Ofta när jag försöker upplysa oinsatta, eller ofrälsta, att fotboll är ett nödvändigt – eller åtminstone ett fullgott – verktyg för att förklara världen, globaliseringen, länders kultur och folksjäl, slår det mig att det var en dålig idé – jag talar helt enkelt för döva öron. Inte en chans att någon som inte gillar fotboll kommer att se sporten som något annat än en ointressant vuxenlek som får alldeles för mycket utrymme i media. Dock vet jag innerst inne att jag har rätt och de har fel – fotboll är världens största sport och ute i den vida världen, utanför den lilla bubblan Sverige, finns många länder där samhället inte kan diskuteras utan att ta hänsyn till fotbollen.

I Erik Nivas Den Nya Världsfotbollen får läsaren följa med Aftonbladetjournalisten på ett antal fotbollsresor över klotet: Asien, Afrika, Sydamerika och Europa – ibland handlar det mer om fotboll, ibland mer om samhället. Boken berör också globaliseringen, kapitalismen och om hur klubbars förmåga att anpassa sig till den nya världsordningen kan avgöra framtiden för ett stort antal människor.

Vissa kapitel skulle jag inte rekommendera till andra än den fotbollsintresserade, medan andra kan läsas av vem som helst. Till exempel delen om krigsförbrytaren Arkan och Röda Stjärnan Belgrads mest hängivna supportrar – hur sammandrabbningarna före matchen mellan Röda Stjärnan (Serbien) och Dinamo Zagreb (Kroatien) enligt många blev själva startskottet för kriget. Även delarna om fredsprocessen på Nordirland, kriget som stannade upp i Elfenbenskusten (landslaget gick långt i det Afrikanska mästerskapet), romernas kamp i Rumänien, maffians järngrepp i södra Italien och otaliga andra kapitel kräver ingen större förkunskap inom fotbollsområdet.

Den Nya Världsfotbollen är en klassisk reportagebok, dock utan de där riktigt långa texterna. Influenserna hittar vi i Simon Kupers kända Football Against The Enemy samt den färskare Fotboll Förklarar Världen, skriven av Franklin Foer. Rent stilistiskt är Niva behaglig att läsa: han håller sig själv utanför berättelsen i den mån det är möjligt och när han syns ser han oftast till att det tillför historien något, han skriver rakt och okomplicerat utan att för den skull bli tråkig.

Om man ska ha några invändningar mot boken är det att flera av texterna förlorar en del av sin charm då de är skrivna för upp till fem år sedan. Dock kan detta förlåtas: Sverige har äntligen fått en lång, välskriven och engagerande bok om förhållandet mellan fotboll och världen. Gott så.

Titel: Den nya världsfotbollen
Författare: Erik Niva
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 498
ISBN: 978-91-86021-34-4

Några dokumentärer på nätet om fotboll och politik: Frontline Football: Bosnien – Serbien, The Real Football Factories International – Argentina, The Real Football Factories International – Balkan

Det finns en hel del myter om språk. Många missuppfattningar om det samma och en drös med personer som tror sig veta vad som är rätt respektive fel. Dock kan man aldrig på vetenskapliga grunder säga något annat än att ”allt är okej”, det menar lingvisten Mikael Parkvall i sin senaste bok, Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk.

Hela den här anything goes-attityden är genomgående i Parkvalls bok och även om det finns tillfällen då språket kan behöva omges av ett regelverk, till exempel i lagtexter, skriver han att det i stort sätt endast är den subjektiva, estetiska aspekten som är vettig att referera till. För språk(et) utvecklas, formas och stöps om dagligen och äldre generationer har antagligen alltid tyckt att ungdomars språk varit slappt och förflackat.

Det här visar Parkvall genom att i en del långa, en del korta kapitel göra upp med ett antal seglivade språkmyter, som för många blivit vedertagna sanningar. Myter som både media och andra samhälleliga auktoriteter hållit vid liv.

