Kategori: Facklitteratur

I 47 år har Fidel Castro styrt Kuba, och när han i somras strax före sin 80-årsdag hastigt insjuknade och därmed tvingades lämna över makten, drogs världens ögon återigen mot den totalitära staten Kuba i Västindien.

”Fångad i sina motsägelser, i en ändlös utopi, galen och absurd, når vår ö, den största av Antillerna, millennieskiftet utan skor, utan tak över huvudet, i trasor och med tomma magar. Det är inte mycket som återstår av den verkliga socialism som för tio år sedan fortfarande talade om utveckling, framtid, livskvalitet och annan retorik av samma art.” Så beskriver Raúl Rivero Kuba strax före millennieskiftet. Rivero är författare och poet och tillhör de som kämpar för ett fritt och demokratiskt Kuba, men som under sin kamp stämplats som dissident och tvingats lämna sitt hemland. Han lever sedan 2005 i exil i Madrid där han fortsätter kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

I Mörkläggning – och 51 andra kränkningar av den kubanska statens oberoende och territoriella integritet – utgiven på Silc förlag, samlas krönikor, absurda små berättelser och vittnanden om övergrepp och oförrätter. De korta texterna fungerar som pusselbitar, sammanfogade skapar de en bild av ett land där människors vardag är allt annat än lätt. Vi får möta människor som är tvingade att livnära sig på tuppfäktning, kortspel, prostitution och lotteri. Vi får läsa om människor som diskrimineras och misshandlas pga. sexuell läggning eller för att de bara försvarat det fria ordet. Människor som skiljs från sina familjer och drömmar som krossats av paramilitära kängor.

Rivero skriver förbannat bra; vackert och rent, med en stilistisk säkerhet som aldrig låter blomsterspråk komma i vägen för det budskap som ska nå läsaren. Styrkan ligger i Riveros tonläge, som alltid sätter människan i centrum. Det är en befriande blandning av journalistik och poesi, som jag gärna skulle vilja se mer av i tider där många journalister är bra på att tycka väldigt mycket om väldigt lite.

Titel: Mörkläggning
Författare: Raúl Rivero
Översättare: Elisabeth Helms
Förlag: Silc förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 223
ISBN: 9197477125

”Du måste ta hänsyn till att vi var höga på metamfetamin nio dagar i veckan. Jag är inte säker på ens idag vad som är sant av alla de där historierna. Håller du dig vaken nio dagar i sträck kan vad som helst hända.” säger Ronnie Cutrone, konstnär och före detta assistent åt Andy Warhol, i första kapitlet av Please Kill Me – Den ocensurerade historien om punken. Just det citatet är på många sätt representativt för hela boken. På de över fem hundra sidorna finns inte ett enda stycke av vanlig refererande text – allt är citat. Hela boken är ett stort collage med röster plockade från intervjuer med bandmedlemmar, konstnärer, managers, skivbolagsfolk, groupies, fans, roddare, syskon och langare som var med innan, under och efter den amerikanska punkvågen.

När så många personer berättar sina versioner av vad som hände är det ofrånkomligt att åtminstone hälften motsäger varandra. Om Legs McNeil och Gillian McCain, som har satt samman boken och genomfört många av intervjuerna, hade skrivit boken själva, om de hade försökt skriva sanningen, då hade den blivit falsk. I citatcollageformen blir det uppenbart att man faktiskt inte kan berätta en sann historia om hur något verkligen gått till, för alla har upplevt det på olika sätt, från olika håll och minns olika saker. På så sätt blir Den ocensurerade historien om punken, med alla sina uppenbara lögner och motsägelser, den sanna historien om punkens råa uppgång och brutala fall.

Det här är boken om den amerikanska punken – om Ramones, Blondie, New York Dolls, Patti Smith, Television – medan band som The Clash, Sex Pistols och Buzzcocks bara nämns i periferin. Historien tar sin början i Andy Warhols ateljé The Factory, med Velvet Underground och Lou Reed som musikaliskt centrum, och går via Iggy Pop & The Stooges, fram till New Yorks punkscener på 70-talet och tidigt 80-tal. Den som är nyfiken på sex, droger och rock’n’roll får sitt lystmäte mättat flera gånger om – åtminstone vad det gäller drogerna och sexet. Att berätta punkens historia utan att berätta om drogerna är omöjligt, men ibland tar det över helt. Vissa kapitel handlar bara om vad folk tog, hur hög Iggy var när de körde in en lastbil i en bro, vad olika langare sa och hur heroinkvartarna såg ut. Det blir väldigt tjatigt i längden. Historierna som sipprar fram bland alla nålar, kanyler, tabletter och uppsnortade linor – de om det konservativa samhället runt om, som var hela förutsättningen för punken; om alla människoöden och framförallt musiken – det är de som är intressanta:
Ur allt det kom en annan sorts hippie som var mer som en uteliggare. De kom från riktigt usla förhållanden – de hade föräldrar som hatade dem och kastade ut dem. Kanske hade de växt upp i en väldigt religiös familj och blev kallade slampor och blev utslängda på gatan för att de hade gjort abort eller att föräldrarna hittat p-piller i handväskan. Ilskan jäste i dem. De var de första punkarna. (Ed Sanders)

Den amerikanska originalutgåvan av Please Kill Me – Den ocensurerade historien om punken är sedan länge en klassiker och förlaget Reverb har gjort Sveriges alla musikintresserade och punkfrälsta en stor tjänst genom att göra den tillgänglig på svenska. Tyvärr verkar man ha slarvat en del med redigeringen av boken, framförallt vad det gäller korrekturläsningen. Egentligen spelar det inte så stor roll om några ord är felstavade, någon rubrik inte är fetad och så vidare, men man får ett slarvigt intryck av en annars välgjord bok. Slarvfelen känns inte punk, bara hafsiga. Det enda jag egentligen saknar i boken är fler bilder. I mitten finns det en liten inlaga med snygga foton, men det måste finnas så mycket mer att ta av, och det skulle vara ett fint sätt att ta collageformatet ännu längre.

Punkens historia kantas av missbruk, droger, bandsplittringar, slagsmål och död, men Legs McNeil förklarar vad punken egentligen handlar om:
”Det handlade om att korrumpera alla normer – att berätta för folk att de inte behövde vänta snällt på att bli tillsagda vad de ska göra utan att de kan skapa sina egna liv. Det handlade om att få folk att börja använda fantasin. Det handlade om att det inte måste vara perfekt, att det är okej att vara amatörmässig. Det handlade om att man måste vara beredd på att göra bort sig om man vill vara verkligt kreativ, att arbeta med det man har och om att vända allt som är pinsamt, hemskt och dumt i livet till ens fördel.”

