Kategori: Facklitteratur

I november 2007 skulle Astrid Lindgren fyllt 100 år. Hennes böcker är översatta till mer än 80 språk och hon är älskad av både barn och vuxna i stora delar av världen. Jubileet uppmärksammas på många ställen – både i Sverige och i utlandet – med diverse tillställningar och kulturarrangemang, de flesta med utgångspunkt i Lindgrens författarskap, men även personen bakom de fantastiska sagorna sätts i strålkastarljuset. Något som en anspråkslös Astrid Lindgren aldrig riktigt vande sig vid: ”Jag är ingen nedrans kändis eller nationalmonument. För mig är jag alltjämt bondjäntan från Vimmerby. Bara lite äldre och förståndigare.”

I samband med Kulturhuset i Stockholms stora fotoutställning om Astrid Lindgrens liv, släpper bokförlaget Max Ström en biografi om Astrid Lindgrens liv i bilder – Astrids bilder. Bokens redaktör Jacob Forsell har fått fri tillgång till Astrid Lindgrens privata fotoalbum och boken innehåller således en rad bilder som aldrig tidigare publicerats.

Utgivningar från bokförlaget Max Ström brukar borga för kvalité och Astrids bilder är inte något undantag. Det är en superlyxig, vackert inbunden samt föredömligt grafiskt formgiven bok man gett ut – och fattas bara annat, en bildbiografi om Astrid Lindgren får bara inte slarvas med. Boken börjar med Astrid Lindgrens fantastiska ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult”, en berättelse om sina föräldrars kärlek, syskonen och bondelivet i Småland för hundra år sedan, historien som 1999 av Sveriges radiolyssnare utsågs till årtusendets kärlekssaga och jag kan inte annat än att hålla med. Werther, Tristan och alla anda litterära romantiker i alla ära – det här var på riktigt.

Efter den vackra historien om barndom och kärlek, där läsaren får lära känna den omgivning som formade Astrid Lindgren, är det främst bilderna som får tala. Texten är skriven av Johan Erséus och han lägger an en perfekt ton för att inte framkalla dissonans i samspelet mellan bild och text. Äventyret börjar 1926, när Astrid blir gravid med en man hon inte vill leva med och flyttar till Stockholm. Sonen Lars tvingas hon – på grund av att hon är ogift – föda i Köpenhamn och de tre första åren är hon tvungen att långa tider vara ifrån sitt älskade barn. Den första tiden i Stockholm är en svår kamp och hon hankar sig fram på ströjobb tills hon 1944 debuterar med Britt Mari lättar sitt hjärta. Samma år skriver hon Pippi Långstrump som tioårspresent åt sin dotter Karin. 1945 ges boken ut och livet i anonymitet är ett minne blott.

Vi får i bilder följa med Astrid Lindgren under hela sitt liv, från liten sprallig busunge till de sista åren av ålderdom. Bilderna är underbara, en del privata, en del från officiella sammanhang. Så mycket nostalgi ryms i boken och i bilderna – som ibland är så pass starka att tårarna inte är långt borta. Inte bara för att det ibland är sorgligt utan för att Astrid Lindgren på så många sätt är en del av ens barndom. Astrid Lindgren var en mycket varm människa med ett stort hjärta. Hon älskade barn och stod alltid upp mot orättvisor. Och som Margareta Strömstedt skriver i essän Astrids inre bilder, som får avsluta boken: ”Mäktiga män blir alla små pojkar i Astrid Lindgrens bildarkiv.” Vilket är en sanning med modifikation; alla blir vi nog barn på nytt i Astrid Lindgrens värld.

Titel: Astrids bilder
Huvudredaktör: Jacob Forsell
Författare: Johan Erséus
Medförfattare: Margareta Strömstedt/Karin Alvtegen
Förlag: Max Ström Bokförlag AB
Språk: Svenska
Utgivningdatum: 20070324
Antal sidor: 271
ISBN: 9171260315/ 9789171260314
Övrigt: Fotoutställningen Astrid Anna Emilia Lindgren öppnar den 24/3 och slutar den 2/9 2007. Platsen är Kulturhuset i Stockholm. Mer info här.
DN-artikel där man kan läsa mer om de olika arrangemang som planeras, här.

Sökandet efter någon annan innebär ofta sökandet efter sig själv. Det stämmer om inte annat för Sanna Wallin. I hennes debutbok När jag letar efter Max försöker hon ta reda på vem hennes morbror Max egentligen var. Max föddes som Marianne, som kvinna, och var en av de första i Sverige att byta kön. Efter hans död vågade Sandra Wallin för första gången ställa de frågor som hon aldrig vågade ställa när hennes morbror fortfarande var i livet.

