ökar och saktar ner tempot och ibland låter Hiorthøy bilderna förstärka det som sägs i texten. När texten antyder att Maria är besvärad av alla de uppvaktande männen så visar bilden ett mörkt suggestivt foto av en folkmassa, med män i svarta kostymer och suddiga utdragna ansikten, som ger ett hotfullt och påträngande intryck. Senare, när José har kommit in i handlingen och han tar hand om Maria och skyddar henne, blir också stämningen i bilderna mer lugn och harmonisk.

En dag bryts dock lugnet i Josés tillvaro. Han vaknar av att Maria ligger och jämrar sig i sömnen och är febrig. Med sin pistol i handen kastar sig José ut på jakt i hennes kropp efter det ondskefulla viruset. Men trots ihärdigt och actionfyllt sökande finner han ingen inkräktare. I stället halkar han ner genom en lång kanal och hamnar i ett mycket varmt och fuktigt rum. Där ligger ett stort klot. Efter det blir Maria och Josés liv aldrig detsamma igen.

Både Loe och Hiorthøy tar ut svängarna ordentligt och det är det som gör boken riktigt bra och läsvärd. De vågar leka med den realistiska tonen och de absurda inslagen, med olika tekniker och stilar i illustrationerna och med den stora intertextuella referens som berättelsen spelar så mycket mot – bibeln, med historien om Josef, Maria och Jesusbarnet. Leken med formatet, som i mångt och mycket är inplockat från barnbilderboken, känns också fräscht och bidrar mycket till att göra något annorlunda av Maria & José.

Titel: Maria & José
Författare: Erlend Loe
Illustratör: Kim Hiorthøy
Förlag: Alfabeta Bokförlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005, första gången på svenska 2002
Antal sidor: 55
ISBN: 91- 501-0603-1

”Jag tyckte om hennes mjuka röst, hennes knappt märkbara nit av katolskt snitt, hennes läpprörelser när hon talade; hon hade säkert en varm och god mun, redo att sluka sperma från en äkta vän.” samt ”Islam kunde bara födas i en idiotisk öken, mitt bland lortiga beduiner som inte hade annat att göra – förlåt franskan – än att sätta på sina kameler”, två citat ifrån Michel Houellebecqs roman ”Plattform”, och kanske är det meningar som dessa, som har placerat Houellebecq bland de mest kontroversiella litterära personligheterna av idag. Med sin brutalt ärliga och misantropiska prosa har han lyckats chockera allt ifrån ninjafeminister till etno-kramare.

Att fiktion ibland tenderar att chockera mer än verkligheten, känns ungefär som när människor gråter över en död katt på teve, samtidigt som storskalig etnisk rensning pågår i något litet afrikansk land, självklart bort-zappat till förmån för den tårdrypande kattbegravningen; obegripligt. Denna totala avsaknad av rationellt tänkande gör människan ynklig och närmast löjlig. Hur kan så många av oss så kapitalt misslyckas med att förstå vad vi borde lägga energi på? Moralpanik har ingen plats i en modern framåtsträvande demokrati, lika lite som religiös extremism och offentliga avrättningar. Därför har jag svårt att förstå hur böcker överhuvudtaget kan uppröra någon till den grad att man vill se författarens huvud på ett fat, speciellt en så bra bok som ”Plattform”.

Bokens huvudperson är Michel, byråkrat vid det franska kulturministeriet. Michel är en ganska ensam och grå man; platt och genomskinlig, utan större framgång i det sociala livet. Precis som boken i sig, närmar sig Michel läsaren relativt anspråkslöst och smygande för att senare utvecklas till någon jag både känner för och förstår. Det är i bokens första del, under en resa till Thailand vi får börja lära känna Michel, och genast står det klart att det enda som verkligen engagerar honom är sex i diverse former. Att besöka massagesalonger och betala för extratjänster är något som han knappast skäms för.