Titel: Please Kill Me – Den ocensurerade historien om punken
Författare: Legs McNeil och Gillian McCain
Förlag: Reverb
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 558
ISBN: 91-975684-5-7

Porr och prostitution är dåligt. Förutom att det är äckligt, perverst och allmänt snuskigt är det också uttryck för en förtryckarkultur i vilken kvinnor behandlas som varor, enbart till för att tillfredställa män sexuellt. Så ser ofta den allmänna inställningen i Sverige ut. Men på vilka grunder vilar den egentligen? Arvid Jurjaks läser Petra Östergrens bok, Porr, horor och feminister, och funderar över vems ärenden feministiska porr- och prostitutionsmotståndare i själva verket går.

Det har gått sju år sedan Sverige genom den så kallade sexköpslagen införde förbud mot köp av sexuella tjänster. Sedan snart två år tillbaka är lagen inskriven som en del i brottsbalken. Kriminaliseringen av sexköpare är det juridiska resultatet av en syn på prostitution som den yttersta praktiken av ett patriarkalt förtryck där kvinnan kan reduceras till handelsvara, passiv och fråntagen sin rätt till egen vilja och egen sexualitet.

Samtidigt fortsätter sexhandeln. Offren för ett systematiskt förtryck lutar sig in i bilar, trötta, utmärglade, avtrubbade, utnyttjade, ”vill du ha sällskap?”, ”ska vi hitta på något?” Följden: misshandel, manlig onani i en passiv kvinnas sköte, avvikande, känslomässiga rubbningar, övergrepp. Våldtäkt.

Eller?

Någon annan stans sitter unga killar och tittar på filmer som skildrar kvinnor som förnedras, torteras och objektiveras. Porr – ett uttryck för kvinnohat, och också en vidarebefordrare av detsamma. De unga killarna inspireras till våldtäkt och misshandel och deras attityder till kvinnor och sex förändras till det sämre.

Eller?

I boken Porr, horor och feminister undersöker Petra Östergren det svenska samhällets syn på kommersiell sex, vilket är den samlingsterm hon använder för bland annat porr och prostitution.

Den från början radikalfeministiska tanken om att prostitution och även porr är uttryck för ett ojämnt maktförhållande mellan könen tycks vinna ett allt större utrymme i det allmänna medvetandet. Om ett sådant synsätt stämmer, skriver Östergren i bokens inledande del, om det visar sig att porr och prostitution i praktiken är mäns våld mot kvinnor, då ”är det ju inget mer att diskutera.” Reservationen är givetvis retorisk. I stället visar hon att det finns ofantligt mycket att diskutera. På vilken grund vilar egentligen porr- och prostitutionsmotståndets retorik och innehåll på? Vad i bottnar de ofta hätska utspelen mot kommersiell sex? Hur har kunskapen om sex utövat i kommersiellt syfte producerats? Vilka metoder har använts? Hur ser underlaget ut, och hur har det analyserats?

Petra Östergrens bok har möjliggjorts genom relativt nya feministiska positioneringar. Sedan den moderna konstruktivistiska feminismens kritik av framför allt 70-talets särartsfeminism, vars kamp bottnade i en deterministisk syn på manligt och kvinnligt, har perspektivet på kön och inte minst sexualitet vidgats. Det finns ingen kvinnans essens, undanträngd och tystad av ett förhärskande patriarkalt uttryck. I stället menar filosofer som Judith Butler att föreställningen om sexualitet och genus – så som vi förväntas att bete oss såsom kvinna eller man – inte kan sägas äga någon fast och av naturen betingad utgångspunkt. Tanken är kontroversiell, och slutsatsen smått makalös: genom att utifrån invanda och ständigt upprepade mönster uppträda som kvinna och man konstrueras idén att det finns ett original utifrån vilket vi agerar. Originalet är ett sken, något som upprättas i och med agerandet, performativt producerad som en fantasi om något äkta och ursprungligt.

Tanken går delvis att spåra till språkvetenskapen och semiotiken, det vill säga läran om tecken. Där är det självklart att ett ords betydelse är arbiträrt och en fråga om konventioner. Få skulle i dag hävda att det svenska ordet för hund äger någon högre överensstämmelse med djuret hund. Den där loppätna byrackan inne hos grannen, den där gläfsande hårbollen, som säkert utan vidare överläggning med vare sig sig själv, Gud eller husse gärna skulle sätta tänderna i första bästa hälsena hade varit lika begriplig under benämningen kvällstidningsjournalist. Men nu har vi lärt oss att det är en hund, det där djuret. Och det vet vi eftersom det inte är en kvällstidningsjournalist. Däri ligger ytterligare en viktig poäng för möjliggörandet av Petra Östergrens bok. Genom att ställas i kontrast med andra ord kan vi särskilja och förstå ordet hund. Ensamt, utan något att jämföras med, betyder det inget.

När pingstpastorn Åke Green i Borgholm den 20 juli 2003 böjde sig fram över podiet och talade om homosexuella som en ”cancersvulst på hela samhällskroppen” skapade han däri en kontrast mellan det som för honom är den rätta sexualiteten och den felaktiga. För att något ska kunna förstås som rätt, i det här fallet heterosexualiteten – Åke Green kallade föga överraskande sin predikan för Man och kvinna – Guds skapelseordning – måste det finnas något som är fel, i det här fallet homosexualiteten, de ”sexuellt förvridna”, för att använda pingstpastorns ord (DN, 2005-01-21).

Åke Green får här stå som ett kanske något övertydligt exempel på hur den heterosexuella normen verkar som tvingande och samtidigt förtryckande. Genom att beteenden pekas ut som abnorma, sjukliga, äckliga och onaturliga skapar heterosexualiteten sin legitimitet som något naturligt, friskt och rätt. Det är också genom denna norm som det upprätthålls ett binärt och hierarkiskt förhållande mellan könen, vilka i sin tur görs begripliga genom de ständiga iscensättningar som genus innebär.

Petra Östergren undviker allt för teoretiska tankegångar. Men det är ändå tydligt att hennes resonemang bottnar i en sådan konstruktivistisk feminism, även kallad queerfeminism, som redovisats ovan. Genom att undersöka framför allt de tre protestvågor mot porr och prostitution som har funnits i Sverige sedan förbudet mot pornografi upphörde runt om i världen under 1960- och 70-talet tecknar Östergren en bild av motståndets innehåll och retorik inom feministiska eller radikalfeministiska kretsar.

Den senaste motståndsrörelsen, vilken fortfarande lever kvar, inleddes under år 2000 i samband med Alexa Wolfs reportagefilm, Shocking Truth.. Liksom under 1980-talets protestvåg handlade debatten främst om vad de protesterande kallade för ”våldsporr”. Skillnaden mot de två tidigare rörelserna var att motståndet nu också kom från samhällets övre maktskift. Radikalfeministiska strömningar hade, genom framför allt kvinnojoursorganisationen Roks ökade inflytande på politiken under 1990-talet, vid det här laget letat sig upp på regeringsnivå, där den radikala retoriken också levde kvar.