Boken är förhållandevis kort, drygt 150 sidor med luftig text och många små avsnittsindelningar. Trots Wallins journalistbakgrund är inte När jag letar efter Max något egentligt reportage, snarare en essä om tankarna kring något som skulle kunna vara ett reportage. En av bokens stora styrkor är att den varvar flera olika berättelser: Den om författarens sökande efter vem morbrodern egentligen var, den om svensk trans- och könsbyteshistoria och framförallt om författarens sökande efter sin egen identitet. På egen hand hade dessa berättelser lätt känts tråkiga och tunna, nu blir Wallins bok istället både en skildring av sökandet efter köns- och genusidentiteter på samhällsnivå och på individnivå. Samtidigt som det hela är väldigt personligt hållet blir också frågorna som ställs allmängiltiga. Genom parallellerna mellan Max och sig själv gör Wallin också en jämförelse av Sverige då och nu.

Under letandets gång upptäcker Wallin att hennes morbror faktiskt inte behöver någon upprättelse, vilket hon först trodde. Nästan alla hade sett på könsbytet som något naturligt, något väntat. Mer och mer framstår också försöket att hitta sanningen om någon, speciellt någon annan än en själv, som lönlöst och omöjligt. Istället blir boken i högre grad en uppgörelse med författarens egen identitet och sexualitet. Om vem och vad hon vill vara. Intressantast blir det när hon brottas med sina egna fördomar:

Jag kunde inte sluta titta. Det grå håret var kortklippt. Hon hade brun blus med broderier, blå jeans. Skorna var svarta och promenadvänliga. Jag kunde inte sluta leta efter tecken på det ena eller det andra i henne. Var hon man eller kvinna?

Något som jag själv kan känna igen mig i. Att anse sig vara upplyst och att ha kommit till den intellektuella slutsatsen att kön och genus inte spelar någon roll, men att ändå inte kunna låta bli att försöka kategorisera alla människor som man möter.

Även om det i slutet av boken inte finns några givna svar på något verkar en insikt mogna fram, om att man faktiskt har möjligheten att själv välja vem och vad man vill vara. Slutligen landar När jag letar efter Max i att man inte är något förutbestämt – man kan själv välja vad man vill bli. Som en av de personer Wallin intervjuar i boken säger: ”Jag är varken man eller kvinna. Jag är människa.”

Titel: När jag letar efter Max
Författare: Sanna Wallin
Förlag: Normal Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 154
ISBN: 978-91-85505-12-2

Kanske kommer Sofia Albertsson anklagas för lögn på grund av sin bok Sexpuckona anfaller!. Hon har samlat en rad inviter, rena påhopp och skamlösa raggförsök från vissa av internetcommunityns manliga medlemmar och gett dem svar på tal. Kanske kommer en del män inte tro på att den sortens ’inviter’ som hon presenterar verkligen existerar, och i den omfattningen. Men faktiskt, innan jag fick möjlighet att lägga vantarna på hennes bok, har jag samlat på mig en del sexpuckon i en egen mapp i min inbox. Såklart ska jag bjussa på en personlig favorit som ramlade in utan någon som helst inbjudan från mig eller hälsningsfras från honom:
Jag e magister å du e “elev” Om jag säger åt dig att dra ned byxorna å lägg dig över mitt knä , så ska du göra det !!
Du har visst varit olydig så… Bäst att du gör som jag säger! = )

Jag kunde inte låta bli att svara:

Hej!
Jag föreslår att du försvinner någon annanstans och praktiserar dina manschauvinistiska, smått patetiska, drömmar på en mindre viljestark individ. Om fallet vore så att jag faktiskt tände på missförhållanden och utnyttjande, skulle jag ändå aldrig sjunka så lågt att jag tog order av någon som inte ens kan förmå sig att stava rätt till det lilla, obetydligt enkla ordet “är”, utanistället måste förkorta det “e”. Nu ligger det lyckligtvis inte till så.

Hälsningar
Anna

Hur funkar då Sexpuckona anfaller! som…

…provokation?
Jorå. Jag kan tänka mig att en viss typ av människor (läs: män) kommer att bli fly förbannade och anklaga henne för att vara både manshatare, korkad och rent av elak. Speciellt när hon vägrar att förstå och medvetet läser fel när tarvliga felstavningar dyker upp. Dessutom tvekar hon inte att beskriva detaljer som sin pälsbeklädda kropp eller kroppsutstötningar – allt i syfte att äckla det korkade sexpuckot.

