Kategori: Recensioner

Trana ger ut tupp på nytt

Kort roman. Lång novell. Det är frågan. Oavsett vilket är det här en behändig liten text som varken känns för lång eller för kort. Gabriel García Márquez kortroman/långa novell Översten får inga brev ingår i projektet Macondo – där bland annat Bokförlaget Tranan ingår – under epitetet “klassiker”. Projektets syfte är att belysa och ge ut litteratur som i vanliga fall kommer i skymundan, det vill säga sydamerikansk, afrikansk, asiatisk och litteratur från Mellanöstern. Ett ädelt och välbehövligt uppdrag, med andra ord.

Macondo är som bekant även den by där de flesta av Márquez romaner och noveller tar plats och vad vore då lämpligare än att ta del av serien med utgångspunkt i just en bok av honom? Tillsammans med Chinua Ashebes roman Allt går sönder utgör Översten själva inledningen på Macondos serie.

Frågan jag ställer mig är emellertid varför just Översten valts ut. På Márquez meritlista återfinns tveklöst romaner och noveller långt mer intressanta än denna. Den saknar dessutom just det som så många uppskattar med hans författarskap – den magiska realismen. Utan den faller berättelser som Översten ganska platt. Kvar blir bara en halvseg vardagsskildring av en överste och hans hustru som mer eller mindre håller på att svälta ihjäl på grund av mannens stolthet, hans uteblivna pension och den tupp han föder upp. Den har dock någon slags uppbyggnad av spänningen, men den utmynnar tyvärr inte i något annat än ett stort antiklimax.

Kanske hade Tranan kunnat välja en bättre början, men de bör ändå inte dömas ut på grund av det lilla överstesnedsteget. Jag ser fram emot att upptäcka nya, intressanta författare som annars inte hade kunnat göra sina röster hörda på samma sätt. To be continued alltså.

Titel: Översten får inga brev
Författare: Gabriel García Márquez
Förlag: Bokförlaget Tranan
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006 (första gången 1961)
Antal sidor: 142
ISBN: 9185133302

Strindbergs text stryks i feministisk bearbetning

När det feministiska Rosenlarv Förlag ger ut August Strindbergs novellsamling Giftas II från 1886 saknar boken text. De blanka sidorna utgör det tomrum som Strindberg lämnar efter sig när Rosenlarv låter honom maka på sig som en av de mest betydande för svensk litteratur. Det är ett tomrum som ska öppna nya möjligheter, bereda plats och initiera brytning av ny mark – på Rosenlarvs hemsida går det nämligen ut en uppmaning om att fylla de vita sidorna med ny text. För förlagets egen del handlar denna uppmaning om återutgivningar av oförtjänt bortglömda kvinnliga författare.

Ovationerna borde vara stående inför en sådan gärning. Rätten att värdera litteratur har på tok för länge varit ett manligt privilegium som kort (men knappast gott) har gått, och alltjämt går ut på att män väljer män.

Den tomma Giftas II får betraktas som en kupp, ett sätt att respektlöst sätta ner foten på. Det är en markering som definitivt bör tas på allvar. Men självklart ska bearbetningen i sig inte tas som en allvarligt menad sådan. I stället vittnar de blanka sidorna, i kombination med den mot Strindberg vänliga men bestämda baksidestexten, skriven i en ton som om han vore en stapplande pensionär som Rosenlarv varsamt leder av den scen på vilken han har irrat sig upp, om en självdistans och lekfullhet som längtar efter att bli tagen på just fullaste allvar, bara för att rått kunna skratta åt hur kulturpatriarkatet ilsket börjar vifta omkring sig i tron om att en feministisk konspiration verkligen vill sudda ut Strindberg ur det litteraturhistoriska medvetandet.