Om jag ska kalla ”Plattform” för en idéroman så är ett självklart budskap att västerlandets sexualitet sedan länge är förlorad. Vi är oförmögna till njutning och äkta passion, sexualiteten är hänsynslöst nermald till en sölig soppa, kryddad med egoism och rovdjurskapitalism. Michels idé om sexturism, sedermera ”charmturism” som lösningen på problemet tål att diskuteras, men ingen bör ropa stopp, innan man läst och reflekterat.

”Plattform” är ingen lätt bok, och därmed finns det en bekvämlighet i att enbart se till ytan och fokusera på de – vid första anblicken – extrema idéer Michel presenterar. Det finns så mycket tänkvärt ifrågasättande i boken; ett socialt och ekonomiskt experiment som allvarligt ställer frågor om människans strävan efter lycka, samt en rå markering gentemot västvärldens konkurrenssamhälle, som får mig att mysa flera gånger om. Houellebecq är inte svart och vitt, han tar inte allt för tydlig ställning och påminner stundtals om J.M Coetzee i sitt sätt att förstå och utreda den postmoderne mannens utsatthet. Kluvenheten inför sexualiteten, och det ständiga undertryckandet av vår lust, till förmån för artificiell sexualisering i kapitalismens namn.

Stilen är ett ofta enkel, men inte på ett naivt sätt, utan mer planerat, obekvämt och hackigt. Oväntade vändningar som får läsaren att haja till blandas med långa avsnitt av en ganska grå informativt skriven prosa. Houellebecq spar på blomsterspråket och väljer sina ord väl, aldrig känns det som han smyckar ut eller blir onödigt blödig. Utöver Michel så innehåller boken en hel del karaktärer som får representera olika åsikter och tankar, den viktigaste är Valérie, kvinnan som ger Michel exakt den kärlek han drömmer om. Han får nosa på något som kan liknas vid lycka, en kärleks-utopi som Houellebecq längre fram krossar på det mest brutala sätt.

Sammantaget så är ”Plattform” en oerhört intressant och välskriven bok. Att den blir debatterad bara för att huvudpersonen förespråkar besök hos prostituerade och sexturism som turistindustrins framtid, känns som ett slag i luften. Är du något sånär normalt funtad, kan hela alfabetet och åtminstone läser texten under bilderna i DN, så borde man kunna bortse ifrån de mer politiskt inkorrekta delarna av ”Plattform” och ha stor behållning av att läsa en författare som vägrar att censurera sig själv, en författare som trycker in en termometer i västerlandets sexuellt frustrerade röv.

Titel: Plattform
Författare: Michel Houellebecq
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 200307
Antal sidor: 317
ISBN: 9100101877
Övrigt: Se Babels(SVT 10/10-06) inslag om Houellebecq här.

Årets julkalender – LasseMajas Detektivbyrå – är den första på många år som jag har följt dagligen och verkligen tyckt om. Dels har den redan från början en fin julkänsla och framförallt så känns den genuint välgjord hela vägen, med skådespelare, kulisser och manus. Kalendern är baserad på Martin Widmarks bokserie med samma namn. Guldmysteriet och Saffransmysteriet är den tionde och elfte boken i serien och är precis som de andra böckerna illustrerade av Helena Willis.

Den mest avgörande skillnaden mellan tv-serien och böckerna är just illustrationerna. Av tv-programmen får jag en varm och mysig känsla, ibland på ett skruvat plastsagolikt sätt som det i Ron Howards film Dr. Seuss’ How the Grinch stole Christmas. I Saffransmysteriet finns lite av myskänslan kvar, men inte alls som i tv-serien, och i Guldmysteriet är den sagomysiga stämningen i princip helt bortplockad. Bilderna är mer avskalade och kalla i färgskalan. Samtidigt så ligger ändå mycket av behållningen av böckerna just i de humoristiska bilderna med sina krängande hus och roliga personporträtt. Helena Willis, eller möjligen böckernas redaktör, är också duktig på att hela tiden variera bilduppläggen. Ibland tar bilden upp ett halvt uppslag, ibland integreras den med texten, andra gånger förekommer det bara små bilder insprängda i textmassan och på ett par ställen radas ledtrådar och händelseförlopp upp i numrerade bildrutor. Variationen av bildlösningarna gör att läsningen aldrig blir tråkig och bidrar till böckernas spänning.