Synen på porr som något som i sig är ett uttryck för ett ojämlikt samhälle hade alltså vunnit legitimitet även i Sveriges styrande och lagstiftande toppskikt, vilket kan förklara varför det har uttryckts önskemål om att från politiskt håll kunna styra innehållet i kabel-tv-sändningar, eller varför det uppmanas till bojkott av hotell vars kabel-tv-nät visar gratis porr.

Ett av de återkommande argumenten i motståndet mot pornografi är att innehållet är dåligt, att det ger uttryck för en kvinnoförnedrande kultur. Det är våldsamt, perverst, rent äckligt och saknar de känslomässiga komponenter som ”bra” sex ska innehålla. Men genom att studera mängder med porr kommer Petra Östergren fram till att det sex som framställs inom pornografin i stället visar på en tillåtande och variationsrik sexualitet hos en rad olika typer av människor. Ställt mot de feministiska argumenten mot porr var det framför allt graden av olika aktörer i filmerna förvånande, skriver Östergren:

“[De] kan vara unga eller gamla, tjocka eller smala, stora eller små, traditionellt snygga och vad som skulle anses mindre attraktiva. De kan ha olika hudfärg, vara gravida eller ha något funktionshinder. De kan vara extra ludna eller alldeles slätrakade. Kvinnor kan ha liten eller stor byst och människors könsorgan kan se ut precis hur som helst.”

Dessa aktörer återfinns i alla möjliga tänkbara kombinationer, påpekar hon vidare, och i många fall är det just det som betraktas som annorlunda som är det åtråvärda.

Visst, det finns mängder med porr där blonda och storbystade kvinnor har sex med män som motsvarar ett västerländskt skönhetsideal. Men, skriver Östergren i ett viktigt konstaterande, ”denna typ av aktörer och konstellation av aktörer är långt ifrån de enda som finns.”

När det kommer till protesterna mot det som brukar benämnas som ”våldsporr” menar Östergren att det ofta handlar om sado-masochistiska sexskildringar. Utövare av sado-masochistiskt sex har tidigare, tillsammans med transvestiter, exhibitionister och nymfomaner, diagnostiserats som mentalt sjuka. Detta gäller dock inte längre, så länge det inte handlar om ett tvångsmässigt beteende. Sado-masochistisk sex bygger på frivillighet och ömsesidighet och ska förstås som ett rollspel, inom vilket kommunikation och samförstånd är a och o. Uttrycket anses dock fortfarande vara ovanligt, vilket, enligt Östergran, kan förklara motståndarnas inställning. Det handlar helt enkelt om att det saknas förståelse. Detsamma gäller själva idén om porr, vilken bygger på exhibitionism och voyeurism. Saknas sådana behov i den egna sexualiteten uppfattas de gärna som äckliga eller dåliga.

Och så fortsätter det. Petra Östergren visar gång på gång hur feministiska porrmotståndare fördömer olika typer av sexuella uttryck i porren som dåliga, perversa, äckliga och helt enkelt moraliskt förkastliga. Vagina penetrerad av en dildo, en hand eller andra föremål är fel. Penetration får heller inte ske för ofta eller av för många personer. Analsex och oralsex är inte bra, liksom fetischistisk sex där det till exempel förekommer gummi och läder, eller urin och avföring. Att kvinnor som är gravida, tjocka eller funktionshindrade har sex hör också till sådant som uppfattas som dåligt innehåll.

Genom en gedigen genomgång av uttalanden och dokument på olika nivåer inom feministiska organisationer och politiska partier, ända upp till regeringsnivå, kommer Östergren slutligen fram till att det enda som porrmotståndet inte kritiserar är framställningar av ”penis-vaginala samlag som utförs av två jämnåriga heterosexuella individer utan fysiska skavanker i en stabil relation”, det vill säga sådant som oftast hamnar under den mer positivt klingande kategorin ”erotik”. Slutsatsen som Östergren drar är att feministisk porrmotstånd, inte minst det som anses som radikalt, drivs av en traditionell och konservativ sexualmoral.

Samma sexualmoral verkar i hävdandet att porr är kvinnoförnedrande och kränkande. Den enorma variationsrikedomen omöjliggör ett sådant konstaterande. Inte heller kan Östergren finna några vetenskapliga belägg för påståendet att porr påverkar den konsumerande mannen negativt. Mest motsägelsefullt blir argumentet att kvinnan i porren framställs som ett passivt objekt som används och utnyttjas i syfte att tillfredställa mannen. Petra Östergren avslöjar påståendet som myt och utmanar samtidigt traditionella föreställningar om kvinnlig sexualitet:

Med särade ben och i sexuella poser tittade kvinnorna rakt in i kameran. Deras blickar var rättframma, uppkäftiga och förföriska. De visade upp sina sköten utan en gnutta genans. De smekte sina egna bröst utan tillstymmelse av skam och de tog för sig sexuellt. Det var kvinnor som tog kommando, som sade vad de ville ha och som var högljudda i sin njutning. [—] Precis som jag kunde se en mångfald i stället för bara stereotyper i porren, sexuella variationer i stället för våld, såg jag aktiva, sexuellt bejakande kvinnor i stället för offer.

Bilden av kvinnan som ren och fri från sexuell besudling, vän och timid, i behov av skydd och hållen inom hemmets väggar, hängiven en och samma man, får sig en rejäl törn i porren. Med en skymt av provokationslusta undrar Östergren vad det är som är förnedrande med de sexuellt utmanande kvinnorna. Är det den skam som effektivt har fått kvinnor att förtränga sexuella behov som verkar i det feministiska porrmotståndet, maskerad och legitimerad genom en feministisk retorik? Frågan är då vems ärenden till exempel vänsterpartiet går när de i en riksdagsmotion från slutet av 1990-talet skriver att porr ”handlar om sex där kvinnor förnedras och framställs som viljelösa varelser, alltid redo för sex när som helst och hur som helst.”

Boken avslöjar effektivt hur sexualmoral och traditionella föreställningar om genus och kön verkar som underliggande fundament i feministiskt motstånd mot pornografi. Förhållandet tycks vara detsamma när det kommer till prostitution. Här har dock motståndet verkat med större slagkraft, vilket speglas inte minst i lagstiftningen. Petra Östergren berättar också att det stöd hon funnit hos oliktänkande feminister i sitt arbete med kartlägga porrmotståndet inte stod att finna när hon ville studera prostitutionen på samma sätt. Att sälja sexuella tjänster för pengar är behäftad med oerhörda tabun, och stigmatiseringen av de som ger sig in i branschen är enorm. Att prostitution är förkastligt är en uppfattning som delas av långt fler än de som har samma inställning till pornografin.