Originalet, Strindbergs Giftas II, handlar om sådan rädsla. Boken samlar patriarkatets skräck över förlorat herravälde, över att bli utsuddat och marginaliserat, i ett antal noveller och i ett förord som hackar tänder av förfäran, paranoia och galenskap. Poängen att läsa texterna är att skräcken känns igen. Den är densamma som till exempel Valerie Solanas raljerar över i SCUM Manifesto, och som för bara ett och ett halvt år sedan resulterade i Evin Rubars dokumentär Könskriget. Det är densamma som går att utläsa i reaktionerna när Gudrun Schyman med självklar auktoritet talar om mansskatt. Det är densamma som gror i det totalt vettlösa Antifeministiska Samfundet. Det är denna skräck, detta upplevda hot, som är viktigt att fokusera. I det avseendet tjänar Strindbergs bok fortfarande ett syfte, både med och utan text.

Rosenlarv gör rätt i att sätta handflatorna mot den enorma kolossen och sedan lägga all sin tyngd bakom. Även om Strindberg förtjänar en viss förundran för sitt för tiden radikala program över kvinnans rättigheter som han publicerade i Giftas I, två år innan uppföljaren, betyder det inte att han var ensam om att debattera dessa frågor. Och han är definitivt inte ensam om att ha skrivit storartad litteratur. För som Rosenlarv skriver på baksidan av sin utgåva av Giftas II: ”Trots allt finns det fler författare och andra perspektiv.”

Titel: Giftas II i feministisk bearbetning
Författare: August Strindberg
Förlag: Rosenlarv Förlag
Utgivningsår: 2006

Hemmingsson gör humor av ångest

Nina Hemmingsson har i sitt andra seriealbum ”Jag är din flickvän nu” samlat sina enrutingar som till vardags går att hitta i Aftonbladet. Här finns förutom enrutingarna även längre serier.

Hemmingsson har en mycket speciell humor. Den är svart och testar ofta gränsen för vad som går att skämta om. Men trots det går det inte att låta bli att skratta. Vissa skämt är dock så absurda att det är svårt att hitta en poäng. Inte ens Hemmingsson själv kunde under serieseminariet på Bokmässan i september i år förklara det roliga med vissa enrutingar. Men å andra sidan kan det vara just det absurda som är poängen.

Många av serierna handlar om tjejer som känner att de inte passar in. Ett vanligt tema kan tyckas, men Hemmingsson gestaltar detta på ett nytt sätt. Hon ger karaktärerna förmågan att driva med sig själva samtidigt som de mår dåligt över att de är för tjocka eller att de inte alltid är som alla andra.
Hemmingsson använder sig även av ironi som humorgrepp. Flickorna i hennes serier säger en sak men utstrålar något helt annat. I en stripp går till exempel en kvinna runt och sjunger att hon är fri och självständig. Hon berättar om hur vacker och ung hon är och om allt bra hon åstadkommer. Men det hela slutar dock med att hon hamnar på mentalsjukhus.
Flera gånger uppmärksammar Hemmingsson även jämställdhetsfrågor. Ett bra exempel på det är när en av hennes kvinnliga karaktärer under ett möte får reda på att hon inte får prata lika mycket som männen eftersom hon saknar penis. Hemmingssons serier roar alltså inte bara utan uppmärksammar även allvarliga problem i samhället

Ångest och depression är också något mycket centralt i Hemmingssons serier. Många av hennes karaktärer mår mycket dåligt vilket visar sig i oprovocerade utbrott, rädsla över att gå utanför dörren eller genom att de dövar känslorna med alkohol eller mat. De ångestfyllda karaktärerna har hon gett vita, tomma och ihåliga ögon som troligtvis visar på den tomhet som karaktärerna verkar känna.

Hemmingsson använder sig dock av väldigt likartade skämt i sina serier. Att läsa seriealbumet i ett sträck är inte att rekommendera, eftersom det tillslut blir tjatigt. Albumet passar dock perfekt att ta fram och läsa då och då.

Teckningarna är groteska men samtidigt helt underbart gjorda. Vissa av dem utstrålar som sagt en hel del ångest, och det visas även i Hemmingsons val av färger då det mesta går i en mörk nyans. Detta bidrar till att både förstärka ångesten och samtidigt framkalla svartsynta ironier.