Redan efter ett par sidor kastas läsaren in i Guldmysteriets deckargåta – hur kunde guldet bli stulet från Vallebys säkra bankvalv utan att det ens syntes på övervakningskameran och var har den kidnappade personalen tagit vägen? Tillsammans med polismästaren löser Lasse och Maja mysteriet steg för steg, med hjälp av bra funderingar och finurligt deckararbete. Och jag måste faktiskt erkänna att jag själv inte lyckades räkna ut lösningen på gåtan innan svaret presenterades i boken. I Saffransmysteriet är upplägget ungefär det samma, men här äger brottet rum i Vallebys mataffär Superlivs och eftersom bokens handling utspelar sig i juletid är det självklart den dyrbara kryddan saffran som blir stulen.

Efter att ha sett tv-versionen av böckerna är det omöjligt att inte göra jämförelser och det finns flera saker jag saknar från julkalendern. Framförallt så skulle jag vilja se mer av sagomysstämningen i böckerna, men jag tycker också att det är synd att Maja, som i tv-serien är den tuffare och många gånger den mer snabbtänkte av duon, i böckerna har en aningen mer tillbakadragen roll medan Lasse får träda fram lite tydligare. Men som helhet är det här ändå riktigt bra och spännande böcker att antingen läsa högt ur eller som en en fin slukarserie för dem som nyss har börjat läsa själva.

Titel: Guldmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 92
ISBN: 91-638-4872-4 och 978-91-638-4872-8Titel: Saffransmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 89
ISBN: 91-638-5366-3 och 978-91-638-5366-1

Besök julkalenderns hemsida på SVT och titta på de hittills visade avsnitten av LasseMajas Detektivbyrå.

Besök LasseMajaböckernas egen hemsida www.lassemaja.net.

I staden Annorlunda är julen bak och fram och i Ingalunda drömmer man om julen istället för att uppleva den på riktigt. I Lennart Hellsings Krakel Spektakels Julafton berättar Krakel Spektakel och Kusin Vitamin för varandra om tokiga jular de varit med om. Och det är sannerligen udda upplevelser.

Detta är första gången som Krakel Spektakels Julafton kommer ut i bokform. Berättelsen är baserad på Snurrskivan med samma namn som kom ut som Snurr-EP 1955.

Hellsing har en fantastisk fantasi och de märks inte minst i beskrivningen av staden Annorlunda, där Krakel Spektakel i den mest underhållande biten berättar om hur dopp i grytan går till. I Annorlunda är det nämligen inte limpa man doppar, utan det är varandra.

– Men där i Annorlunda, du ska inte tro att de doppar brödskivor. Nej då, de doppar varann!
– Doppade de dig med?
– Ja, direkt ner i en stor gryta bara. Det var juldoppet sa de. Sedan fiskade de upp mig med en jättegaffel och höll mig under duschen ett tag.

Berättelsen varvas med rimmade verser och Poul Ströyers härliga teckningar. Hellsing är expert på att få liv i orden och skapa en rytmisk melodi. Det är inte svårt att förstå att de tidigare varit ackompanjerade till sång och musik. Men frågan är om dessa små verser från 1955 fortfarande känns aktuella? Vi firar inte jul på samma sätt idag som då. Dagens barn kan nog ha svårt att relatera till dopp i grytan och ringdans runt granen. Möjligtvis har vuxna mer behållning av Krakel Spektakels julafton. För det är trots allt en riktig liten julpärla som starkt bidrar till en förhöjd julstämning.

