Författare: Redaktionen

Julkalenderdeckare löser gula mysterier

Årets julkalender – LasseMajas Detektivbyrå – är den första på många år som jag har följt dagligen och verkligen tyckt om. Dels har den redan från början en fin julkänsla och framförallt så känns den genuint välgjord hela vägen, med skådespelare, kulisser och manus. Kalendern är baserad på Martin Widmarks bokserie med samma namn. Guldmysteriet och Saffransmysteriet är den tionde och elfte boken i serien och är precis som de andra böckerna illustrerade av Helena Willis.

Den mest avgörande skillnaden mellan tv-serien och böckerna är just illustrationerna. Av tv-programmen får jag en varm och mysig känsla, ibland på ett skruvat plastsagolikt sätt som det i Ron Howards film Dr. Seuss’ How the Grinch stole Christmas. I Saffransmysteriet finns lite av myskänslan kvar, men inte alls som i tv-serien, och i Guldmysteriet är den sagomysiga stämningen i princip helt bortplockad. Bilderna är mer avskalade och kalla i färgskalan. Samtidigt så ligger ändå mycket av behållningen av böckerna just i de humoristiska bilderna med sina krängande hus och roliga personporträtt. Helena Willis, eller möjligen böckernas redaktör, är också duktig på att hela tiden variera bilduppläggen. Ibland tar bilden upp ett halvt uppslag, ibland integreras den med texten, andra gånger förekommer det bara små bilder insprängda i textmassan och på ett par ställen radas ledtrådar och händelseförlopp upp i numrerade bildrutor. Variationen av bildlösningarna gör att läsningen aldrig blir tråkig och bidrar till böckernas spänning.

Redan efter ett par sidor kastas läsaren in i Guldmysteriets deckargåta – hur kunde guldet bli stulet från Vallebys säkra bankvalv utan att det ens syntes på övervakningskameran och var har den kidnappade personalen tagit vägen? Tillsammans med polismästaren löser Lasse och Maja mysteriet steg för steg, med hjälp av bra funderingar och finurligt deckararbete. Och jag måste faktiskt erkänna att jag själv inte lyckades räkna ut lösningen på gåtan innan svaret presenterades i boken. I Saffransmysteriet är upplägget ungefär det samma, men här äger brottet rum i Vallebys mataffär Superlivs och eftersom bokens handling utspelar sig i juletid är det självklart den dyrbara kryddan saffran som blir stulen.

Efter att ha sett tv-versionen av böckerna är det omöjligt att inte göra jämförelser och det finns flera saker jag saknar från julkalendern. Framförallt så skulle jag vilja se mer av sagomysstämningen i böckerna, men jag tycker också att det är synd att Maja, som i tv-serien är den tuffare och många gånger den mer snabbtänkte av duon, i böckerna har en aningen mer tillbakadragen roll medan Lasse får träda fram lite tydligare. Men som helhet är det här ändå riktigt bra och spännande böcker att antingen läsa högt ur eller som en en fin slukarserie för dem som nyss har börjat läsa själva.

Titel: Guldmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 92
ISBN: 91-638-4872-4 och 978-91-638-4872-8Titel: Saffransmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 89
ISBN: 91-638-5366-3 och 978-91-638-5366-1

Besök julkalenderns hemsida på SVT och titta på de hittills visade avsnitten av LasseMajas Detektivbyrå.

Besök LasseMajaböckernas egen hemsida www.lassemaja.net.

Högläsning av godnattsagan Sverige

Snacka om att vara styvmoderligt behandlad. Regina Lund är knappast den som väcker många positiva associationer efter oräkneliga löpsedlar, floppande skivor och inte minst efter att ha fått ihop det med Thåström. OMG, allas vår rocklegend har hamnat i klorna på den otäcka kärlekens språkporrstjärnan! Men till skillnad från big brother-what’s her name har Lund knappast förtjänat att bli styvdotter med hela svenska folket.

Excuse me, is this Sweden?
How do you do?
How do you die for your country?

Idag släpper Regina Lund sin diktsamling Förlåt! Jag menar aj., på skiva, inläsningar på cd helt enkelt. Och ja, vad är väl en bal på slottet, vad är väl dikter som blir upplästa, kan man undra. För styvdottern Lund betyder det allt. Hon har nio spår på sig innan klockan blir tolv och hon förvaltar de väl.