…humor?
Absolut blir det grymt roligt ibland. Albertsson är både verbal, rapp och finurlig här och där. Men ibland kan jag bli lite trött på hennes eviga förolämpande som ofta faller lite platt till marken: ”Okej, lilla filmjölkstinkande apskalle.”, fast å andra sidan tröttnar jag aldrig på hennes fantasifulla snoppomskrivingar som ofta kretsar kring temat prinskorv/tandpetare/daggmask. Och de borde kanske också hamna i samma kategori, märkt ’plumpt’, som filmjölksförolämpningen.

…statuerande exempel?
Lysande. Häri ligger verkligen bokens största behållning. Visst går det att skratta igenkännande åt dess innehåll, eller gotta sig åt hur förbannade sexpuckona borde blir när de möts av oväntat mothugg, men framförallt är Albertssons bok en instruktion. Ett sedelärande litet rosa (såklart!) verktyg att hämta inspiration och kanske också ork ur. För något som Albertssons tycks vilja säga är att ingen ska behöva utstå den här typen av sexuella trakasserier, oavsett om det sker på nätet eller inte.

Titel: Sexpuckona anfaller! Avsnoppade svar på dumma sexinviter
Författare: Sofia Albertsson
Förlag: Vertigo förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 101
ISBN: 9789185000425

I mars 2007 lämnade försvarsminister Mikael Odenberg (m) ett lagförslag till riksdagen om att ge Försvarets radioanstalt, FRA, rätt till att avlyssna all data- och teletrafik till och från Sverige som sker i kabel. Förslaget har vållat stor debatt, och kritiken har många gånger varit frän. Men det är knappast unikt. Sedan terroristattackerna i New York 2001 har den personliga integriteten absurt nog blivit den valuta människor allt oftare har tvingats betala med för att öka känslan av trygghet. I boken Välkommen till övervakningssamhället visar Kristoffer Gunnartz att utvecklingen de senaste åren har varit dramatisk. Övervakning och kontroll ter sig som en febersjukdom hos myndigheterna. Samtidigt, noterar han, tycks det saknas förståelse för vad det egentligen innebär att leva i ett samhälle där snart nog varje steg bevakas, granskas och kontrolleras. Undersökningar visar ju att svenskarna överlag är positiva till till exempel utökad kameraövervakning för att förhindra eller utreda brott.

Kristoffer Gunnartz har anlagt ett brett perspektiv på problematiken. Tonen är kritisk, och ståndpunkten är klar: sakta i backarna, stopp-och-tänk. Med en mängd varnande exempel visar han att det nog är hög tid att anlägga en mer skeptisk hållning gentemot de löften om trygghet som hela tiden motiverar ökad övervakning, oavsett om den sker med hjälp av kameror i klädesbutiken eller med högteknologiskt e-post-filter. Oskyldiga misstänks för brott, stämplas som terrorister, hängs ut i media. Försäkringsbolag rotar i patientjournaler, flygresenärer kläs bokstavligt talat av in på bara skinnet. En ovanlig rörelse registreras, ett avvikande beteende startar ett larm. Det finns alltid konsekvenser, en annan sida av myntet. Fall där övervakning orsakat mänskliga tragedier och obehagliga intrång tycks vara många. Bokens kanske mest förskräckande exempel är berättelsen om den tyska medborgaren som plötsligt under sin semesterresa grips och forslas med förbundna ögon till Afghanistan där han torteras under överinseende av amerikanska CIA, enbart på grund samma myndighets knapphändiga underrättelser och terroristmani. Och även sedan han släppts och förklarats oskyldig står han fortfarande kvar på USA:s lista över misstänkta terrorister. Men lika upprörande är berättelsen om den småbarnsfamilj i Sverige som inte kan teckna en fullgod försäkring för sitt nyfödda barn efter att Trygg-Hansa genom ett kryphål i sekretesslagen läst och på ett felaktigt sätt tolkat de journalanteckningar som fanns över sonen på sjukhuset. Förmodligen kan Gunnartz enkla berättarstil och pedagogiska hållning få fler av de som till synes oreflekterat tycker att utökad övervakning är något positivt att tänka om, eller i alla fall tänka till. Det kan faktiskt gå fel, trots det goda syftet.

Vad jag saknar med boken är en djupare diskussion kring problemet, och då även kring ”det goda syftet”. Visserligen är Välkommen till övervakningssamhället mer en journalistisk gärning än en politisk eller filosofisk. Kristoffer Gunnartz letar i arkiven, ställer upp varnande exempel och låter både experter och vanliga människor komma till tals genom egna intervjuer, omskrivna i enkel berättarprosa, så att även den mest likgiltiga kioskvältarläsaren kan ta det till sig. Men frågan är om inte Gunnartz underskattar läsaren.