Titel: Krakel Spektakels Julafton
Text: Lennart Hellsing
Teckningar: Poul Ströyer
Förlag: Nisses böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 24
ISBN: 9197565164

Kort roman. Lång novell. Det är frågan. Oavsett vilket är det här en behändig liten text som varken känns för lång eller för kort. Gabriel García Márquez kortroman/långa novell Översten får inga brev ingår i projektet Macondo – där bland annat Bokförlaget Tranan ingår – under epitetet “klassiker”. Projektets syfte är att belysa och ge ut litteratur som i vanliga fall kommer i skymundan, det vill säga sydamerikansk, afrikansk, asiatisk och litteratur från Mellanöstern. Ett ädelt och välbehövligt uppdrag, med andra ord.

Macondo är som bekant även den by där de flesta av Márquez romaner och noveller tar plats och vad vore då lämpligare än att ta del av serien med utgångspunkt i just en bok av honom? Tillsammans med Chinua Ashebes roman Allt går sönder utgör Översten själva inledningen på Macondos serie.

Frågan jag ställer mig är emellertid varför just Översten valts ut. På Márquez meritlista återfinns tveklöst romaner och noveller långt mer intressanta än denna. Den saknar dessutom just det som så många uppskattar med hans författarskap – den magiska realismen. Utan den faller berättelser som Översten ganska platt. Kvar blir bara en halvseg vardagsskildring av en överste och hans hustru som mer eller mindre håller på att svälta ihjäl på grund av mannens stolthet, hans uteblivna pension och den tupp han föder upp. Den har dock någon slags uppbyggnad av spänningen, men den utmynnar tyvärr inte i något annat än ett stort antiklimax.

Kanske hade Tranan kunnat välja en bättre början, men de bör ändå inte dömas ut på grund av det lilla överstesnedsteget. Jag ser fram emot att upptäcka nya, intressanta författare som annars inte hade kunnat göra sina röster hörda på samma sätt. To be continued alltså.

Titel: Översten får inga brev
Författare: Gabriel García Márquez
Förlag: Bokförlaget Tranan
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006 (första gången 1961)
Antal sidor: 142
ISBN: 9185133302

Den senaste veckan har jag då och då klivit in i en osannolik värld. Ett framtida Göteborg som i visionen döpts om till Gautampuri. Klimatförändringar och ekonomiska omvälvningar har vänt upp och ner på världen. Sverige tillhör numera den Sydasiatiska Unionen och det är Indien som dominerar Sverige – både kulturellt och politiskt. Med 20 miljoner invånare, ett tropiskt klimat, buddhistiska tempel och heliga kor på gatorna så känner inte läsaren igen mycket av den forna svenska staden. Sverige har kolonialiserats och som ursprungsbefolkning i minoritet tvingas svenskarna axla en roll de knappast är vana vid.

Det är i detta myller av hetta och trängsel som romanens konflikt utspelas. Kommissarie Herman Barsk är den stereotypa snuten; sliten, ensam och gift med jobbet, som en dag snubblar över de bestialiska mord som i tidningarna kommer att kallas för tandoorimassakern. Ju längre Barsk kommer i utredningen, desto mer förskräcks han av de politiska undertoner brottet verkar ha och inser snart att morden kanske bara är början på en stor internationell konflikt.

Tandooriälgen är till formen lika mycket deckare som politisk satir. Författaren vänder på och kullkastar en rad begrepp och vedertagna sanningar, för att låta oss se möjliga effekter av aktuella frågor som klimatförändringen och tredje världens ekonomiska frammarsch. Att Danmark blivit en öken och att USA numera är fienden, är två exempel av många som visar på en satir som ofta får mig att dra på smilbanden. Men det är inte alltid helt lyckat med denna blandning av politisk satir och deckare. Författaren tenderar ibland att vara allt för rolig och svävande i sin ironi, vilket leder till att själva spänningsmomentet tappar fart. Trots de avsnitt där spänningen dalar och satiren blir allt för tydlig, så läser jag oftast boken med stor behållning. Språket är befriande korthugget och köttigt, för att ibland sväva ut i både härligt groteska och påhittiga liknelser.