En lista på några av de motbevisade myterna:

Eskimåerna har typ en miljard ord för snö – falskt
Hela världen kan engelska – falskt
Lagom finns bara på svenska – falskt
Svenska språket hotas av invandringen – falskt
Engelska har fler ord än svenska och alla andra språk – falskt

Ett problem med populär-lingvistik är att den antingen kan bli lite väl anekdotiskt eller väl navelskådande. Själv har jag massvis med böcker om språk, men om jag verkligen lärt mig särskilt mycket av att läsa dem kan jag faktiskt inte påstå. Därför blir Parkvalls bok riktigt intressant först när han visar att flera av myterna går hand i hand med vår vurm för det anglosaxiska samt den eurocentriska världsbild som vi rockar här i väst – hur hegemoni och världsspråk flätas samman och hur våra missuppfattningar om språk visar på skeva maktförhållanden mellan människor.

Vidare fungerar bokens mer anekdotiska delar utmärkt som konversationskrydda i sällskap där kulturellt kapital värderas högt; tänk bara vad skönt att kunna plocka fram sågen nästa gång någon påstår att svenskan, till skillnad från engelskan, är ett fattigt och uttryckslöst språk, och göra processen kort med anglofilen.

Titel: Lagom finns bara i Sverige – och andra myter om språk
Författare: Mikael Parkvall
Förlag: Schibsted förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 172
ISBN: 9789177387978

Nittonde Stolen fortsätter – med sina balla bands hjälp – att spränga recensionsgränser. Låt nummer två står Rymdkatten för. Den är en recension av nakenchockskocken Jamie Olivers kokbok Happy Days med Jamie Oliver. Lyssna, läs och njut. Och missa inte de två kommande recensionslåtarna heller!

LÅTTEXTEN
Jag har läst en bok
den är skriven av Jamie Oliver och heter Happy Days med Jamie Oliver
det betyder glada dagar med Jamie Oliver
det är en kokbok
det här är en bokrecension
nu börjar det

Oh Jamie, Jamie jag gillar din bok
du verkar både snäll och klok
fina bilder och trevligt språk
mycket roligt och inget tråk
jag gillar recepten, de är bra
det finns grejer både för fest och sånt man kan göra på en vanlig dag

Myntasockret var helt fantastiskt
och körsbärstomatpastarätten har flyttat in i mitt hjärta faktiskt
så himla gott
allt jag har provat har blivit så bra så
utom citronmarängpajen som blev lite konstig men den blev god ändå
jag tror jag räknade fel, men det blev gott iallafall, bara väldigt mycket sås

Vår tids gentleman, ett superideal
ingen stress och inga kval
du är allt en kvinna vill ha
om du lagar sån här mat varenda dag

Att läsa din bok är som att gå på IKEA
man blir inspirerad, och man vill ha mera
rock ‘n roll kocken rock ‘n roll kocken kocken kocken rock ‘n roll

Jag förstår att dina dagar blir glada när du lagar sånt här god mat

brynt tonfisk med ingefära och gräslök
penne carbonara
pocherat ägg
chili con carne
japansk gurksallad med koriander, mynta och dressing på ingefära och risvinäger
paddan i hålet (det låter ju i och för sig jättekonstigt)

sesamkex
pannacotta med rostade rabarber
pudding
körsbärsfoccaciabröd
bakad paprika med körsbärstomater, basilika och mejram
marulkspätt med rosmarin, panacotta och bröd
grytstekt pärhöna med granatäpple och spenat

Vad får du allt ifrån?
det låter jättegott iallafall
jättebra bok
vad duktig du är!
Slut.

BANDET OM BANDET
Rymdkatten gör musik för både stora och små. En av ambitionerna är att ta reda på hur saker egentligen funkar, vare sig det handlar om blod i rymden eller bilar och bakterier.

Titel: Happy Days med Jamie Oliver
Författare: Jamie Oliver
Förlag: Bonnier
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 317
ISBN: 91-0-010652-6

Kristider är tider för semestrar på hemmaplan. Hej då flygplan till Thailand! God morgon bilen till Sverige! För den som redan har rivit av de stora svenska händelserna – kikat på Vasaskeppet i Stockholm, ätit räkmacka på Liseberg, campat utanför GeKås i Ullared, fjällvandrat i Norrland och slickat på gotländska raukar – är det dags att börja leta upp de små sakerna, det undanskymda och mindre kända. Hjälp på vägen dit går att i hitta Erling Matz och Hans Hammarskiölds bok Avkrokar, från Bokförlaget Arenas serie Utmärkta Resmål.