Argumenten mot ett mer utbrett övervakningssamhälle antar ofta abstrakta och filosofiska former, påpekar Gunnartz. I de flesta debatter ”blev de [aldrig] mer konkreta än att det var ’den personliga integriteten’ som var i fara”, skriver han i slutet av bokens första hälft. Efter det här väntar jag mig en handfast vägledning kring just begrepp som personlig integritet. I stället blir det ännu fler redovisningar av ny övervakningsteknik och exempel där det går fel, där övertrampen är uppenbara, innan boken avslutas med reflektionen ”Kan det vara så att integriteten verkligen är som syre, något som är livsviktigt men som man inte saknar förrän det tas ifrån en?” En sådan fundering räcker inte.

Boken tycks vila på en grund som säger att övervakningen i sig inte är problemet utan sättet på vilken den används. Den logiken är lätt att hävda. Jag kan förstå att Gunnartz vill vara konkret och komma med lättfattliga exempel på hur fel det kan gå. Och som populärvetenskaplig översikt fungerar boken bra. Men jag tror att både den och läsarna hade vunnit på om det också gjordes plats för mer abstrakta tankegångar kring själva övervakning i sig. Begrepp som demokrati, trygghet och frihet framstår nu som självklara och ”färdiga” begrepp, även hos en kritisk författare som Gunnartz; som om det är absoluta värden som kan låsas in och skyddas. En sådan syn infekterar snarare idéerna och omdefinierar dem på ett kusligt orwellskt sätt. När dörren i den ”skyddande” muren, hur denna än ser ut, tillfälligt låses upp, går det då att föreställa sig att till exempel ”frihet” ska ligga kvar där innanför, på en bädd av siden, oförstörd under sitt skydd från yttre hot? Går det att tänka sig demokrati som ett ting som på något underligt vis undgår påverkan av även de medel som är satta att ”skydda” den? För mig blir det absurt. Och även om diskussionen tenderar att landa på en abstrakt nivå behöver det inte bli synonymt med verklighetsfrånvänt teoretiserande. Begrepp som demokrati och frihet är till stor del abstrakta och kan inte behandlas som fasta och självklara värden. Hur de används, liksom hur de definieras, i den vardag vi lever i måste ständigt diskuteras, granskas och ifrågasättas. Det perspektivet saknar jag hos Gunnartz.

Titel: Välkommen till övervakningssamhället
Författare: Kristoffer Gunnartz
Förlag: Bokförlaget DN
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 213
ISBN: 91-7588-723-1, 978-91-7588-723-4
Övrigt: Kristoffer Gunnartz arbetar till vardags som vetenskapsjournalist på Sveriges Radio.

Bok, dubbel-CD, festival och utställning. Ansatsen är enorm när projektet LARM ska försöka kartlägga och uppmärksamma kvinnor i Norden som arbetar/har arbetat konstnärligt med ljud. Festivalen och utställningen är avslutade, kvar är boken och skivorna, men hur fungerar ljudkonst i bokform? Och det där med gospel och sköldpaddor, hur fungerar det egentligen?

Det här finns i boken: texter, intervjuer och essäer om ljud och ljudkonst. Språken är de nordiska, men alltid med en engelsk översättning. Mycket bilder, en del bättre än andra och mitt i allt finns LARMs arkiv över de ljudkonstnärer man hitintills hunnit kartlägga.

Så här känns det: Boken är spretig, pekar åt många olika håll och ibland blir det riktigt rörigt. Det märks att det är entusiaster som sammanställt boken och det kan bli jobbigt att hänga med i svängarna. Dubbel-CDn som följer med ger en mängd exempel på verk av konstnärerna som figurerar i boken och det är lite av ett måste att både använda boken och CD-skivorna för att förstå vad det hela handlar om.

Men så här känns det också: Redaktörernas entusiasm smittar av sig, jag blir inspirerad och glad av att människor lägger ner så mycket själ i ljudkonstens abstrakta värld. Det finns även mycket tänkvärt att hämta i de olika texterna och dess olika approach till ljud.

Ljudkonst är relativt nytt, men också uråldrigt, det beror på lite hur man resonerar. Men till realiteten hör att det offentliga rummet och även vår privata sfär är ljuddesignat till tusen – allt ifrån bildörrar till hur din mikro låter när färdigmaten är redo att inmundigas. Ljudkonst kan visserligen vara svårgripbar, men den kan också vara subversiv; möblera om våra sinnen – en väckarklocka som bryskt väcker lyssnaren och får oss att höra, verkligen spetsa öronen och omvärdera och uppmärksamma ljud runt omkring oss.

Visst är LARM – från munhåla till laptop en bok för den redan intresserade, men projektet är ungt och med den drivkraft de inblandad verkar besitta ser jag ingen hejd på vad som komma skall.