Resultatet är införandet av sexköpslagen, som röstades igenom i riksdagen trots att de utredningar som den är baserad på uppvisar stora brister samtidigt som den anses framgångsrik. Instanser som Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Justitiekanslern och RFSU var emot lagförslaget, som till en början också ville kriminalisera säljaren inom prostitutionen. RFSU menade i sitt remissutlåtande att även om det bara handlade om att göra köpet olagligt, vilket ju sedan blev det faktiska utfallet av förslaget, skulle det drabba de redan hårt prövade kvinnorna som sålde sex ännu hårdare.

Men det kanske mest anmärkningsvärda är ändå hur sexsäljarnas egna åsikter ignorerades under debatten. Petra Östergren låter därför stora delar av bokens andra del bestå av intervjuer med en rad olika kvinnliga sexsäljare i olika situationer och med olika inställningar till prostitution. Gemensamt för dem alla är att de inte känner igen sig i den bild som prostitutionsmotståndare vill ge av dem. De negativa följderna av att sälja sex kommer inte från verksamheten i sig, menar flera av dem, utan från det sätt på vilket de hela tiden motarbetas, stämplas och tystas och görs till redskap för att passa en ideologi som säger sig stå på deras sida.

Precis som i Östergrens studier av porren visar dessa kvinnor att beskrivningen av prostitution som förnedrande, som ett slags misshandel – som ett sätt att köpa sig tillgång till ett kvinnligt sköte att onanera i – inte lyckas beskriva prostitutionen som helhet. Det handlar om grova förenklingar, framställda för ett syfte. Forsknings- och myndighetsrapporter, tidningsreportage och tv-inslag – de flesta uppvisar stora brister, enligt Östergren. Forskningsunderlaget är begränsat och de prostituerades röster, deras analyser och åsikter, exkluderas. Hur det ser ut för majoriteten av sexsäljare, kvinnor, män och transvestiter, vet man helt enkelt inte. Författarna har dessutom en negativ förförståelse och använder dynamiker som kan förekomma i vissa fall inom prostitution för att beskriva hela fenomenet. Vidare hävdar Östergren att dramaturgin i texterna är manipulativ, och att besvärlig empiri ignoreras eller anpassas till ändamålet.

Här finns dock ett undantag i form av en rapport från Socialtjänsten i Stockholm, utgiven i slutet av 1980-talet. Resultatet, som är baserat på intervjuer med närmare 20 sexsäljare, skiljer sig markant från de slutsatser om prostitution som dragits tidigare. Här berättas i stället att prostitutionen kan se mycket olika ut och fylla olika funktioner i sexsäljares liv. De medverkande i undersökningen såg prostitutionen som ett yrke, och de upplevde inte att de förnedrades och utnyttjades av kunderna, utan att de i deras position snarare var den överlägsna parten. Talesättet ”kunden har alltid rätt” gäller inte inom prostitutionen, något som de sexsäljare som Östergren själv intervjuat också vittnar om.

Rapporten från Socialtjänsten i Stockholm, liksom utländsk forskning som utmanar den svenska synen på prostitution, ignoreras, enligt Östergren, av forskare, media och politiker. I stället används bara de texter som framställts av radikalfeminister i kampen mot prostitution. I de fall som det har riktats kritik mot vad dessa texter hävdar nämns det aldrig.

Den allmänna och allt mer utbredda uppfattningen om att porr och prostitution i sig är uttryck för kvinnoförnedring och förtryck tycks sakna hållbara argument. Självklart ska ingen blunda för att en ojämn maktfördelning mellan könen förekommer även inom sexbranschen liksom på alla andra områden i samhället. Men de missförhållanden som finns, och som ibland tar sig vidriga uttryck, speciellt i de fall där prostitution blir ett resultat av tvång och desperation, kan inte förstås som orsakade av sexbranschen som sådan. Maktfördelningen mellan könen och resultatet av densamma är långt mer avancerad. Förtryck och våld förekommer även i heterosexuella parrelationer, och kan inte sägas vara isolerade till sexbranschen, eller ens dominera densamma.

Det viktigaste med Petra Östergrens bok är dock inte hur den blottar missuppfattningar, felaktiga antaganden och rena lögner inom den feministiska kampen för ett mer jämställt samhälle. Nej, det viktigaste är hur den visar förtryckets list och det normerandes förmåga att anta nya skepnader och närmast osynlig nästla sig in i fiendens läger. Tragiken som avslöjas i skenet av Östergrens bok är svår: Dagens feministiska argument mot porr och prostitution tjänar i själva verket som redskap för en heteronormativ sexualitets krav på kontraster. För att kunna förstås som norm, som något naturligt, grundat på ett original, behöver den det onaturliga och sjuka, det perversa och äckliga. Här blir många radikala feminister sorgligt nog lojala tjänare.

I ett sådant faktum skymtar också en mycket kontroversiell möjlighet. Det väldiga och minst sagt verkningsfulla motståndet avslöjar nämligen en sprängkraft. De högljudda protesterna, de våldsamma reaktionerna och sättet på vilka de tar sig uttryck går att ta som intäkt för hur utmanande porr och prostitution är för en norm som hävdar reproduktion och tvåsamhet, och vars strukturer vilar på könshierarkier som upprätthålls genom att med hjälp av ständig upprepning framstå som av naturen givna regler, som Guds skapelseordning.

En luggsluten varelse med svans är inte av naturen betecknande för hund. Det handlar om konventioner. Konventioner baserade på avancerade strukturer som verkar genom sociala och psykologiska koder gäller också enligt queerfeministisk teori för hur vi uppfattar genus, kön och sexualitet. Penis behöver inte kategorisera man. Sex behöver inte resultera i barn. Kärlek behöver inte betyda tvåsamhet. Och lust behöver inte, så länge det finns samtycke och kommunikation, uttryckas genom ett spel av heterosexuella hierarkier innanför hemmets väggar.

Vad är det egentligen som hotas när någon köper en sexuell tjänst bara för att hon eller han är kåt? Vad är det egentligen som sätts på spel när någon laddar ner en film, kanske i hemlighet, för att titta på människor som har sex med varandra på ”förbjudna” sätt? Detta borde vara viktiga feministiska frågor. Att ilsket peka ut porr och prostitution som cancersvulster på samhällskroppen är att gå någon annans ärende.

Titel: Porr, horor och feminister
Författare: Petra Östergren
Förlag: Natur och Kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 352
ISBN: 9127113949

Jag är inte man. Annamaria Bauers brevbok Till Dig Man har en tydlig adressat och det är inte jag. Men i egenskap av kvinna är det också möjligt att höja ett par ögonbryn över innehållet, utan att framstå som en trångsynt sexist.
Tanken är ju så fin. Ett brev till männen från kvinnorna, där Vi förklarar hur Vi fungerar och hur Vi ser på Er: ”Jag vill inte lägga mig i hur Du formar ditt liv och Dina roller. Jag vill berätta om hur vi av den andra arten betraktar Dig”. Rakt igenom präglas brevet av ett påtagligt viochdom-perspektiv och att betrakta män och kvinnor som skilda arter är inte vad jag kallar att sträva efter jämlikhet. Att särskilja – att peka på, understryka och förstärka – skillnader mellan genus har tvärtom varit ett effektivt sätt att bibehålla genusrelationerna, inte rasera dem.