I nitton olika avsnitt, rikligt illustrerade med arkivbilder och Hammarskiölds fotografier, berättas mer eller mindre okända berättelser om saker och personer. Allt från spökande spadar, filmrekvisita och uppstoppade lejon, till privata överdådsslott, stugor för kärnavfallsmotstånd och samlingar av både traktorer och huvuden från avrättade svenskar. Människor som kristna stenhuggare, drivna restaurangägare, unga sjörövare, egensinniga författare, gråtande älskarinnor och bönder med en strävsam längtan till havet. Alla har de på olika sätt, som författarna skriver i bokens förord, lämnat spår efter sig i landet, och därmed fått egna platser att uppsöka.

Varje kapitel avslutas med lite faktauppgifter, bland annat om hur man lättast tar sig till platsen och hur tillgänglig den är. Men Avkrokar är egentligen ingen reseguide i klassisk mening. I första hand är det en samling trevliga – om än tidvis spretiga – essäer om rörande, spännande och ibland hemska människoöden, händelser och föremål, som det kanske inte berättas om så ofta, men som är desto mer fascinerande. I andra hand är det en mycket stämningsfull bok, som i höst- och sensommarfärgade bilder visar upp ett både skrämmande och vackert land, där naturens träd, djur och växter tränger sig på kulturen, och där kulturens byggnader, stigar och härjningar tränger sig på naturen.

Först i tredje hand är detta en resebok, en guide till nya platser att besöka. Men lika mycket som den ger tips om hur de platser som beskrivs i boken hittas, är den en stor inspirationskälla som gör åtminstone mig sugen på att utforska mer av alla de inte så omtalade berättelser och avkrokar som finns hemma runt min egen knut.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det ibland. Och lite ligger det kanske i det där. Kalle Lind har tagit god fasta på uttrycket i sin bok Människor det varit synd om och under titeln – En bok för skadeglädje, medlidande och den där sköna känslan att det inte är en själv – säger väl en hel del om innehållet.

Om Filip och Fredrik vore döda, skulle jag skriva att deras andar vilar över Kalle Linds bok. Det är humor i samma tradition: intelligent, faktaspäckat och med stor känsla för när verkligheten överträffar dikten. Det kan vara när stackars Jack Vreeswijk fick en sång om Vietnamkriget i nioårspresent, av sin panke, alkoholiserade pappa. Det kan vara när stackars, dumme Salomon August Andrée gav sig ut på vansinnigt livsfarlig ballongfärd över nordpolen med kläder som sidenhalsdukar och sidenkravatter i ryggsäcken istället för Gore-text-jackor. Och inte minst, stackars stackars Inge i The (International) Noise Conspiracy som hade oturen att heta något så orockigt som Inge.

Kalle Lind har gjort sin research väl (även om källorna är lite tveksamma). Ofta ligger hälften av humorn i de knäppa uppgifter och sidospår som författaren hela tiden tillåter sig, och det är svårt att undra över hur mycket tid han egentligen lägger på att läsa biografier. Gissningsvis: En hel del.

Skadeglädje i all ära, men Människor det varit synd om har precis som sin titel, sin utgångspunkt i medlidandet. Ofta är det just synd om personerna Kalle Lind väljer att lyfta fram. Inte sällan använder han sig av medlidandet som grund till politiskt ställningstaganden. Boken är överraskande feministisk.

Han kastar skit på Lena Nymans gubbiga samtid när akademiledamoten Artur Lundkvist och kritikern Nils Beyer klagar över Nymans kropp, som hon så fräckt visar upp och som inte behagar de båda herrerna, i filmerna Jag är nyfiken – Gul och – Blå.

Han ger Karin Larsson upprättelse, och visar hur maken Carl inte bara dämpade, utan kvävde hennes konstnärliga karriär, och gjorde henne till hemmahustru, trots hennes stora begåvning.

Han raljerar över Sven-Bertil Taubes sexköp:

Vi får hoppas att den söta lilla nattfjärilen i Paris hade en lika fungerande sjukvård och en lika förstående mamma och en lika framgångsrik pappa vars sånger hon kunde livnära sej på att tolka och att även hon kunde omsätta sina smärtsamma upplevelser i en bästsäljande memoarbok.