Hur var det då med skölpaddorna?
Hamburg 2002, konstnären Lisa Jeannin om sin föreställning ”Into the World of Monsters”: ”The end was a battle between vegetables that tried to stop live tortoises from playing gospel music on a synthesizer. The soundtrack was made of parts of 20 different versions of the song ‘King of the Road’, a thunderstorm and gospel music played live by the tortoises.” Vem vill inte uppleva mer av sånt?

Titel: Larm – Från munhåla till laptop: ljud i nordisk konst
Författare: Redaktörer: Maria Bjurestam, Maria Hägglund, Mona Peterson och Liv Strand
Förlag: Kabusa Böcker
Språk: Alla de nordiska språken samt Engelska
Utgivningsår:
Antal sidor: 275
ISBN: 97 89189 68 0968/9189680960
Övrigt: Mer om ljudkonst hittar ni på LARMs – långt ifrån tysta – hemsida.

”… något av det bästa jag läst av en svensk deckarförfattare.”

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson berättar gärna om hur förtjust han är i Stieg Larssons deckarserie Millenniumtrilogin. När sista delen kom ut förra veckan gick det att notera ett ”äntligen” i partiledarens blogg. Och precis som många andra uttrycker också Jimmie Åkesson frustration och sorg över att den tidiga bortgången satte stopp för den planerade fortsättningen på serien. Journalisten Stieg Larsson har dock Åkesson inte mycket till övers för. Ledaren för Sveriges största främlingsfientliga parti tycker att Stieg Larsson borde ha koncentrerat sig på litteraturen: ”man kan inte låta bli att känna viss sorg över att Stieg Larsson kastade bort en stor del av sitt korta liv på att motarbeta Sverigedemokraterna istället för att skriva de tio deckare han sägs ha planerat för.”

Som grundare för stiftelsen Expo och chefredaktör för tidningen med samma namn arbetade Stieg Larsson fram till sin död i november 2004 med att ivrigt granska och kartlägga främlingsfientliga, rasistiska och antidemokratiska rörelser i Sverige. Sverigedemokraterna hörde till dem som synades hårdast. Dess rötter i öppet rasistiska och nazistiska organisationer blottades, och tack vare Expo och Larssons arbete finns det nu åtskilligt material som avslöjar det Sverigedemokraterna som finns bakom den alltmer städade fasaden. Sverigedemokraterna från insidan var den sista boken från Expo som Larsson var med om att skriva.

Genom omfattande material som den avhoppade partiorganisatören Tommy Funebo lämnade kunde redaktionen avslöja spelet bakom kulisserna; hur partiet tagit emot donationer från personer med kopplingar till nazistiska organisationer, närmast hysterisk maktkamp mellan olika fraktioner, graverande mailkorrespondenser och förteckningar över de aktivas egna redogörelse över ideologisk hemvist. Den bild av folkrörelse partiet vill ge av sig själva visar sig här vara tom retorik. Dess existens vilar på enskilda eldsjälars idoga arbete med att dela ut flygblad, och när det stolt proklameras om hur nya avdelningar bildas runt om i landet visar sig dessa bestå av en eller ett fåtal personer, vars sammanhållning och organisatoriska förmåga kan sättas ur spel på grund av att en hockeymatch mellan Sverige och Finland prioriteras högre.

I boken har Stieg Larsson bidragit med en klargörande redogörelse över partiets historia, samt en kartläggning av den genomsnittlige sverigedemokraten. Larsson visar här att vad som skiljer dagens sverigedemokratiska retorik från 1930-talets nazistiska och antisemitiska är egentligen bara att ordet “judar” ersatts med ”invandrare” eller ”muslimer”. När dagens medlemmar ombeds att kort skriva ner hur de står ideologiskt svarar de bland annat ”Bevara Sverige svenskt”, ”Sverige för svenskar”, ”Mot muslimerna” och ”Leve Klarström” (Anders Klarström var mellan 1988 och 1995 Sverigedemokraternas förste partiledare, med förflutet i nazistiska Nordiska Rikspartiet). Stieg Larsson kan utifrån det unika material som Funebo låtit Expo tagit del av konstatera att ”den genomsnittlige sverigedemokratens ideologiska funderingar [tycks] nästan uteslutande kretsa kring frågor om blodets betydelse, svenskhet, stopp för invandring, misstänksamhet mot etablissemanget och för en vision om ett etniskt rent Sverige.”