Läs också Jesper Ims Johanssons artikel om serieseminariet Serieskaparna – vår tids unga diktarröster?

Titel: Jag är din flickvän nu
Författare: Nina Hemmingsson
Förlag: Kartago Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 126
ISBN: 9189632583

Heliga kor och mord i framtida Göteborg

Den senaste veckan har jag då och då klivit in i en osannolik värld. Ett framtida Göteborg som i visionen döpts om till Gautampuri. Klimatförändringar och ekonomiska omvälvningar har vänt upp och ner på världen. Sverige tillhör numera den Sydasiatiska Unionen och det är Indien som dominerar Sverige – både kulturellt och politiskt. Med 20 miljoner invånare, ett tropiskt klimat, buddhistiska tempel och heliga kor på gatorna så känner inte läsaren igen mycket av den forna svenska staden. Sverige har kolonialiserats och som ursprungsbefolkning i minoritet tvingas svenskarna axla en roll de knappast är vana vid.

Det är i detta myller av hetta och trängsel som romanens konflikt utspelas. Kommissarie Herman Barsk är den stereotypa snuten; sliten, ensam och gift med jobbet, som en dag snubblar över de bestialiska mord som i tidningarna kommer att kallas för tandoorimassakern. Ju längre Barsk kommer i utredningen, desto mer förskräcks han av de politiska undertoner brottet verkar ha och inser snart att morden kanske bara är början på en stor internationell konflikt.

Tandooriälgen är till formen lika mycket deckare som politisk satir. Författaren vänder på och kullkastar en rad begrepp och vedertagna sanningar, för att låta oss se möjliga effekter av aktuella frågor som klimatförändringen och tredje världens ekonomiska frammarsch. Att Danmark blivit en öken och att USA numera är fienden, är två exempel av många som visar på en satir som ofta får mig att dra på smilbanden. Men det är inte alltid helt lyckat med denna blandning av politisk satir och deckare. Författaren tenderar ibland att vara allt för rolig och svävande i sin ironi, vilket leder till att själva spänningsmomentet tappar fart. Trots de avsnitt där spänningen dalar och satiren blir allt för tydlig, så läser jag oftast boken med stor behållning. Språket är befriande korthugget och köttigt, för att ibland sväva ut i både härligt groteska och påhittiga liknelser.

Det är en vågad blandning av teman och stilar Zac O´Yeah ger sig på i Tandooriälgen och visst når han långt, men inte hela vägen. Som helhet är det en gedigen och intressant skildring av ett framtida Sverige, berättad i en tilltalande form med en rad underhållande incidenter och tänkvärda iakttagelser. Å andra sidan förlorar boken en hel del på att den lever i ett slags ingenmansland mellan deckare och politisk satir. Som deckare är den inte spännande nog och som politisk satir bränner den inte tillräckligt hårt. Som försvar ska jag ändå säga att som helhet är det en bra roman som förtjänar att läsas. Kanske borde man då helt bortse från att skuffa in den i olika fack och bara se den som bra underhållning.

Titel: Tandooriälgen
Författare: Zac O’Yeah
Förlag: Ordfront
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 343 sidor
ISBN: 91-7037-158-X

Edelfeldt skriver ungdomsbok för vuxna

En vuxendomsbok av Inger Edelfeldt, står det när jag slår upp första sidan i romanen Finns det liv på Mars? Det är en fyndig benämning. För det är precis så som romanen är konstruerad, som en ungdomsbok för vuxna eller, om man ska vara mer exakt, som en vuxenbok om en kvinna som inte vill följa de regler som definierar just en vuxen person.