Det är en vågad blandning av teman och stilar Zac O´Yeah ger sig på i Tandooriälgen och visst når han långt, men inte hela vägen. Som helhet är det en gedigen och intressant skildring av ett framtida Sverige, berättad i en tilltalande form med en rad underhållande incidenter och tänkvärda iakttagelser. Å andra sidan förlorar boken en hel del på att den lever i ett slags ingenmansland mellan deckare och politisk satir. Som deckare är den inte spännande nog och som politisk satir bränner den inte tillräckligt hårt. Som försvar ska jag ändå säga att som helhet är det en bra roman som förtjänar att läsas. Kanske borde man då helt bortse från att skuffa in den i olika fack och bara se den som bra underhållning.

Titel: Tandooriälgen
Författare: Zac O’Yeah
Förlag: Ordfront
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 343 sidor
ISBN: 91-7037-158-X

En vuxendomsbok av Inger Edelfeldt, står det när jag slår upp första sidan i romanen Finns det liv på Mars? Det är en fyndig benämning. För det är precis så som romanen är konstruerad, som en ungdomsbok för vuxna eller, om man ska vara mer exakt, som en vuxenbok om en kvinna som inte vill följa de regler som definierar just en vuxen person.

Denna rebelliska kvinna är mamman och Vivo-arbetaren Joni 45 år. Hon har sedan unga år tagit livet som det kommer utan direkta mål. Hon har läst lite lösa kurser på universitetet men detta har inte kunnat ge henne jobb som varken musiker eller författare, yrken som hon tycker skulle passa henne perfekt. Istället arbetar Joni med att väga upp räkor och skiva oxfilé i charken, vilket kan tyckas konstigt med tanke på att hon är vegetarian, men det är bara tillfälligt, som hon brukar säga. För att dryga ut kassan brukar Joni spela gamla 70-tals ballader på stan och till sin hjälp har hon Mårran som är hennes femåriga dotter. Det Joni strävar efter är att hitta en fast punkt i livet med en man som kan skjutsa henne till IKEA, men samtidigt gör detta henne rädd eftersom bara tanken får henne att känna sig instängd.

Kärnan i romanen är alltså Jonis frustration över att inte kunna leva upp till det som anses vara vuxet. Hon försöker verkligen och har till och med slängt alla plattor med tonårshjälten David Bowie. Detta gjorde hon när hon var gravid med Mårran, när de andra medlemmarna i den gruppterapi hon gick i förklarade att en mamma inte kunde vara besatt av en rockartist.

Det går inte annat än att tycka om denna roman. Igenkänningsfaktorn är hög, Edelfeldt är fantastisk på att beskriva känslor och situationer som vi alla har varit med om. Hon romantiserar vardagen och visar att det är okej att vara så fattig att man måste inreda lägenheten med tidningsutklipp och stearinljus.

Den varma och träffande humorn hos Edelfeldt finns hela tiden där. Hon skriver med ett många gånger fyndigt språk och texten blir aldrig seg eller långtråkig. På frågan om man behöver bli vuxen eller ej blir svaret nej. Man blir inte en lyckligare person för att man följer samhällets regler för vad som är vuxet.

Titel: Finns det liv på Mars?
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag: Norstedts Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 232
ISBN: 9113015419

Ämnet som Jan Guillou tar upp i Ondskan kan aldrig klassas som oviktigt. Pennalism ges det visserligen inte uttryckligen stöd för i dagens skolvärld. Men problemet med mobbing och utanförskap, och inte minst vuxenvärldens förnekande av förekomsten av fysiskt och psykiskt våld inom den relativt slutna sfär som skolan utgör, är långt ifrån ett fenomen som enbart hör hemma i Guillous 50-tal.