Men det är också viktigt att inte demonisera eller skjuta ifrån sig det främlingsfientliga uttryck som Sverigedemokraterna står för som något unikt för en viss typ av individer med en viss typ av social tillhörighet. Högerextremister, skriver Stieg Larsson, är ingen ”särskild social grupp av unga lördagsfyllerister och skinnskallar. Det är en politisk rörelse som utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning och fördelade över alla åldrar. De växer upp i samma bostadsområden, går på samma skolor och har ungefär samma fördelning av yrken som landets övriga befolkning.” Att kopiera Sverigedemokraternas vi och dom-tänkande i kampen mot intolerans och främlingshat är ett misstag, något som framgår av Larssons resonemang.

Sverigedemokraterna från insidan utgör ett viktigt kapitel i historien om synen på vi och dom i Sverige, om den rädsla och det hat som kommer därur. Nu har det gått tre år sedan den kom ut. Under den tiden har paritet hunnit byta partiledare, genomfört ännu ett val och också stärkt sin position som Sveriges största parti utanför riksdagen. Parallellt med detta arbetar Expo och annan media vidare på nya kapitel genom att ständigt påminna om den vidriga logik som partiet vilar på. Utan denna insats, en insats vars grund Stieg Larsson var med om att lägga, hade framgångarna för Sverigedemokraterna med största säkerhet varit ännu större.

Stieg Larssons arbete utgör en viktig impuls, ett ovärderligt fundament, i motståndet mot allt det som Sverigedemokraterna står för. Jimmie Åkesson kallar detta för att kasta bort sitt liv. Inget kunde vara mer fel.

Ytterligare en viktig aspekt av Larssons journalistiska arbete bör nämnas, delvis i anslutning till hans resonemang kring den genomsnittlige sverigedemokraten. I boken Vårt förakt för svaghet (1972) granskar den norske filosofen Harald Ofstad nazismens ideologi. I förordet skriver han följande: ”Om vi håller upp nazismen som en spegel för oss, ser vi våra egna drag förstorade, men just därför så avslöjande.” Det är en sådan spegel Stieg Larsson och Expo har hållit upp framför Sverigedemokraterna. Samtidigt handlar det också om att se vad som avslöjas i den spegel som sedan Sverigedemokraterna i sin tur utgör. Vilka drag av oss själva går det att se i den?

Titel: Sverigedemokraterna från insidan. Berättelsen om Sveriges största parti utanför riksdagen
Författare: Richard Slätt (redaktör), Maria Blomquist, Mikael Ekman, David Lagerlöf, Stieg Larsson, Daniel Olsson och Daniel Poohl.
Förlag: Expo och Hjalmarson & Högberg
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2004
Antal sidor: 144
ISBN: 91-89660-69-2
Övrigt: Läs mer om Expos arbete på www.expo.se. Där finns också en minnessida över Stieg Larsson.

Special agent Dale Cooper (Twin Peaks) drack det med passion. Jim Jarmush visade det på vita duken och Voltaire ska enligt mer eller mindre säkra källor smällt i sig upp emot 70 koppar om dagen. Drycken är kaffe, kaffe är hett och kaffelobbyn sköter helt klart sitt jobb; 3,3 koppar dricker vi svenskar dagligen och medan kaffets eviga följeslagare cigaretten – i alla fall i västvärlden – kommit en bra bit på sin golgatavandring, är kaffet oantastligt. För kaffe är viktigt, kaffe är underbart och jag kan till och med hävda att schackspelarnas och tänkarnas mjölk, som drycken så vackert kallas, inte bara kryddar, utan utgör själva fundamentet för en stor del av de idéer och tankar som dagligen formas på planeten.

Svensk Kaffebok heter en purfärsk coffee table-bok om kaffe. Utgiven på Grenadine Bokförlag AB som bland annat givit ut böcker om absinthe, champagne, choklad och cigarrer, och som ”ska förlägga litteratur om mat, dryck och tobak med en profil som tilltalar läsarens vetgirighet och kvalitetsmedvetenhet utan att vara snobbig”, vilket känns som en ganska abstrakt programförklaring. Hur som helst är Svensk Kaffebok en synnerligen intressant historia. En kaffets idéhistoria, från Afrika till Sverige – 1500-tal till nutid. Kaffets biologi och kemi, svenska kaffemärken, huskurer innehållande kaffe samt recept på allt från Åländskt svartbröd till Kaffekyckling. Den vetgirige blir tillfredsställd.

Det mesta du behöver veta om kaffe finns alltså i boken och allt är sådär ytligt och lättåtkomligt, precis som en coffee table-bok bör vara. Ponera att du sitter i någons vardagsrum. Du har en välkomstdrink i handen, kanske något med Bacardi. Parmiddagen det pratats om så länge har alltså äntligen blivit av, men stämningen är onekligen lite stel och trist; det sociala glidmedlet alkohol har ännu inte börjat verka. Det är nu du med en kuslig precision slår upp sidan 38 i Svensk Kaffebok och droppar:
– Visste ni att koffein är en så kallad alkaloid? Samma släkte som kokain, morfin och nikotin.
Någon tar en stor klunk på välkomstdrinken och säger:
– Det var som fan, ge mig boken så får jag titta.
Efter lite högläsning kommer ni fram till att koffeinet inte är beroendeframkallande och isen är bruten. Parmiddagen blir succé.