Denna rebelliska kvinna är mamman och Vivo-arbetaren Joni 45 år. Hon har sedan unga år tagit livet som det kommer utan direkta mål. Hon har läst lite lösa kurser på universitetet men detta har inte kunnat ge henne jobb som varken musiker eller författare, yrken som hon tycker skulle passa henne perfekt. Istället arbetar Joni med att väga upp räkor och skiva oxfilé i charken, vilket kan tyckas konstigt med tanke på att hon är vegetarian, men det är bara tillfälligt, som hon brukar säga. För att dryga ut kassan brukar Joni spela gamla 70-tals ballader på stan och till sin hjälp har hon Mårran som är hennes femåriga dotter. Det Joni strävar efter är att hitta en fast punkt i livet med en man som kan skjutsa henne till IKEA, men samtidigt gör detta henne rädd eftersom bara tanken får henne att känna sig instängd.

Kärnan i romanen är alltså Jonis frustration över att inte kunna leva upp till det som anses vara vuxet. Hon försöker verkligen och har till och med slängt alla plattor med tonårshjälten David Bowie. Detta gjorde hon när hon var gravid med Mårran, när de andra medlemmarna i den gruppterapi hon gick i förklarade att en mamma inte kunde vara besatt av en rockartist.

Det går inte annat än att tycka om denna roman. Igenkänningsfaktorn är hög, Edelfeldt är fantastisk på att beskriva känslor och situationer som vi alla har varit med om. Hon romantiserar vardagen och visar att det är okej att vara så fattig att man måste inreda lägenheten med tidningsutklipp och stearinljus.

Den varma och träffande humorn hos Edelfeldt finns hela tiden där. Hon skriver med ett många gånger fyndigt språk och texten blir aldrig seg eller långtråkig. På frågan om man behöver bli vuxen eller ej blir svaret nej. Man blir inte en lyckligare person för att man följer samhällets regler för vad som är vuxet.

Titel: Finns det liv på Mars?
Författare: Inger Edelfeldt
Förlag: Norstedts Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 232
ISBN: 9113015419

Carlbring testar språkets och bloggens möjligheter

Magnus CarlbringI ett och ett halvt år har den säregne karaktären embryo delat med sig av sina betraktelser på internet. Grammatiskt lössläppt, och med ett existentialistiskt djup, en varm humor och en tydlig humanistisk grundhållning strödde han visdomar med ett säreget poetiskt anslag omkring sig. Samtidigt började det spekuleras kring vem som var personen bakom. En etablerad författare, eller en helt ny och för allmänheten okänd kreativ språkbegåvning? Med embryo blev det tydligt hur en karaktär i skydd av internets möjligheter till anonymitet kunde skapas och utvecklas direkt framför ögonen på en nyfiken publik. Konturerna blev skarpa och till slut intervjuades han även i Aftonbladet där hans språkbehandling jämfördes med Jonas Hassen Khemiris Halim, huvudpersonen i romanen Ett öga rött.

I september i år trädde så upphovsmannen, författaren Magnus Carlbring, fram, samtidigt som han förklarade att embryo hade rest iväg. Carlbring skriver på bloggen att han ville testa bloggandet som uttrycksmedel. Ur en förbiskymtande karaktär i romanen Paul Exodus Propp skapades därför embryo, redo att fylla både sidor och hjärtan.

Det går att följa embryos vardag i bloggen som vilken offentlig dagbok som helst. Lika mycket behållning ger inläggen var för sig, antingen de är utformade som små poem eller längre prosadikter. Grammatiken är satt ur spel och stavningen följer andra och egna regler, vilket ofta leder till att orden får en dubbel innebörd.

”språk är frihet inte fångngenskap”, står det i ett inlägg daterat den 25 april 2006. Friheten innebär inte bara att kunna skriva hur som helst, utan även vad som helst. Politiska betraktelser, som att USA ska ut ur allt de är inne i, till och med ut ur sig själva, står sida vid sida med till exempel en lista över kvalitén på olika skal där moroten toppar eftersom ”den är lättskalrad okcså kan man ringla dom i salladen snyggt okcså nyttrigt”. Givetvis hamnade även höstens riksdagsval under embryos säregna lupp. Här märks framför allt ett ironiskt utspel om folkpartiets politik:

klart ungngarna blir smartrare okcså dukctigrare okcså mer ömsinta okcså snällrare om vi ser till så att dom får skrivena omdömen i uppeförande man måste omdöma dom mer okcså skrämmra dom mer: skrämda barn skaprar en mysigare värld det fattrar var okcså varannan folkcepartist som vill bro i en folckepartistat det säjer jag nu

Bloggdjungeln är många gånger en omöjlig labyrint. Samtidigt är den en möjlighet för språkartister att bygga nya vägar, kors och tvärs och in och ut genom allt som kallas litteratur. Magnus Carlbring är med embryo en lysande föregångare. Fler borde följa hans exempel.