Överlag gör Bauer det lite lätt för sig. Hon smutskastar herrtidningar och menar att de behandlar män som om de vore neanderthalare, inget kontigt i det, men hon framställer det som att herrtidningar är det enda alternativet för en genusmedveten man. Mig veterligen finns det fortfarande ett hundratal andra ickegenusbundna tidningar att välja mellan.

Och Bauer fortsätter att göra det lätt för sig. Efter våldtäkt och herrtidningar går hon vidare på barnporr. Det är självklart förkastligt och fel på alla sätt och vis, men hur många män springer egentligen runt med barnporrtidingar i bandytrunken? Alla män har någon sådan bandykille i sin närhet tycks Bauer tro. Generellt har hon rätt i sak – att män i större utsträckning borde ta avstånd från andra män som på ett eller annat sätt bidrar till patriarkala strukturer, men att hon bara väljer att fokusera på just barnporr gör hennes argumentation en smula urvattnad. För feminism (som för övrigt är ett ord som omsorgsfullt undviks boken igenom) handlar om lite mer än att bara låta bli att våldta och surfa på barnporrsidor. Jag ställer mig frågan varför Bauer inte uppmanar män att ta itu med jämställdheten på det mer grundläggande planet: att diska, städa och allt var det är i lika stor uträckning som sambon, varje dag, år ut och år in. Eller att verkligen kämpa för att lönerna i traditionella kvinnoyrken ska upp. Men istället väljer Bauer att sparka in redan öppna dörrar genom att ge störst utrymme åt förkastandet av barnporren.

Det som ändå blir det mest påtagligt störande i Till Dig Man är ändå layouten. Den ständiga, omotiverade radbrytningen, småfelen vad gäller skiljetecken och versaler, det konsekventa användandet av stor begynnelsebokstav i ord som din och dig, bilder och omslag som verkar vara gjorda i paint ger – vid sidan av en ofta haltande argumentation – ett generellt hafsigt intryck. Det är inget eftertänksamt, genomarbetat brev, snarare en god idé om att vädja till mäns förnuft och väcka en stolthet i att vara feminist och man. Men eftersom utförandet, de naiva resonemangen och bristerna i både form och utförande är så stora stannar Till Dig Man just vid att vara en god idé, men tyvärr inte så mycket mer.

Titel: Till Dig Man
Författare: Annamaria Bauer
Förlag: Alida bok
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2000
Antal sidor: 32
ISBN: 9197379514

Gingko press heter ett amerikanskt förlag som ger ut en hel del intressanta böcker; avantgardistiska serier, streetart- och graffitiböcker samt en hel del konst och fotografi. I boken Behind the Beat får vi följa med in i 28 hip hop producenters innersta valv: studion. En kortare text som introduktion till varje producent ackompanjeras av fotografier på utrustning och interiör. DJ Shadow, DJ Premier, J Dilla, Chief Xcel, Madlib och E-Swift. Listan är lång och det är verkligen en imponerande lineup författaren Raph lyckats samla ihop.

Väggar täckta med skivbackar, arbetsbord och golv översvämmade med 1200:or, SP1200:or, Mpc 2000, 3000, Rhodes 73, Moogsyntar och dammiga förstärkare samt andra mer eller mindre obskyra instrument som får det att vattnas i munnen på alla med ett genuint intresse i hiphop och musikproduktion. Fotografierna är högst personliga och fungerar som en slags förklarande länk mellan betraktare och respektive producents musik. Studions inredning och instrumentering reflekterar tydligt det sound som kommer ut därifrån och Behind the Beat är knappast en tyst bok, tvärtom, den är – i alla fall för mig – omöjlig att bläddra i utan att svänga lite lätt på överkroppen.

Boken har en väldigt stilig layout och helhetsintrycket blir inte sämre av att det följer med en skiva till boken med musik av bl.a. Madlib, The Alkoholiks, Dj Spinna och J-Zone. Allt som allt en synnerligen snygg och välförpackad bok som bör ligga på kaffebordet hemma hos alla med ett nördigt intresse för gamla samplers, syntar och hip hop.

Titel: Behind the Beat: Hip Hop Home Studios
Författare: Raph
Förlag: Gingko Press
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 156
ISBN: 1584231971

När jag såg Kaizers Orchestras spelning på Arvikafestivalen var det en rent fysisk upplevelse. Det var blod, svett, adrenalin, endorfin och extas – och i tre dagar efteråt, förlorad röst. Att läsa Kontroll på kontinentet, boken om Kaizers Orchestra, är på många sätt också en fysisk upplevelse. Utöver hela berättelsen om det udda bandets målmedvetna framgångshistoria så är det här framförallt en oerhört snygg bok.

Formatet är stort. Boken är tung och tjock. En riktig rocktegelsten. Sidorna är fullspäckade med Paal Audestads otroligt snygga svartvita foton av det säregna bandet, som utöver den vanliga rocksättningen också har pumporgel, kontrabas, oljefat, bilfälgar, gasmasker och kofötter som stående instrument och rekvisita på scen. Pappret som boken är tryckt på är tjockt och rejält, bokomslaget går i stil med omslaget till debutskivan “Ompa till du dör” – i strävt, grovt, återvunnet papper, och bokryggen är gjord i röd textil med vitt tryck. Man kan känna att det här är välgjort.

Boktiteln Kontroll på kontinentet syftar inte bara på bandets första hit, med samma namn – Den skal vær mann som kan gå med min hatt / Den skal vær kald som tar øve mi makt / Den skal ha nr 42 for å gå med mine sko / Men han må ha sin egen pistol / […] Ta kontroll på kontinentet – boktiteln handlar också om Kaizers Orchestras historiska framgång som norskspråkigt liveband på den europeiska kontinenten. Författare till boken är Jan Zahl – bror till gitarristen och ena bandgrundaren Geir “Hellraiser” Kaizer. Zahls språk känns till en början omständligt och segt, långt ifrån den explosiva rockenergin och de rasande zigenarrytmerna man är van vid från Kaizers Orchestras musik.

Men efter ett tag vänjer man sig. Trots de ibland omständliga redogörelserna för smådetaljer låter man sig sjunka in i språket och berättandet. Vartannat kapitel berättar om bandets bakgrund – hur barndomsvännerna Jan Ove Ottesen och Geir Zahl började skriva låtar ihop, och till slut, via band som gnom bildade det nu närmast legendariska Kaizers Orchstra – och vartannat kapitel berättar om livet på deras europaturné hösten 2005, den som följde bandets tredje album Maestro.