Allt som allt är Svensk Kaffebok en intressant och lärorik bok. Om du dessutom går igång på close up-bilder på kaffebönor, kaffekoppar och diverse kafferelaterad utrustning är den ett givet köp. Eftersöker du en bok som går på djupet med de etiska och politiska aspekterna av kaffeodling runt om i världen kommer du däremot att bli besviken.

Tvivlar ni fortfarande på kaffets tankeväckande kraft kanske Honoré de Balzac, mannen vars verk närmast blivit synonymt med den realistiska romanen, kan övertyga er. Balzac var känd som en extensiv missbrukare av kaffe och liknar här kafferuset vid ett fältslag:

Kaffet glider ned i magen och då kommer allt i rörelse; idéerna rycka fram som den stora arméns bataljoner på slagfältet, kampen börjar. Minnen marschera upp med stormsteg som anfallskolonner. Det lätta kavalleriet utvecklar sig i ståtlig galopp, logikens artilleri brusar fram i sin träng och sina kartescher som tiraljörer. Gestalterna kostymerar sig, papperet täckes med bläck. Slaget börjar och slutar under strömmar av det svarta flödet, liksom det verkliga fältslaget drunknar i den svarta krutröken.

Titel: Svensk Kaffebok
Författare: Anne Nilsson
Förlag: Grenadine Bokförlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 164
ISBN: 9789185329502/9185329509
Övrigt: Svensk kaffeinformation (Allt och lite till om just kaffe)

Det finns gott om dem nu. Böcker med en svängig svart man på framsidan. Johan Wirfält på Rodeomagazine påpekade helt riktigt att hip hop-litteraturen – kanske inte bok för bok, men väl tillsammans – börjat luta åt en rätt så vitgubbig exotism. Som avslutning drar han paralleller mellan The Beautiful Struggle (fotografen Per Englunds bok om Sydafrika) och Leni Riefenstahls exotismklassiker Afrika. Likvärdiga böcker, men Leni tog bättre bilder hävdar Wirfält. Att gå så långt är både provocerande och småroligt, men kanske inte helt on point.

Dokument Förlag gav ut just The Beautiful Struggle och man ger ut en rad böcker som relaterar till hip hop, graffiti, gatukonst och med den senaste utgivningen Outernational, även reggae. Sysslar då Dokument Förlag med någon sorts exotism? Självklart gör de inte det. Säkerligen finns det köpare av deras utgivningar som är både gubbiga och vita och säkert försvinner en hel del av böckerna – knappt bläddrade i – in i någon härligt stilren bokhylla på Södermalm, för att där sluta sina dagar som en del av inredningen. Bortsett från dessa avarter väljer jag att se Dokuments utgivningar som små kärleksförklaringar; man förlägger och distribuerar helt enkelt det man går igång på, det man älskar.

Outernational är historien om Trinity Sound System. Fotografen Kalle Assbring har följt de fyra medlemmarna under flera års tid och Nils Åkesson har intervjuat och skrivit reportage. 58 bilder, text på både svenska och engelska och en luftig, svalt formgiven bok är vad man får för pengarna. Hela projektet är en subtil hyllning till människor som drivs av en stark kärlek för sin konstform.

Assbrings foton är ofta riktigt bra och tillsammans med Mårten Chenons formgivning blir Outernational en mycket snygg bok. Det är gräs, svett, sound clashes, kärlek, gräs, baktakt, dancehall, dub plates, gräs, bas, eufori, skakande rövar, rastas, leenden, klubbar och diskbänksrealism. Foton och text kompletterar varandra på ett väl avvägt sätt och bildar tillsammans en relevant historia. Outernational är lite som ett långt reportage. Kanske skulle det ha gjort sig lika bra i en tidning, men eftersom allt är förpackat så snyggt klagar jag inte när den kommer i bokform.

Avslutningsvis: med den gråaste bokhösten i mannaminne framför oss känns det skönt att det finns förlag som Dokument. Förlag som ger ut böcker som svänger. Om det sen står en svart, vit, gul eller röd man/kvinna på omslaget spelar mindre roll.

Titel: Outernational: En berättelse om Trinity Sound System
Fotograf: Kalle Assbring
Text: Nils Åkesson
Form: Mårten Chenon
Förlag: Dokument Förlag & Distribution
Språk: Svenska & engelska
Utgivningsdatum: 18 maj 2007
Antal sidor: 120
ISBN: 978-91-85639-01-4
Övrigt: Johan Wirfält om etnoträsket.
Mera: Vad är ett sound system?