Carlbring uppdaterar inte längre bloggen med nya inlägg, men allt som har skrivits där tidigare finns kvar. Tanken på en samling med det bästa, signerat embryo, tryckt i en stilig liten bok, känns långt ifrån främmande.

Läs embryos texter på http://yoembryo.blogspot.com
Aftonbladets intervju med embryo hittar du här.

Bra koncept men dåligt genomförande

I teorin är konceptet kanon. En sajt där Sveriges oetablerade författare kan få utrymme och respons. Bli kommenterad och få kommentarer. Varje månad koras dessutom en första-, andra- och tredjepristagare som väljs ut av en etablerad skribent. Och det bästa ur hela klabbet publiceras varje år i en samling som jag har i min hand: Färdlektyr 2006.

Det verkar emellertid inte som att de ansvariga bakom Färdlektyr – Svenska Lokaltrafikföreningen – anser att kidsen håller måttet. Kanske är det därför som de har valt att låta etablerade författare (och även en del annat löst folk) bidra med nyskrivet material. Till årets bättre hör Åke Edwardsons ”Öppen sportbil” och ”Elda telefonkataloger” av John Ajvide Lindqvist, men där återfinns också riktiga bottennapp som Fredrik Strages ”Video”. Jag har förståelse för viljan att krydda samlingen – att ha några publikdragare – men det huvudsakliga syftet måste ändå vara att lyfta fram bra, oetablerade och kanske framförallt okända författare och i det här fallet så stjäl kändisarna utrymme från uprising stars.

Av elva noveller totalt är tre skrivna av oetablerade. Överraskande nog är alla tre riktiga guldklimpar. Joanna Nordin beskriver en försupen fader i ”Dina sorger kan simma” och visst är hon snubblande nära sentimentalitet, men räddas av sitt luftiga, lite distanserade språk. Nazia Alis ”Kristallsvanen” är en tragikomisk och orginell berättelse om ett ganska elakt barn, skriven i jagform. Som läsare kastas man mellan hopp och förtvivlan, mot ett nattsvart mysrysigt avslut. Starkast lyser ändå Hanna Kristoffersons ”Det här är inte en novell om villkorslös kärlek”. En ganska konventionell, sötsliskig kärlekshistoria kryddat med lite utanförskap, men utförd på ett briljant, lätt självironsikt sätt. Kristofferson använder språket på ett lekfullt och ofta överraskande vis, utan att falla i experimentgropen.

Den stora besvikelsen är alla de dikter som är instuckna mellan novellerna. Visst finns det bättre och sämre exempel, men ingen är värd att nämnas. Ofta har de en rätt tröttsam staccatorytm och deras teman blir i det närmaste parodiska.

Titel: Färdlektyr 2006
Författare: Inger Alfvén, Åke Edwarson, Marjaneh Bakhtiari med flera.
Utgiven av: Svenska Lokaltrafikföreningen.
Språk: Svenska.
Utgivningsår: 2006.
Antal sidor: 128.
Läs mer unga texter: Färdlektyr

Antologi med ung poesi visar bredd

Det går inte att definiera den unga poesin i Sverige som någonting enhetligt. Möjligen är ordet bredd det enda epitetet som fungerar. I alla fall om man utgår från de 20 dikter som sammanställts i Göteborgs poesifestivals årliga antologi Ung poesi. Boken är resultatet av en jurygrupps arbete med att gallra ut de bästa bidragen som deltagit den tävling som festivalen varje år utlyser bland landets gymnasieelever. Men framför allt är de 37 sidorna i boken resultatet av att tusentals ungdomar faktiskt skriver poesi. Antalet insända bidrag gick i år att räkna till cirka 1 200 stycken.