Just detta är den stora behållningen i boken. Kalle Linds hutlösa blandning mellan humor, fakta, ironi och politisk udd. Trots allt, när han sticker ut hakan och klämmer åt någon som förtjänas att klämmas tit, då uppstår den verkliga skadeglädjen.

Titel: Människor det varit synd om
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 356
ISBN: 9789186047047

I århundraden har melankolikernas mörka känslohärvor undersökts av psykologer och läkare. De melankoliska känsloyttringarna har tolkats och format sig efter de benämningar som samtiden haft att erbjuda. Mjältsjuka, depression, livsleda och utbrändhet. För att vara namn på något så svårdefinierat grådaskigt är melankolin förvånade brokig. Den har ständigt växlat uttryck har använts för att beskriva allt ifrån svårt självmordsbenägna till trenddeppiga emosar. Som grädde på moset har den även beskyllts vara orsaken till Max Webers nattliga pollutioner. Vilket CV!

Man skulle kunna tro att melankoli är ett allt för kaotiskt begrepp för att kunna ringas in. Men i sin avhandling om melankolins historia presenterar Karin Johannisson strategiskt nog redan i inledningen ett tema som enar melankolin: känslan av brist eller förlust. Melankolin är ett inre hål som ibland yttrar sig i omättlig hunger eller arbetsnarkomani men som också kan leda till lathet eller i värsta fall total apati. Uttrycken för det inre hålet varierar alltså medan förlustkänslan består.

I Melankoliska Rum har Johannisson valt att rikta blicken mot periodisering, trender och former i melankolins historia som emotionellt beteende. Med hjälp av en rad litterära och historiska källor undersöker hon hur melankolin känts och uttrycks och hur känslotillstånden tolkats och formats av sin samtid. Hon går igenom olika melankoliska typer och ger en namnkunnig uppställning av litterära och historiska personligheter som på ett eller annat sätt visat tecken på melankoli. Muminpappan, Sylvia Plath och den unge Werther, vars öden är ibland tragiska ibland komiska och ofta en fängslande blandning av både och.

Förutom presentationen av melankoliska typer ägnar Johannisson också mycket tid åt att beskriva hur känslor definierar och skapar gemenskaper, hur de befäster och erövrar social identitet. Känsloyttringar är attribut som den självmedvetne kan använda för att forma sig till den hon vill vara. De är retoriska redskap som kan få oss att framstå sensibla, distanserade eller smakfullt känslosamma etc. I sin utåtriktade form kan melankoliska stämningar tillexempel användas för att signalera upphöjt vemod (även kallat ”Kentsvår”), alternativt stänga ute de som är dystra på ”fel” sätt. Våra känsloyttringar spelar kort sagt nyckelroller i skapandet av gemenskaper såsom klass, kön och subkulturer av alla slag.

Sammanfattningsvis kan man säga att melankoliska känslostämningar både stjälper oss och hjälper oss. Och enligt Johannisson är det också just rörligheten som är melankolins styrka: Att den söker sig den form som samtiden erbjuder och bekräftar. Denna reflexion kommer dock med ett aber från Johannisson. I takt med att vi diagnostiserar fler och fler sårbara känslotillstånd krymper vi också den normalitet som melankoli ändå tillåtits innebära (den ”normala” livsledan om man så vill). Och här kommer politiken: Genom att sjukförklara alla negativa känslor nästintill utrotningshotar vi andra friskheter än den konstanta lyckan. Och just därför behöver vi begreppet melankoli; För att påminna oss om de mellanlägen där varken sjukförklaring eller antidepressiva behövs. För kanske behöver vissa mörka känslor inte diagnoser utan acceptans för att kunna genomlevas?

Melankolin. Malande och frustrerande. Som begrepp, underligt nog mest exakt när det får ha all sin luddighet i behåll. För kanske är det så att begreppet melankoli bara är analogt med den kaotiska känslohärvan själv så länge det tillåts vara otillfredsställande och odefinierat. En orolig betydelseklump som liknar den diffusa känslan av inre hål.
En språkfilosofisk slutkläm: För snåriga känslor behövs snåriga ord.

Titel: Melankoliska rum
Författare: Karin Johannisson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 297
ISBN:9789100117900

Orwell, Huxley och Boye hade fel. Deras gråa och totalitära framtidsdystopier var inget annat än fiktion. Istället var det marknadens osynliga hand som drämde näven i bordet och såg till att den globala kapitalismen i dag är mäktigare än någon totalitär ideologi någonsin varit.