Idag räknas Kaizers Orchestra som ett av Norges absolut största och bästa liveband, och som en av den europeiska undergroundscenens mest originella liveakter. Frontmannen och sångaren Janove Ottesen sjunger på järsk, en västnorsk dialekt med starka inslag av stavangerska och nynorsk. Texterna rör sig om allt från en maffiboss pseudobegravning, hämndaktioner, rysk roulett och beskrivningar av soldatöden till sjömanshistorier och kärleksballader med motiv från både slagfält och mentalsjukhus.

Det rör sig med andra ord om mustiga och smutsiga – nästan novelliknande – texter. Trots att Kaizers Orchestra har mötts av utsålda hus, kokande allsång och öppna armar när de har spelat live i Sverige, har den svenska skivförsäljningen och kritikermottagandet ändå varit minst sagt ljummen. Kanske till följd av någon barnslig storebrorsmentalitet bland de svenska kritikerna, men också – enligt vad bandet uppger i boken – på grund av att svenska Universal har vägrat att ge dem någon verklig marknadsföring.

Kontroll på kontinentet – Jan Zahls historieskrivning om en av Norges största musikexporter någonsin – är något för alla musikintresserade, men kanske framförallt för de redan Kaizersfrälsta och inte minst för dem som gillar snygga rockfoton och böcker som är formgivna med både tanke och omsorg.

Det råder ingen tvekan om att Kaizers Orchestras turnéliv är oglamouröst, men framförallt motsvarar de inte den stereotypa och till leda uttjatade rockmyten, om sex, droger och skandaler. De lever ut rocken där det verkligen räknas – på scenen och i musiken. Kaizers Orchestra behöver ingen dammig rock’n’rollmyt att luta sig mot. Med musik, medveten image, originell rekvistita, eget sound, grymt pumpande energi och fantastiska texter har de skapat en egen rockmyt – den om Sven Korner, Maestro, Clementine, djävulens orkester, Dieter Meyer, mr Kaizer, hans Constanse og meg.

Titel: Kontroll på kontintetet
Författare: Jan Zahl
Fotograf: Paal Audestad
Förlag: Tiden Forlag
Språk: Nynorsk
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 272
ISBN-10: 978-82-05-33986-6
ISBN-13: 82-05-33986-4
Lyssna på Kaizers Orchestra: www.myspace.com/kaizerso
Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel

 

Tanken på att det inte finns några kön är för många människor både svindlande, svårgreppbar och inte minst provocerande. Könsindelningen i ”man” och ”kvinna” har länge representerat de få orubbliga sanningar som vi i alla lägen har kunnat lita på, hur föränderlig och svårgreppbar världen än har tett sig. När någon då kommer och säger att könen som vi känner dem i dag inte existerar, är det klart att många blir rädda, arga och drar öronen åt sig. Saken blir inte bättre av att de teoretiska texter som queerteorin baseras på i många fall är oerhört komplicerade, svårforcerade och många gånger till synes abstrakta i sina argument. Detta har Fanny Ambjörnsson försökt råda bot på.

I sin bok Vad är queer? försöker Ambjörnsson reda ut begrepp som queer, queeraktivism, queerfeminism och heteronormativitet och sätta in dem i konkreta sammanhang. Som Ambjörnsson, och många queerteoretiker med henne, påpekar är ordet queer nästan omöjligt att exakt ringa in, och egentligen finns det heller ingen anledning till att göra det. Queerteorin handlar i mångt och mycket just om det undanflyende, det gränsöverskridande och svårdefinerade. I samma stund som man kommer fram till en enda enhetlig definition av vad queer är, riskerar också hela den queera rörelsen att stelna. Men, som Ambjörnsson påpekar, är det ändå nödvändigt att på ett eller annat sätt nå en förståelse för vad queer är, eller kan vara, för att man ska kunna ta ställning till och använda sig av det.

Utan att gå ifrån sitt lättlästa och tydligt förklarande språk börjar Ambjörnsson med en kort redovisning för ordet queers och queerrörelsens historia, för att sedan gå vidare till en teoretisk bakgrund om queerteorins rötter. Att behöva läsa om dekonstruktivistisk, poststrukturalistisk och feministisk teori i en bok om queer kan tyckas vara både ansträngande och onödigt, men Ambjörnsson gör hela tiden en lättillgänglig framställning av de avancerade tankegångarna så att ingen – med eller utan akademisk bakgrund – behöver känna sig vilse. Att ha en grundläggande inblick i vad dekonstruktionen gick ut på är en förusättning för att man ska förstå hur queerteorin senare har vidareutvecklat dessa tankar. Istället för att som läsare bli tvärt inkastad i de queera resonemangen ger Ambjörnsson på så sätt läsaren en god förståelsegrund att stå på, som i sin tur gör de queerteoretiska tangegångarna mer lättillgängliga.

Queerrörelsen är långt ifrån enhetlig, även om den har sina rötter i homo-, bi- och transforskning och feministisk teori. Gemensamt för queerteorin är dock ifrågasättandet av hetereonormativiteten och könens påstådda naturlighet. Heteronormativiteten är en maktstruktur som genomsyrar hela samhället och går ut på att det reproduktiva (barnproducerande) heterosexuella förhållandet mellan en man och en kvinna är det normala och naturliga, som allt och alla andra mäts mot. De som faller utanför de heteronormativa mallarna för hur en normal människa är förtrycks av samhället direkt och indirekt, av myndigheter, medmänniskor och många gånger sig själv. Myndigheternas heteronormativa förtryck tar sig uttryck i bland annat lagar och förordningar som gynnar och premierar de människor som lever i heterosexuella förhållanden, har könsidentiteter som överensstämmer med den traditionella bilden av vad en man och en kvinna är, och som skaffar barn. Juridiskt och ekonomiskt har ett gift par (som i Sverige automatiskt är ett heterosexuellt par, eftersom samkönade par endast får ingå partnerskap, inte äktenskap, enligt svensk lagstiftning) många gånger ett övertag mot människor i utomäktenskapliga förhållanden eller ensamstående personer. Av medmänniskor tar sig förtrycket uttryck både i fysiskt och i psykiskt våld. Personer som lever i icke-heterosexuella förhållanden eller går utanför de gängse könskonventionerna – om hur en man eller kvinna ska vara, se ut och bete sig – utsätts ständigt för påtryckningar och kränkningar från omvärlden. Även heterosexuella par, bestående av en man och en kvinna, kan drabbas av det heteronormativa förtrycket, om de inte är hetereosexuella på rätt sätt. De kan bryta mot heteronormativiteten genom att till exempel välja att inte skaffa barn eller att ha sexuella förbindelser med människor utanför äktenskapet.