Juryn tycks ha ansträngt sig för att inte göra antologin till ett gemensamt uttryck. Den kan inte sammanfattas med hormonernas makt över tanken, eller näven i luften, pulsen i natten eller glittret i ögon som flåsande längtar efter mer, mer, mer; den är inte den tysta kniven mot huden, den är inte skriket inombords; den är inte tristessen eller de utmed sidorna slappt hängande armarna; den är inte håglösheten eller livströttheten eller uppgivenheten. Den allt detta, på samma gång: en obestämbar blandning av gapande, tysta, kaxiga, rädda, trötta, ledsna, glada uttryck. Kort sagt: ung poesi i Sverige är bred poesi.

Bland de 20 valdes av juryn Emma Haapanens och Helena Öströms bidrag ut som de mest framstående. Båda ställer höga krav på sina läsare. Haapanens dikt är hård, kantig, expressionistiskt kal med konsonanter som tuggar sig fram över raderna och med en uppmaning till läsaren att lösa sig själv först:

Jag säger DETTA, långt ifrån
KLARSPRÅKET som brukade flyta, och önskar att
den DOLDA sanningen förstods.
Hör mina brutna verser.
Lös dig själv först.

Öströms dikt är drömlik, bildrik, och ständigt undflyende. Inledningen är suggestiv smått briljant:

Sömnen är en påle dragen genom kroppen
Viker mig runt flisorna
Sträcker mig efter en allt slöare yxa

Minst lika lysande är Rebecca Holmqvists bidrag. Det är en vemodig, nästan uppgiven dikt där vaknandet liknas vid en kramp som sträcker sig ut i drömmen. Lisa Lundmarks feministiska ”Mami o jag” står också ut genom sina träffande bilder och ordlekar, och är samtidigt käftig och gapig i både budskap och utförande. Nämnas bör också Evelina Bramstång som målar upp en subtil bild av ett övergrepp och liknar diktjaget vid draken som Sankt Göran stöter sitt svärd i. I hennes ordflöde finns en desperation, en undertryckt skräck och ett skrik som aldrig lämnar läpparna.

Ung poesi har en hög lägstanivå. Visserligen spretar den, och på grund av bristen på enhetlighet kan den upplevas som osammanhängande. Dikterna tillåts ingen tydlig, gemensam kontext att kontrastera mot. Samtidigt är det också det som är poängen, att inte göra den unga poesin i landet till en kategori, ett fack med enhetliga teman och skrivsätt. Det enda antologin inte lyckas med är att slå hål på bilden av att den unga poeten ofta är kvinna. Männen är sorgligt underrepresenterade. Kanske är det så fördelningen i stort ser ut. I så fall saknar den unga poesin ett viktigt perspektiv från en manlighet som kanske mer än någonsin måste ifrågasätta och omforma och kanske till och med utradera sig själv.

Titel: Ung poesi
Förlag: Antologin ges ut av Göteborgs poesifestival.
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 38
ISBN: 91-631-9693-X / 9781-91-631-9693-5

Ångest, absurd humor och svärta i ny serie av Benjamin Stengård

”Så länge jag kunde minnas hade mitt liv varit meningslöst, och nu befann jag mig där dit jag hade strävat. På nollpunkten. Vaggad till sömns i det sociala skyddsnätet. Jag kände ingenting och längtade inte efter någonting, och när jag slöt ögonen försvann hela världen.”