I Sanna historier om flickan i Auschwitz berättar Katja, bokens huvudperson, för journalisten Sören Sommelius om sina fasansfulla år i koncentrationsläger under andra världskriget. Katja som sedan världskrigets slut är bosatt i södra Sverige kommer ursprungligen från Polen. Hennes fruktansvärda historia börjar då hon som 15 åring blev erbjuden ett välbetalt arbete i Österrike, något som till en början såg mycket bra ut. Katja tog chansen och flyttade från Polen för att söka lyckan. Väl i Österrike blev det dock inte som hon hade tänkt.

På bondgården där hon fick arbete uteblev ersättning och det tunga jobbet hon utförde var enbart ett slavarbete. Katja ville därför tillbaka till Polen och beslutade sig för att rymma från gården. Men något gick snett och hon hamnade på fel tåg utan vare sig pass eller legitimation. Det blev början på en lång frihetsberövning. Efter några veckors fångenskap i en cell i Linz i Österrike forslades hon till koncentrationslägret Auschwitz. Katja blev påtvingad fångkläder och ett nummer tatuerades in på hennes kropp, hon blev upplyst om att hon nu endast var fånge nr 74111. Men Katja lyckades på ett imponerande sätt att uthärda de hårda åren i lägret.

Sanna historier om flickan i Auschwitz är en lättläst och en mycket förklarande bok och skulle säkert passa bra i skolundervisning. Kunskaper om koncentrationslägren och om andra världskriget behövs egentligen inte sedan tidigare för att hänga med. Sommelius klargör de allra enklaste och förutsätter aldrig att läsaren vet all bakgrundsfakta. Detta lyckas han med utan att göra boken för ”enkel”. Även de som kan en del om kriget sedan tidigare får säkert ut något av den. Varje persons historia från dessa händelser är unik.

Kanske är det meningen men ibland upplevs Sanna historier om flickan i Auschwitz mer som en historiebok än som en biografi över Katjas liv. Det är en mycket informativ fakta man möts av. Det är intressant men blir ibland på bekostnad av språket som då tenderar att bli en aning stolpigt. Det stolpiga språket sabbar i sin tur en del av Katjas berättelse. Det hela blir en aning torrt och distanserat och som läsare kommer man inte riktigt nära det som berättas. Det jag saknar är en bättre kombination av historiebok och biografi, för boken skulle heller inte bli bättre av att ta bort all fakta, kanske borde de bara separeras mer.

Varje gång jag läser om det som skedde under andra världskriget blir jag lika illa berörd men även förvånad över att det verkligen har kunnat äga rum. Därför är det viktigt att historierna berättas vidare och aldrig tystas ner. Böcker som Sanna historier om flickan i Auschwitz är viktiga och behövs, det som hände får aldrig glömmas bort.

Titel: Sanna historier om flickan i Auschwitz
Författare: Sören Sommelius
Förlag: Historiska Media
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 144
ISBN: 9789185507139

Göran Häggs Författarskolan från 1993 har tryckts i nya upplagar gång på gång och finns sen 2004 ute i bokdiskarna under titeln Nya författarskolan. Det kan kanske verka lite konstigt att en bok av den typen säljer i sådana mängder – så många författare finns det väl ändå inte i Sverige? Men det här är inte bara en bok för författare och blivande sådana, utan i lika hög grad en bok för dem som läser.

I korta och lättlästa kapitel berättar Hägg om björnen på stranden, bananskal, persiska brev och en rad andra berättarknep. Tipsen är lika mycket guider till ett bättre läsande som till ett bättre skrivande. Författaren lär sig nya grepp att använda och läsaren lär sig nya knep och uppbyggnadsmönster att leta efter i texterna, vilket är ett utmärkt sätt för den litteraturintresserade att hitta nya dimensioner i favoritböckerna.

Utöver genomgången av olika berättargrepp förklara Hägg också i korta drag om hur bokbranschen, med förläggare, kritiker och annat löst folk, egentligen fungerar. För den som letar efter huvudklappar och Alla kan!-utrop är Nya författarskolan fel bok. Istället skriver Hägg realistiskt och inspirerande om hur det faktiskt går till och på vägen passar han på att avliva en rad myter om snobberier och romantiska genier.

Titel: Nya författarskolan
Författare: Göran Hägg
Förlag: Månpocket och Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005 (Första gången 2004 som Nya författarskolan, första gången 1993 som Författarskolan.)
Antal sidor: 232
ISBN: 9172320044