Det är därför irriterande att ett sådant allvarligt motiv ska slösas bort på ett schablonartat porträtt av en superhjältefantasi, ett porträtt som därtill mest tycks syfta till att vara ett självförhärligande runkobjekt med uppgift att tillfredställa ett sällsynt svårartat drag av narcissism och uppblåst självgodhet hos den upphovsman som bokens hjälte är satt att spegla.

I Ondskan drivs 14-årige Erik, svårt misshandlad av sin far, in på en bana av våld, stölder och utpressning. Han relegeras, och inför starten på internatskolan Stjärnsberg fattar han beslutet om en mer fredlig framtoning. Givetvis går intentionerna i stöpet. Stjärnsberg visar sig vara ett starkt hierarkiskt mikrosamhälle, styrt av degenererade slynglar sprungna ur en överklass bestående av en nazistisk adel och en girig högborgerlighet. Men istället för att sälla sig till leden, precis som alla andra, blir Erik ett slags osannolik hämnare på allt som är att betrakta som ont. Han blir en det politiskt korrektas knutna näve, ständigt träffande rätt och effektivt med både knogar och ord. Det goda, det vill säga lärare som inte skriker och slår, de som respekterar mänskliga värden och sunt förnuft, ser i Erik en synnerligen begåvad grabb på alla upptänkliga plan. För det onda, en korkad överklass förblindad av maktbegär, är han ett hot som ständigt ställer till problem.

Det vore därför att rasera bilden av denna hjälte om Erik skulle acceptera de sociala strukturerna på Stjärnsberg. Han kan inte göra annat än att revoltera. Men givetvis, för att inte bryta detta superhjältemönster, blir han först den korpulente plugghästen Pierres bäste vän. Deras brådmogna samtal, samt deras sentimentala ömhetsbetygelser till varandra, smakar snart så illa att det man mest av allt önskar är att Erik i en slags hormonell rubbning någon gång ska skicka sina välkalibrerade nävar rakt i ansiktet på Pierre. Men eftersom Jan Guillou inte vill kännas vid några dylika pubertala infall i en 14-årings tillvaro är givetvis ett scenario där Erik skulle vackla i sin rättrådighet omöjligt. För vad har hormoner och identitetskriser att göra i en skildring av en strid mellan gott och ont? Ingenting, uppenbarligen. Och när det gäller en tonårings sexuella utveckling är den i boken totalt frånvarande. Den fantastiskt plumpt skildrade relationen med en finsk mässarbeterska kan knappast räkans hit.

Romanen svämmar istället över av en flottig känsla av politisk korrekthet. Aldrig råder det något egentligt tvivel om vem som är god och vem som är ond. Och även om Erik och Pierre i en pretentiös jämförelse med Homeros cyklopjätte Polyfemos kommer fram till att ondskan är intelligent och beräknande framstår den ändå i boken som raka motsatsen. Aldrig tillåts den bli den skrämmande makt som den ofta framträder som, en makt med förmåga att locka och förföra, förblinda och förgöra. I stället förblir den antingen en uppnosig perversion, sprungen ur adliga privilegier, eller en sadistisk faders böjelser, osande av alkohol. Det är uselt. Det är ensidigt. Det är totalt onyanserat.

Men framför allt är Ondskan en provocerande dåligt tecknad bild av våldets psykologiska inverkan på människor som utsätts för det. Erik är helt enkelt en dröm, en sentimental förnimmelse av något Jan Guillou skulle ha gjort bäst i att hålla för sig själv. För faktum är, att när Erik, denna produkt av en faders förtryck, har fullföljt sin hämnd i det godas tecken, blir kontentan, sensmoralen, av det litterära avskräde som Ondskan utgör ingen annan än att lite stryk skadar aldrig.

Vill man läsa om ondska mer skrämmande, mer subtil, och samtidigt stanna kvar i skolans värld, rekommenderas Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson eller En komikers uppväxt av Jonas Gardell.

Titel: Ondskan
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002 (första gången utgiven på Norstedts 1981)
Antal sidor: 282
ISBN: 9164200515