HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria

Du kanske kommer ihåg raderna. Eller minns dem lite suddigt. Möjligen har du lyckats förtränga dem helt. Men med stor sannolikhet har du någon gång i skolan fått läsa dem och flera till ur Georg Stiernhielms långa uppfostringsdikt ”Herkules”. I kort går den ut på att man inte ska dricka, ljuga, ha sex eller vara fåfäng, och så vidare. Man får därför lätt bilden av ”den svenska skaldekonstens fader” som den störste och träigaste tråkmåns som detta rike har lyckats uppbringa. Men, gott folk, då bedrar man sig.

I Rune Pär Olofssons biografi ”Georg Stiernhielm – diktare, domare, duellant” får vi lära oss att denne diktare, bland mycket annat, var en lat och gladlynt man som gillade practicle jokes och sällan sade nej till en fyllerunda med bror Rus. Dessutom – hör och häpna! – frambringade han inte bara sedesamma uppfostringsdikter, vid sidan om skrev han också rent pornografiska verk. Så här låter det bland annat – i en version med moderniserad stavning – i hans satirdikt om den franske kung Ludvig XIV och dennes giftermål med den spanska Maria Teresia, ”Konung Ludviks bröllopsskrift i Frankrike”:

Kungens basse bör vi prisa,
som oss bragte fred och lisa,
drottningens mus bör och ära,
som oss bragde freden kära.
Vore kungen utan ballar
skötes än från våra vallar.

Nu han redskap har och råder
var man sig åt freden gläder,
en fransk kuk och en spansk fitta,
lärd’ oss bäst på freden hitta.
Gud gav fred i våra dagar,
knulla må som den behagar.

Plötsligt hamnar ”Herkules” i ett annat ljus. Jag har alltid tyckt att det varit något konstig med den. Att den först väldigt ingående beskriver allt man inte ska göra och får allt detta att låta oerhört kul och spännande, för att sedan förklara att det är bäst att avhålla sig från dessa saker och istället viga sitt liv åt dygden. Och kanske är det så, som jag alltid har misstänkt, att ”Herkules” inte skrevs för att hjälpa 1600-talets skolgossar att finna dygdens smala väg, utan snarare för att visa dem vad mycket roligt man kan ha om man istället slår sig i lag med fru Lusta och hennes döttrar Lättja, Flättja och Kättja och sonen Rus. De pornografiska verk som räknas upp i dikten ska kanske ses som lästips, istället för varningar, och sömnen som infaller efter en hel natts hård fylla och ”plägad älskog” är kanske just något sött och eftersträvansvärt, inte ett exempel på farlig dekadens. Med dessa tankar i bakhuvudet blir nog ”Herkules” en mer intressant läsning, än när man satt och nötte den i sin kalla skolbänk. Innan vi slänger litteraturen åt sidan för denna gång, och kastar oss i armarna på fru Lusta och hennes barn, avslutar vi med Stiernhielms ”En allvarsam gåta”:

När som mig kommer an en lust att jag vill leka
Så går jag till min vän, min fröjd och tidsfördriv
Jag fattarn om sin hals och tryckern till mitt liv.
Jag gripern om sin snarr: ho vill mig det förneka;
Jag dragern upp och ned, jag tagern på sin kvicka;
Jag gnidern av och till, till dess han riktigt står.
Sen ställer jag min vän emellan ben och lår
och börjar så en lek, som bäst sig månde sticka.
Jag fingrarn, fidlarn, till min hjärtans lust och fröjd,
Jag gårn up och ned till dess jag är förnöjd;
och där så hän der snarren löper av och slaknar
Så sätter jagen in och vrider upp igen,
fast sker det med förtret till dess han stivnar, raknar
Går leken åter an. Så gläder mig min vän.

Min vän är en fiol di gamba.