I just want to commit the perfect Swedish suicide
Like Kurt Cobain but in Swedish
More depth

Äta ihjäl mig på knäckebröd
Det är bra
Eller hänga mig i en midsommarstång
Det är bättre

Hennes sagolandskap är ett Sverige där glasskorna är en aning för trånga, ger upphov till en smula skoskav. Här finns a-kassan, men inte gemenskapen och knyttet har blivit tröstad tillräckligt. Det handlar om den ensamma människan som inte kan känna sig hemma i sitt eget land, som inte kan lita på någon annan än sig själv och som blir utnyttjad i en värld där a-kassan inte räddar någon.

Skörast utnyttjas och tackar för det
Tack så mycket
Tack så hemskt mycket

Men jag ska inte slita på ord som mörk och dyster, för i Lunds poesi finns också hopp. Titeln är sammanfattande. Förlåt är det vi hasplar ur oss om vi skulle råka stöta till någon; en främling på gatan. Oavsett hur ont det gör så är det förlåt, när det kanske egentligen borde vara aj. Lund ber inte om ursäkt för att hon råkar rubba någon; hon säger aj om det gör ont och därför passar hon inte riktigt inte in i Jantesverige. Men det skiter hon i och hon knullar prinsen innan midnatt, fast det inte passar sig. Fast det tisslas och tasslas bakom hennes rygg.

Mellan andetagen skymtar en distans fram, en ironi och ett snett leende. Och det lyfter poesin, inte ur det där mörka, men lyfter den till det bättre. Men framförallt är det rösten som är den största behållningen. Lunds sätt att läsa sina dikter blåser liv i något som annars hade gått att avfärda som svart på vitt, som alltför tråkigt.

Titel: Förlåt! Nej, jag menar aj.
Författare: Regina Lund
Förlag: Lionheart international
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Längd: Nio spår, totalt 58 minuter

Gudars skymning, vilket språk

Sveriges äldsta jultidning heter Julstämning. När tidningen denna jul ges ut för hundrade gången så låter man inte bli att dra stora växlar på hundraårsjubileet och traditioner i allmänhet. Dels gör historikern Dick Harrison en genomgång av Sveriges historia under det gångna seklet, dels så redovisas tidningens egen bakgrund i en lång och ändlöst namedroppande artikel.

Julstämning lever på traditioner, både så sett att tidningen i sig nu har blivit något av en tradition och att den knappast anstränger sig för att verka förnyande. Det står tidigt klart att medelåldern på målgruppen är hög. Tonen i artiklarna är många gånger skrattretande, när den på samma gång tycks försöker rikta sig till en PRO-publik och till en barnpublik. I den inledande artikeln skriver författaren, som besökt en småländsk julmarknad och herrgård, i en gammeldags samtalande ton och verkar förvänta sig att läsaren ska sätta kaffet i vrångstrupen och skrocka ”Ja, jag säger då det” när han eller hon får veta att fröken Stephens döpte sina hundar till Tutten, Tuttan, Tuttelita och Lilltuttan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om tonen i de olika artiklarna, ibland blir den som sagt rolig, men i längden blir den mest irriterande och långdragen. När Göran Willis i sin artikel om Folkets Park blir så präktig att han inte ens kan skriva ut ”djävlar anamma”, utan censurerar det till ”d-r anamma”, så börjar jag nå min gräns.

Årets nummer av Julstämning innehåller bland annat ett antal sidor om blommor, rovdjur, nämnda artikeln om Folkets Park, porträtt av kungen, Sven Tumba och kvinnliga piloter. Ett par av artiklarna har goda föresatser och intressanta utgångspunkter, men de flesta dravlas bort i ett förbålt inlindat språk med monstruöst långa meningar där självklarheter och omotiverade sidospår staplas på varandra. En av tidningens höjdpunkter är den novell, ”Den heliga natten” skriven av Selma Lagerlöf, som på ett stämningsfullt vis avslutar hela läsningen. Men jag skulle hemskt gärna sett någon mer nyskriven och modernare julnovell också. Bara för att tidningen är hundra år behöver inte hela innehållet också vara det. Okej att man tar med en Lagerlöfnovell, men uteslut för den skull inte nyare alster.

Mest intressant blir tidningen när den behandlar konst och konstnärer. I årets upplaga porträtteras Karin ”Mamma” Andersson. Riktigt kul är de reproduktioner av fina tavlor, i år bland annat av Anders Zorn och nämnda Karin ”Mamma” Andersson, som bifogas i varje nummer av Julstämning.