Beläte, Benjamin StengårdBeläte, Benjamin Stengård1Beläte, Benjamin Stengård2
Ur BELÄTE av Benjamin Stengård

Utgångspunkten i Benjamin Stengårds serie ”Beläte”, som utgör huvuddelen av hans senaste fanzine, Kriget mot Benjamin, är nattsvart. Huvudpersonen, som bär samma namn som författaren, har i sin lägenhet i Visby brutit all kontakt med omvärlden. Ett hej och ett tack till kassörskan på Ica, samt långa, mumlande samtal med Fresh Princes tv-bild är vad som utgör kvoten av hans sociala umgänge, och med hjälp av narkotikaklassad psykofarmaka sluter han sig allt mer kring sig själv. Men ur denna dimma bryter sig plötsligt en klar tanke, en insikt om att det måste ske en förändring.

Stengårds tidigare serier och enrutingar har ofta präglats av en bisarr och svart humor med Kafkaartade mardrömskulisser. Allt detta återkommer i ”Beläte”, även om humorn har fått maka på sig något för att lämna plats åt allvaret. Teckningarna är detaljerade och äger ett djup som fascinerar. Det uppgivna, apatiska, den molande tristessen och det tungsinta svarta hos huvudpersonen uttrycks fantastiskt väl i de stora, tomt stirrande ögonen, genom det utmärglade ansiktet och genom de långsamma rörelserna; ansiktet mot kudden, stirrandet i taket, de sömnlösa nätterna. Stämningen förstärks av en tigande och hotfull Visby ringmur, vilken också ytterligare betonar det klaustrofobiska i det isolerade liv huvudpersonen lever.

För att komma till rätta med sina problem skapar seriens Benjamin av modellera en liten figur som till sitt yttre uttrycker essensen av tålamod och välmenande lyhördhet. I denna planterar Benjamin alla sina goda egenskaper, och med honom – Doktorn är den titel figuren föräras med – förs sedan långa, terapeutiska samtal. Men trots att Doktorn är en förlängning av Benjamin själv tycks han förrädisk, närmast lismande i sitt förstående uttryck. En sadistisk böjelse låter sig anas bakom hans förment välmenande yttre och när han till slut ska lära Benjamin hur han ska göra för att bli människa, när han ska lära honom den kod som han aldrig riktigt har förstått och som har placerat honom i samhällets utkant, urartar instruktionerna i självplågeri, ett självplågeri som också blir en symbol för alienation och en syn på livet som egentligen absurt och meningslöst.

Med en klar känsla för både ord och bild visar Benjamin Stengård att han är en serietecknare att räkna med, både nu och i framtiden. Den enda invändningen som egentligen kan riktas mot ”Beläte” är det något abrupta slutet. Serien hade mer än gärna fått sträcka ut sig över fler än de 23 sidor som den nu utgör.

Fanzinet Kriget mot Benjamin innehåller också tre enrutingar och en bisarr stripp om vårdpersonalen på en psykakut. Dessa visar Stengårds bredd. Men den stora behållningen är just ”Beläte”. Den hade förtjänat att stå för sig själv, som ett tydligt bevis på att seriemediet menar allvar, att det står på egna ben, att det inte är en litteraturens eller konstens subgenre, möjlig att sopa undan som lättviktig underhållning.

Titel: Beläte (Kriget mot Benjamin)
Författare: Benjamin Stengård
Hemsida: It’s all about the Benjamin
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 23 (totalt 28 i fanzinet)
Övrigt: Benjamin Stengårds serier har synts i bland annat Galago, Serum och Vårt Malmö. Han kommer även att bli publicerad i den feministiska tidskriften Bangs nästnästa nummer. Förutom Kriget mot Benjamin har han tillsammans med Carl Hedsved givit ut två nummer av fanzinet Kvickhuvud.

Rimmad våldtäkt, djungelrum och kuk åt Kafka

Ponton - Nummer 3, 2006Ponton – “litterär tidskrift för och av unga” – har under de senaste par åren bara blivit bättre och bättre. Tidningen har mer och mer hittat sin form och stil, både när det gäller innehåll och layout. Ungt skapande och skrivande står i centrum för Pontons verksamhet och varje nummer innehåller frågespalter, bokrecensioner, notiser, artiklar och intervjuer. Men det som ända sen starten varit det centrala för Ponton och som varit det som verkligen gjort den till en intressant tidning är de insända bidragen. Framförallt handlar det om dikter och noveller, även om bilder och olika blandformer också förekommer.