Inom stora delar av den feministiska rörelsen har det en längre tid varit allmänt accepterat att det genuset – hur en människa är och beter sig – är något socialt konstruerat, alltså inget som är naturligt medfött. Med boken Gender Trouble kritiserade och radikaliserade queerteoretikern Judith Butler detta resonemang ytterligare. Hon hävdade inte bara att det sociala genuset var konstruerat, hon hävdade dessutom att könet, det fysiska, också är något konstruerat. Att alla människor har könsorgan kan ingen förneka. Man skulle också som queerteoretiker kunna hävda att kön faktiskt existerar, att alla människor har ett kön. Men, den stora och avgörande skillnaden är att dessa kön inte kan härledas endast till de två binära kategorierna ”man” och ”kvinna”. Antalet möjliga kön och genus är i det närmaste oändliga. Om antalet kön är oändligt – eller, om inte annat, är det samma som antalet existerande människor – blir könsindelningen i sig också onödig, eftersom man då med hjälp av den ändå inte kan sortera in människor i olika grupper.

Det bör dock påpekas, vilket Ambjörnsson också diskuterar, att man trots förnekandet av naturliga köns- och sexualitetsindelningar, kan behöva använda sig av dessa beteckningar ändå. Ordvalet är många gånger dokunstrukivismens och queerteorins stora dilemma – för att kunna göra sig förstådd när man kritiserar ett system eller en företeelser inom ett system måste man ändå använda sig av de ord man kritiserar. I ett queerteoretiskt sammanhang kan man med andra ord tvingas till att använda sig av termer som man egentligen tar avstånd från – till exempel kön, kvinna och man – för att kunna föra tydliga resonemang. De ord man använder får då samtidigt läsas som samtidigt skrivna och överstrukna, eller som ord inom citationstecken.

Det kan hävdas att vissa människor föds med penis och vissa med vagina, och att man därför utan problem kan indela dem som män eller kvinnor. Men, som Ambjörnsson skriver, är dessa gränser inte så självklara som man kan tro. Bland annat föds det regelbundet barn som är ”intersexuella”, vilket innebär att man utifrån deras könsorgan inte kan avgöra om de är pojkar eller flickor. (För att dessa barn ändå ska passa – eller snarare pressas – in i det heteronormativa samhället opereras och hormonbehandlas dock i princip samtliga av dem, för att de ska passa in på den allmänna bilden av vad en man eller kvinna är.) Andra anatomiska faktorer som försvårar och problematiserar den binära könsindelning vi har i dagens samhälle är bland annat brösten. En del kvinnor har väldigt platta bröst, samtidigt som det finns män som har lika stora bröst som ”vanliga” kvinnor. Att endast kvinnor kan producera bröstmjölk är också en myt. (Läs om mäns ammningsförmåga bland annat på Dagens ETC:s hemsida.)

Enligt Butler lär vi oss i det heteronormativa samhället att tolka människor och kroppar utifrån en ”hetreosexuell matris”, som lätt förenklat innebär att vi jämför alla människokroppar med den heterosexuella matrisen för att se om de passar in som kvinnliga eller manliga kroppar. Detta trots att det egentligen inte finns något naturligt stöd för denna binära och snäva könsindelning. Det som i vardagstal sammanfattas som könstillhörighet är egentligen, enligt Butler och de flesta andra queerteoretiker, en kombination av flera faktorer. Dessutom behöver dessa faktorer heller inte sammanfalla. Till exempel kan en person ha en kropp som anatomiskt motsvarar en manskropp samtidigt som personen uppfattar sig själv som en maskulin kvinna, är sexuellt attraherad av både kvinnor och män; och uppträder i kvinnokläder i en dragshow. Att en sådan person kan existera och att de olika faktorerna som kön allmänt anses bestå av inte behöver motsvara varandra visar tydligt att de heteronormativa köns- och genusindelningarna är långt ifrån allmängiltiga och heltäckande. Eftersom till exempel det genus man själv upplever sig ha och det genus man visar upp utåt båda är påverkade av individen själv, av personens medmänniskor och av de samhälleliga normer och strukturer som omger den – vare sig personens olika könsfaktorer överensstämmer med antingen den maskuline mannen, den feminina kvinnan eller något annat – kan de heteronormativa könsindelningarna heller inte anses vara något av naturen givet.

Många queerteoretikers och –aktivisters recept på motstånd mot det heteronormativa förtrycket är subversivitet. Exakt vad en subversiv akt anses vara varierar från person till person, men framförallt handlar det om något som stör och utmanar heteronormativiteten, något som synliggör och motarbetar den. Ett subversivt agerande kan till exempel ta sig uttryck i att man som icke-heterosexuell öppet visar sin kärlek, precis som heterosexuella par gör, att en kvinna uppför sig på ett traditionellt manligt sätt genom att vara högljudd och ta för sig eller att en man använder kläder och rörelsemönster som traditionellt anses vara kvinnliga, och så vidare.

Queerteorins förmåga att – trots sina invecklade och många gånger svåråtkomliga resonemang – inte stanna vid problematisering, kritik, teoretiska diskussioner och utopiska funderingar, utan att istället både förslå och utföra ett konkret motstånd tycker jag är både angeläget och uppmuntrande. Även Ambjörnsson fokuserar en hel del – efter att ha gjort en teoretisk genomgång och förklaring av vad queerteori egentligen innebär – på queeraktivismen, det aktiva motståndet mot förtrycket. Genom att visa på vad man kan göra för att förbättra den situation som man kritiserar, levandegör man inte bara teorin i sig, man ökar också chanserna för att kunna nå en faktisk förändring. Några av de konkreta förslag på subversiva akter och queeraktivistiskt motstånd som Ambjörnson ger i boken är:
– Guerillaqueerattacker. (”Ett helt gäng queera personer ’intar’ ett utpräglat straight ställe.”).
– Queera läsningar. (I vilka man letar efter queera inslag i till exempel ”vanliga” filmer och böcker).
– Ändra budskapet på reklamaffischer med hjälp av spritpenna eller liknande.
– Gå på ”fel” toalett. (De som anser sig vara män går på damtoaletten och tvärtom).
– Använda könsneutrala ord. (Till exempel ”hen” istället för ”hon” eller ”han”).