Om Julstämning ska stå sig till ytterligare ett jubileum bör den nog förändras en hel del. Det finns några ljusglimtar, bland annat det gedigna konstintresset och det skönlitterära bidraget, men man borde ta fasta ännu mer på detta. Dessutom tror jag att en jultidning både kan och behöver förnyas mer än vad Julstämning har gjort, för att kunna gå en ljus framtid till mötes.

Titel: Julstämning 2006
Författare: Sanna Töringe, Dick Harrison, Katarina Mazetti, Selma Lagerlöf, m.fl.
Förlag: Semic
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 65
ISBN: 9155234852

Ett kvinnoögonblick av uppriktighet

Broderier är eskapism. Att läsa Satrapis andra serieroman är som att kliva in i en annan värld. Det är en tät sammanhållen liten historia som lätt låter sig sammanfattas. Den utspelar sig i stunden efter middag i Iran. Då männen tar en tupplur och kvinnorna efter disken samlas kring samovaren för att dricka te och framförallt samtala. I denna lilla bubbla som en stund är avskild från resten av världen kan kvinnorna lätta sina hjärtan, diskutera sina problem, utbyta äktenskapsknep och fnissa. Samtalen kretsar ofta kring äktenskap och oskuld.

Många av karaktärerna i Broderier känns igen från Satrapis debut Persepolis. Inte minst huvudkaraktären Marji och hennes mor och mormor. Även den karakätärisktiska svartvita värld som tecknas i debutromanen, både bild- och innehållsmässigt, känns igen. Men Broderier är tillskillnad från Persepolis inget samtidsdokument, utan en bild av ett tillstånd, ett samtal och en kort stund nedfrusen och bevarad.

I denna konserverade kvinnostund turas de om att berätta historier. Man får möta vitt märkelsen att bre på lite extra – något som kanske händer då och då under denna stund då åtskilliga berättelser förtäljs. Men framförallt är att brodera sig ett slanguttryck för att återställa sin mödomshinna – något som inte är helt ovanligt bland Iranska, ogifta kvinnor. Och i detta kirurgiska ingrepp finns också kvinnornas situation sammanfattad; beviset på att deras frigörelse inte är fullgjord. Det är visserligen accepterat att även kvinnor ha sex före äktenskapet, men samtidigt vill få män gifta sig med kvinnor som inte är oskulder. Resultatet blir att kvinnor lever ut sina behov för att sedan brodera sig då äktenskap blir aktuellt. En kompromiss som vittnar om det paradoxala i en frigörelse som bara nåt halvvägs.

Titel: Broderier
Författare: Marjane Satrapi
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 136
ISBN: 9170372020
Läs också: Att finna gemenskap i utanförskap

En uppochnervänd jul hos Krakel Spektakel

I staden Annorlunda är julen bak och fram och i Ingalunda drömmer man om julen istället för att uppleva den på riktigt. I Lennart Hellsings Krakel Spektakels Julafton berättar Krakel Spektakel och Kusin Vitamin för varandra om tokiga jular de varit med om. Och det är sannerligen udda upplevelser.

Detta är första gången som Krakel Spektakels Julafton kommer ut i bokform. Berättelsen är baserad på Snurrskivan med samma namn som kom ut som Snurr-EP 1955.

Hellsing har en fantastisk fantasi och de märks inte minst i beskrivningen av staden Annorlunda, där Krakel Spektakel i den mest underhållande biten berättar om hur dopp i grytan går till. I Annorlunda är det nämligen inte limpa man doppar, utan det är varandra.

– Men där i Annorlunda, du ska inte tro att de doppar brödskivor. Nej då, de doppar varann!
– Doppade de dig med?
– Ja, direkt ner i en stor gryta bara. Det var juldoppet sa de. Sedan fiskade de upp mig med en jättegaffel och höll mig under duschen ett tag.

Berättelsen varvas med rimmade verser och Poul Ströyers härliga teckningar. Hellsing är expert på att få liv i orden och skapa en rytmisk melodi. Det är inte svårt att förstå att de tidigare varit ackompanjerade till sång och musik. Men frågan är om dessa små verser från 1955 fortfarande känns aktuella? Vi firar inte jul på samma sätt idag som då. Dagens barn kan nog ha svårt att relatera till dopp i grytan och ringdans runt granen. Möjligtvis har vuxna mer behållning av Krakel Spektakels julafton. För det är trots allt en riktig liten julpärla som starkt bidrar till en förhöjd julstämning.