En av de dikter som väcker mest uppmärksamhet i det senaste numret av Ponton, nummer tre 2006, är Theo Gerkens “Din egendom”. Dikten sträcker sig över en och en halv A4-spalt och beskriver på stundtals nödrimmad vers, först hur en man planerar att våldta en kvinna och sedan hur han själv blir brutalt våldtagen med tydliga sadomasochistiska undertoner. Framförallt är det formen som gör dikten svår att ta till sig. Det käcka rimmandet skulle möjligen ha kunnat fungera som någon slags kontrast till det fruktansvärda innehållet, men det blir en kontrast som bara förvirrar och inte tillför något. Meningarna och rimmen känns slarvigt hoprafsade för att uppnå så stor provokation som möjligt, och det går inte riktigt hem hos mig. Säkert är det här en dikt som skulle tjäna på att bli uppläst istället för att var tryckt på papper, men när raderna
hans kommande dans
hans svans i renässans
försätter mig i trans
är diktens stora behållning säger väl det en del om dikten som helhet.

Flera av bilderna, som skepp och drivved, i Johan Lydéns “Värdefulla saker” känns igen från alltför många andra dikter. Men Lydén lyckas ändå tillföra nånting nytt med språket. I dikten “Jag såg en tiger” märks det tydligt att han har stor potential. Det känns färskt och vitalt, orden blir bilder och inte bara stela bokstäver på pappret. Ett flickrum liknas vid en djungel, där tigrar smyger runt bland bladen på tapeten medan diktjaget klättrar upp för tjejens ben “och din fitta gömde tusen floder / som jag simmade i”. Att de avslutande fyra raderna inte håller samma höga klass som resten utav dikten förlåts lätt av den näst sista tonårsrumsexotiska strofen:
hörde barnen leka på gräsmattan
hörde cikadorna spela på sina cymbaler
hörde det porlande sötvattnet i kranen

Egentligen hatar jag när man bedömer texter efter hur gammal författaren är och det gör jag väl inte här heller, men jag kan inte låta bli att bli superimponerad av att Charlie Glimmer bara är femton år och skriver så fruktansvärt bra som hon gör. Eller är det kanske just därför som hon skriver så bra, för att hon är så ung? För det är nytt, fräscht och levande. Bilderna i hennes dikt “Porslinskommitén” svischar förbi och avlöser varandra med en oerhörd energi. Man märker av tydliga Allen Ginsberginfluenser, men det är knappast en gammal skinntorr beatniktrumma som håller takten hos Glimmer, det är nyproducerade electrobeats.

Hon skriver långt, Glimmer, och det är i textlängden hennes svaghet ligger. Om hon tog en två-A4-dikt som “Porslinskommitén” och pressade ner den till hälften, så att bara det absolut bästa koncentratet fanns kvar, då skulle det här bli helt briljant. När Glimmer har nånting konkret att skriva om, när hon har nånting att säga, och när hon lyckas göra det utan att rusa iväg på alltför många sidor, då är hon genial. Håll utkik, för så länge hon inte låter bläcket torka så kommer hon bli stor. Känn bara på inledningsraderna till “Porslinskommitén”:
när jag skrev kuk åt kafka och slängde faster ilses
porslin i golvet när toaletterna tog emot gården i
skagen – så satt soldaterna med sina biblar som dasspapper
och jag skottade skit i en lada medan dom sköt skott mot
en flicka med flätor och klippig näsa —

Ponton fyller en oerhört viktig funktion för den svenska litteraturen, inte bara som en tidning där unga litteraturintresserade kan läsa mer om sina favoritförfattare och få sina egna verk publicerade. Ponton är idag Sveriges bästa antologi över ung, högkvalitativ och aktuell litteratur.

Titel: Ponton, Nummer tre 2006
Språk: Svenska
Antal sidor: 44
Hemsida: www.ponton.nu