I sin bok håller Ambjörnsson ett för det mesta kritiskt perspektiv till queerrörelsen, genom att ta upp flera av dess olika inriktningar och framförallt genom att öppet diskutera den kritik som har framförts mot queerteorin och –aktivismen, eller delar av dem. Även om det utan några större tvivel står klart att Ambjörnsson själv sympatiserar med queerrörelsen och gärna vill öka förståelsen för den med sin bok, erbjuds läsaren många gånger själv att ta ställning till de frågor som rörelsen problematiserar och ställs inför. Vad är queer? är en viktig bok då den kan bidra till att fler – även dem utan akademisk bakgrund – kan ta till sig och tillgodogöra sig queerteorin. Ambjörnssons bok – med ett rakt språk, tydliga tankegångar och intressanta exempel – är därför betydelsefull, både som en allmän introduktion till och förklaring av queerrörelsen och som en ingång till vidare queerteoretiska studier. Om man väl fastnat för queer, efter att ha läst Ambjörnssons bok, kan Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda vara ett steg vidare mot ytterligare fördjupningar, innan man sätter tänderna i till exempel Judith Butlers mer akademiskt teoretiska queerskrifter, inte minst queerbiblen Gender trouble.

Titel: Vad är queer?
Författare: Fanny Ambjörnsson
Förlag: Natur och kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 238
ISBN: 91-27-11320-5
Läs mer: Levande Historia

I augusti 2005, ungefär ett år efter Carolina Gynning steg ut ur Big Brother-huset som vinnare och nybliven rikskändis, skrev hon tillsammans med journalisten Ingrid Carlqvist den självbiografiska boken Ego Girl. En exposé över Gynnings jet set-liv, från barndom till nutid och däremellan kokain, ätstörningar, bröstoperationer, sex, dekadens och lassvis med sliskiga män. Vi får följa med bakom kulisserna i Milanos modevärld, efterfesta i fashionabla Parislägenheter samt träffa diverse innepersoner i London.

Ego Girl är således en historia som innehåller massvis med sex, knark, kändisar och mer eller mindre smaskiga detaljer. Det tillsammans med en del tragik och faktumet att det är en självbiografisk bok, borde borga för en historia i stil med Jane Fondas hyllade självbiografi. Men det tänder aldrig till, och jag får känslan av det är en framhafsad bok jag har framför mig.

Visst är Gynning en kvinna med mycket att säga och jantelagen hindrar henne aldrig – vilket är befriande. Gynning skriver redan i förordet att: ”boken har varit ett sätt för mig att bearbeta allt jag varit med om”, och jag kan inte avfärda hennes historia som oviktig, då det uppenbarligen varit viktigt för henne att berätta den. Och att det finns ett intresse att läsa den råder det inget tvivel om; kvällstidningslitteratur verkar beröra människor, vare sig det handlar om barnflickan i Knutby eller den senaste Big Brother-vinnaren.

Ett av bokens stora problem är den valhänta behandlingen av text och disposition, som ofta får mig att tappa fokus på själva historien. Gynnings språk flackar och historien blir lidande när språket stundtals blir så pass naivt att det kan uppfattas som irriterande. Däremot kan jag tänka mig att den tilltänkta läskretsen knappast bryr sig om dessa mer tekniska detaljer, men förläggaren borde ändå ha krävt en mer genomarbetad text och ett tydligare upplägg. Tempot i berättandet är också något som stör läsupplevelsen. Det går fort och läsaren kastas in och ut i stormiga förhållanden och ytliga bekantskaper.

Carolina Gynning är på många sätt en intressant person, men Ego Girl fallerar på det naiva språket och det fragmenterade upplägget. Om man fokuserat mer på de verkligt gripande delarna i boken och om Gynning mera ingående analyserat sina val i livet, skulle man med en skicklig skribent och en mer kontrollerande förläggare kunnat göra en bok som inte bara uppskattats av de fans Gynning fick under sin tid som Big Brother-Lina.

Titel: Ego Girl
Författare: Carolina Gynning & Ingrid Carlqvist
Förlag: Norstedts pocket
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 216
ISBN: 9172637307, 9789172637306
Läs mer: Carolina Gynning på Instagram

Det råder föga tvivel om att unga människors vilja till engagemang är en viktig del av en livskraftig demokrati. Men hur står det egentligen till med ungdomars politiska intresse idag? Medias rapportering av polis och ungdomars sammandrabbningar i Köpenhamn är ett skrämmande och aktuellt exempel på den onyanserade bild media ofta ger; kravaller, stenkastning och kaos fyller tidningars löpsedlar och nyheternas vinjetter, samtidigt som majoriteten av politiskt engagerade ungdomar – i det tysta – för en fredlig kamp, där demokrati och rättvisa är honnörsord. I “Viljan att förändra världen” är det dessa ungdomar som får komma till tals.

Etnologen Maria Zackariasson gör i sin bok Viljan att förändra världen ett försök att reda ut hur och varför unga människor väljer att engagera sig politiskt. Detta gör hon utifrån en mängd intervjuer med norska och svenska ungdomar mellan 19 och 27 år, vilka hon följt under ett år i deras respektive lokalföreningar; en norsk och en svensk Attac-förening samt en arbetsgrupp som planerar ett Social Forum. Dessa grupper kan hänföras till den globala rättviserörelsen, men kritiker och massmedia väljer ofta att bunta ihop dem under termen globaliseringsmotståndare.

Boréa bokförlag har som mål att fungera som en brygga ”mellan forskarvärlden och en bredare publik”, något som tydligt märks i Zackariassons bok. Den är stundtals väldigt akademisk och teoretiskt snårig, för att sedan balanseras upp av tydliga förklaringar. Hur den ”bredare publiken” ska definieras kan diskuteras, men Viljan att förändra världen är främst en bok för den redan inbitne, och är man inte van att läsa akademisk litteratur kan det bli väl jobbigt att ta sig igenom boken.

För den som är intresserad av den globala rättviserörelsen och politiskt engagemang är boken riktigt bra, även om slutsatserna inte alltid är särskilt upplyftande. Nu är inte urvalet av intervjupersoner allt för stort, men läsaren får en bra inblick i den globala rättviserörelsen och Zackariassons undersökning kullkastar vanföreställningen om ”globaliseringsmotståndarna” som en homogen grupp stenkastare, alla bärandes svarta munktröjor. Bakom plakaten och slagorden finns verkliga människor som kämpar för en bättre värld. Kapitlet om medier blir en reell påminnelse om det absurda i kampen; våld säljer och massmedia tenderar generellt sett att oftare stjälpa än hjälpa de organisationer och rörelser som kämpar för en bättre och mer rättvis värld.

Viljan att förändra världen är inte en handbok i utomparlamentarisk aktivism, inte heller en lösning på de problem som riskerar att uppstå när aktiva ungdomar gång på gång blir stigmatiserade som subversiva vildar, så fort de ställer sig upp och protesterar. Men det är en bra introduktion till tankar och idéer hos den globala rättviserörelsen samt en god diskussion om demokrati, politiskt engagemang samt de metoder ungdomar använder i sin kamp för en bättre värld.

Titel: Viljan att förändra världen – politiskt engagemang hos unga i den globala rättviserörelsen
Författare: Maria Zackariasson
Förlag: Boréa bokförlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 208
ISBN: 9789189140462