Titel: Krakel Spektakels Julafton
Text: Lennart Hellsing
Teckningar: Poul Ströyer
Förlag: Nisses böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 24
ISBN: 9197565164

Dåligt i dubbel bemärkelse

Att komma halvvägs in i förlaget Kängurus lilla samling Dåliga dikter är en bedrift. Att sträckläsa hela boken är en bragd. Att där efter känna frid i själen och ro i sinnet är, slutligen, ett tecken på sjukdom. Förmodligen allvarlig sådan.

Stolta fosterlandspekoral samsas med känslosvallande nödrim tillägnade sparvar, hundar och badstränder i Lomma. Ett och annat frustande påhopp på förmodligen klarsynta recensenter ryms också. Och självklart är Sveriges kanske mesta pekoralist, Erik Ofvandahl, flitigt representerad.

Frågan är om inte redaktören Leif Eriksson lyckats lite för väl i sin uppgift att samla de kanske sämsta dikterna som skrivits i Sverige. Men varför trötta ögonen röda med dålig poesi, när man kan göra det med bra? Poängen är givetvis att roa. Och självfallet ska boken inte läsas från pärm till pärm. Men många av dikterna är inte bara dåliga, de är också tråkiga. Dessutom får samlingen aldrig den komiska effekt som det är tänkt, hur den än läses. Kanske är den viktigaste anledningen forumet. För även om dikterna då de skrevs säkert var det allra blodigaste, varigaste, köttigaste allvar går det komiska i uppriktigheten förlorad i en samling av just dåliga dikter. Att plötsligt drabbas av en anonym diktares stapplande lovsång till våren, dåren eller kvinnolåren i till exempel en dagstidning ger en mer genuin känsla av pinsamhet än då den återfinns i nytryck i Leif Erikssons samling.

Titel: Dåliga dikter – garanterat usel poesi
Redaktör: Leif Eriksson
Förlag: Känguru
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 112
ISBN: 91-85476-25-0

Att finna gemenskap i utanförskap

Iranier i Österrike. Västerlänning i Iran. Persepolis, som nu släpps i en samlingsvolym innehållande de tidigare utgivna fyra delarna, handlar mycket om att höra till. Och att inte höra till, alls. Marjane Satrapis självbiografi tar vid då huvudkaraktären Marji är tio år. Hon är fast besluten att bli profet när hon blir stor, den islamiska revolutionen (som sedermera ska leda till krig mellan Iran och Irak) eskalerar och husan i Marjis familj har förälskat sig i grannpojken.

Persepolis är en mix av vardag och politik, lycka och förödelse. Utvecklingsroman är ett epitet som inte är helt missvisande, men boken innehåller inte bara en berättelse om en flickas väg till kvinna, utan är också ett stycke nutidshistoria om både förtryck och kampen att slå sig fri. Och inte minst om alla paradoxala mellanlägen som uppkommer på den glidande skalan däremellan.

Den politiska viljan är alltid närvarande, men Satrapi skildrar också ett ett tvivel som inte sällan utvecklas till en förtvivlan. Ändå skrattar man. För i Persepolis värld är inte allvar och humor motpoler. Satrapi balanserar på den sylvassa kniveggen och hon skrattar hela vägen. Hoppet är det sista som överger en, sägs det och kanske är det därför som hennes serieroman aldrig blir dyster. Allvarlig, skrämmande och rörande, visst, men aldrig dyster.

Persepolis är verkligen en kontrasternas roman. Detta understryks ytterligare av Satrapis illustrationer. Här finns inga mellanlägen, ingen gråskala. Hon använder sig av svart och vitt och that’s it. En estetik som både är vass och hård, men också tilltalande. Stilren, men också detaljrik. Och det finns ett starkt band mellan bildernas utformning och berättelsen innehåll.

Motsatserna är många och kulturkrockarna haglar. Marji tillhör både Iran och Västeuropa. Hon innehåller båda världarna och hon lever i båda världarna, men saknar också på grund av detta en genuin tillhörighet. Det som starkast genomsyrar henne och även Persepolis som helhet är inte ett utanförskap, utan en gemenskap. Hur den tar sig utryck skiftar; ibland i en gemenskap av kampvilja och i de politiska åsikterna, ibland i utanförskapet i sig, ibland i enbart i egenskap av kvinna. Men den finns ständigt närvarande: en önskan och en vilja om att höra till.

Titel: Persepolis
Författare: Marjane Satrapi
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 349
ISBN: 9170372268

Vackert utan slisk i Carlbrings skymningsljus

När vi somnar tillsammans är Magnus Carlbrings sjätte diktsamling. Dikterna utspelar sig till största del i ett gränsland mellan dag och natt, natt och dag, mellan skymningen och gryningen. Det är ett dunkelt ljus där framförallt känseln dominerar, mötena mellan hud och kroppar. Ibland bryts dunklet av starkt ljus, där den älskade kvinnan och kärleken står som ljuskälla, och ibland bryter omvärlden in i dunklet, med missiler, hot och våld:
[…] bildorkanerna
från människoslakten, tjuten av missiler genom köket, allt
som krossar oss och för oss hårdare tillsammans; bilen
dunkar av hjärtslag, vi sitter bredvid varandra
och försöker njuta av bristen på närhet

Det är de små speciella ögonblicken som gör vardagen till något mer, till något extra, som får ta rum i dikterna. För det mesta handlar det om fina små iakttagelser och känslor. Kvinnohanden som stryker mot nacken är en återkommande bild i boken, men många gånger är det också det hotfulla som slår igenom och slår hål på vardagens trygghet. Missilerna, de meningslösa krigen mot terrorn. Yttervärlden tränger sig på genom tv:n och via tidningssidorna på morgonen, med elfte september, konsumtionshets, krig och död. Även vardagsångesten, motsatsen till euforin – torsdagshelvetet – inkräktar på det fridfulla livet. Trots det så är det ändå lugnet och kärleken som dominerar i diktsamlingen. Läsaren får känslan av att det ändå är kärleken som kommer vinna till slut.

Kärleken som beskrivs är väldigt fysisk och intensiv. Samtidigt som den dunkla miljön känns sval så glöder det älskande paret. Ansikten och ögon är höljda i skugga. Det är händerna och deras rörelser, kropparna och inte minst kvinnans sköte som man får se:
Jag blundar i solen,
tungan slår in vattnet
Minnet av ditt sköte
lyser i mig, rummet
växer in i solen
Jag sväljer dig,
som solljus

Den här diktsamlingen skulle hur lätt som helst ha kunnat blivit både sliskig, oengagerande och tam. Men Carlbring har en fantastisk fingertoppskänsla för vad som är fint och vad som är sockrigt och smörigt, och han låter aldrig sina dikter passera den gränsen. Med popkulturella influenser förhöjer och räddar han det vackra i kärleksdikterna. Med en uppriktig solidaritet, upprördhet och ett äkta engagemang slår han in politiken och krigen som splitter i kärlekspoesin. Det vackra blir riktigt vackert när det kontrasteras mot och sätts samman med andra saker, med nattbussar, tatueringar, basdunkande subwoofers, nyköpta byxor, automatvapen, hudslamsor, tusch och cigaretter, som här i första dikten ”Förspel”s sista strof:
Jag omfamnar dig under plafonden, mina nattgoggles
följer din axel, din ryggrad, jag känner doften
av vapenfett och sand i ditt hår, du viskar, din röst
är låg som en orm: Kom, kom ned här på knä

När vi somnar tillsammans handlar om det vackra, det stillsamma, det intensiva. Om de små sakerna som betyder något, som gör vardagen till något man vill ha, trots hets och torsdagshelveten. Det handlar om att leva i de ögonblick när man är tillsammans, att se solljuset i kärleken och varandra, trots skiten i morgontidningarna. Carlbring skriver om de små sakerna som betyder något, de saker som är det verkligt stora, och han gör det här i en av de bästa diktsamlingarna som har getts ut på senare år.

Titel: När vi somnar tillsammans
Författare: Magnus Carlbring
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002
Antal sidor: 70
ISBN: 91-46-20053-3

Trana ger ut tupp på nytt

Kort roman. Lång novell. Det är frågan. Oavsett vilket är det här en behändig liten text som varken känns för lång eller för kort. Gabriel García Márquez kortroman/långa novell Översten får inga brev ingår i projektet Macondo – där bland annat Bokförlaget Tranan ingår – under epitetet “klassiker”. Projektets syfte är att belysa och ge ut litteratur som i vanliga fall kommer i skymundan, det vill säga sydamerikansk, afrikansk, asiatisk och litteratur från Mellanöstern. Ett ädelt och välbehövligt uppdrag, med andra ord.

Macondo är som bekant även den by där de flesta av Márquez romaner och noveller tar plats och vad vore då lämpligare än att ta del av serien med utgångspunkt i just en bok av honom? Tillsammans med Chinua Ashebes roman Allt går sönder utgör Översten själva inledningen på Macondos serie.

Frågan jag ställer mig är emellertid varför just Översten valts ut. På Márquez meritlista återfinns tveklöst romaner och noveller långt mer intressanta än denna. Den saknar dessutom just det som så många uppskattar med hans författarskap – den magiska realismen. Utan den faller berättelser som Översten ganska platt. Kvar blir bara en halvseg vardagsskildring av en överste och hans hustru som mer eller mindre håller på att svälta ihjäl på grund av mannens stolthet, hans uteblivna pension och den tupp han föder upp. Den har dock någon slags uppbyggnad av spänningen, men den utmynnar tyvärr inte i något annat än ett stort antiklimax.

Kanske hade Tranan kunnat välja en bättre början, men de bör ändå inte dömas ut på grund av det lilla överstesnedsteget. Jag ser fram emot att upptäcka nya, intressanta författare som annars inte hade kunnat göra sina röster hörda på samma sätt. To be continued alltså.

Titel: Översten får inga brev
Författare: Gabriel García Márquez
Förlag: Bokförlaget Tranan
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006 (första gången 1961)
Antal sidor: 142
ISBN: 9185133302

Strindbergs text stryks i feministisk bearbetning

När det feministiska Rosenlarv Förlag ger ut August Strindbergs novellsamling Giftas II från 1886 saknar boken text. De blanka sidorna utgör det tomrum som Strindberg lämnar efter sig när Rosenlarv låter honom maka på sig som en av de mest betydande för svensk litteratur. Det är ett tomrum som ska öppna nya möjligheter, bereda plats och initiera brytning av ny mark – på Rosenlarvs hemsida går det nämligen ut en uppmaning om att fylla de vita sidorna med ny text. För förlagets egen del handlar denna uppmaning om återutgivningar av oförtjänt bortglömda kvinnliga författare.

Ovationerna borde vara stående inför en sådan gärning. Rätten att värdera litteratur har på tok för länge varit ett manligt privilegium som kort (men knappast gott) har gått, och alltjämt går ut på att män väljer män.

Den tomma Giftas II får betraktas som en kupp, ett sätt att respektlöst sätta ner foten på. Det är en markering som definitivt bör tas på allvar. Men självklart ska bearbetningen i sig inte tas som en allvarligt menad sådan. I stället vittnar de blanka sidorna, i kombination med den mot Strindberg vänliga men bestämda baksidestexten, skriven i en ton som om han vore en stapplande pensionär som Rosenlarv varsamt leder av den scen på vilken han har irrat sig upp, om en självdistans och lekfullhet som längtar efter att bli tagen på just fullaste allvar, bara för att rått kunna skratta åt hur kulturpatriarkatet ilsket börjar vifta omkring sig i tron om att en feministisk konspiration verkligen vill sudda ut Strindberg ur det litteraturhistoriska medvetandet.

Originalet, Strindbergs Giftas II, handlar om sådan rädsla. Boken samlar patriarkatets skräck över förlorat herravälde, över att bli utsuddat och marginaliserat, i ett antal noveller och i ett förord som hackar tänder av förfäran, paranoia och galenskap. Poängen att läsa texterna är att skräcken känns igen. Den är densamma som till exempel Valerie Solanas raljerar över i SCUM Manifesto, och som för bara ett och ett halvt år sedan resulterade i Evin Rubars dokumentär Könskriget. Det är densamma som går att utläsa i reaktionerna när Gudrun Schyman med självklar auktoritet talar om mansskatt. Det är densamma som gror i det totalt vettlösa Antifeministiska Samfundet. Det är denna skräck, detta upplevda hot, som är viktigt att fokusera. I det avseendet tjänar Strindbergs bok fortfarande ett syfte, både med och utan text.

Rosenlarv gör rätt i att sätta handflatorna mot den enorma kolossen och sedan lägga all sin tyngd bakom. Även om Strindberg förtjänar en viss förundran för sitt för tiden radikala program över kvinnans rättigheter som han publicerade i Giftas I, två år innan uppföljaren, betyder det inte att han var ensam om att debattera dessa frågor. Och han är definitivt inte ensam om att ha skrivit storartad litteratur. För som Rosenlarv skriver på baksidan av sin utgåva av Giftas II: ”Trots allt finns det fler författare och andra perspektiv.”

Titel: Giftas II i feministisk bearbetning
Författare: August Strindberg
Förlag: Rosenlarv Förlag
Utgivningsår: 2006