De neddrogade och övervakade människorna i Huxley, Orwell och Boyes böcker blev alltså aldrig verklighet, åtminstone inte i västvärlden. Istället odlade marknaden framgångsrikt fram snabbmatsslukande drönare fastkilade i ett kapitalismens skruvstäd. En människa född för att konsumera – för ekonomins överlevnads skull.

Många är således de exempel inom science fiction-genren där en politisk dystopi, där vetenskap och politiska ideologier som togs till ytterligheter och förslavade människor, förutsågs. Från genrens paradnummer, George Orwells 1984, till Aldous Huxleys Du sköna Nya värld och vidare i Karin Boyes Kallocain och Ray Bradburys Fahrenheit 451.

Men dessa böcker skrevs under ett 1900-tal där kommunism och atomkrig skrämde. Där nya vetenskapliga landvinningar tog människan ut i rymden och där två världskrig hade lärt oss vad döden verkligen innebar.

Men nu är muren riven och globaliseringen i full gång. Ideologierna var tvungna att dö – det säger åtminstone nyliberalerna – så att alla skulle kunna samlas under den sista kvarvarande, kapitalismen.

De svenska författarna Eric Ericson och Anders Bennysson har insett det här och skrivit den bästa svenska science fiction-skildringen sedan Karin Boyes Kallocain. En berättelse om ett samhälle där marknadsekonomin helt tagit över. Och det är minst lika otäckt som i de gråa storebrorsböckerna. Och än värre: deras misantropiska kapitalistkult är betydligt närmare den verklighet vi lever i i dag.

I Så fungerar samhället tecknar författarna tillsammans med illustratören Fredrik Tjernström en synnerligt obehaglig planet där marknadskrafterna med mer eller mindre fascistiska metoder gör allt för att upprätthålla en hög tillväxt – den som inte är med, är emot. Stämplas som terrorist. Logiken känns igen.

Konstnären och reklamfiluren Eric Ericson är kanske mest känd för sin brevböcker, Brev till samhället och Brev till världen, där han lurade allt från makthavare till chokladpralintillverkare. Det torra språket och de finurliga formuleringarna i Så fungerar samhället känns igen från hans tidigare böcker, även om hans senaste skapelse lämnar en bra mycket bittrare eftersmak efter sig.

Boken är utformad som en skolbok, där illustrationer, grafer och text tillsammans visar hur vårt samhälle är uppbyggt och vad som är människans primära mål. En anonym och obehagligt oberörd berättarröst tar med läsaren bland nya uppfinningar och olustiga, men snillrika, lösningar, som ska få medborgarna att konsumera mer och oftare. En av många idéer handlar om det bolagiserade jaget. Var människa får sin egen styrelse och är du inte lönsam nog är det bara att avveckla eller sälja. Kanske till en stor koncern som arbetskraft eller till en kristen organisation som kan använda dig till att sprida sitt fromma budskap.

Inte heller djuren går säkra när tillväxten ska säkras. En briljant idé är att introducera schimpanserna för marknaden – få aporna att starta en industrialismens andra våg, som gör djuren till andra generationens konsumenter. Tänk bara på den enorma marknad som kommer att ”utvecklas när miljoner olika arter köper elektriska tandborstar, dörrmattor och färg-TV-apparater.”

I den andan rullar det på. Man reflekterar över det absurda i serietillverkning och produktplacering. Reflekterar över vad vi egentligen håller på med.
I Ericsons och Bennyssons bok har däremot ingen reflekterat utan snarare, kort och gott, kallt analyserat. Men visst. Klart att boken kan läsas på olika sätt. Sätt den i handen på några nyutexaminerade handelsstudenter och kreativiteten skulle flöda. Och det är fel. Väldigt fel. För vi är ju så mycket bättre än så. Det är vi.

Titel: Så Fungerar Samhället
Författare: Eric Ericsson & Anders Bennysson
Illustratör: Fredrik Tjernström
Förlag: Kartago Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 168
ISBN: 9186003208, 9789186003203

Att vara kritiker är inte synonymt med tungsinthet och världssamvete, det visar Erik Beckman med tydlighet i sin kritikergärning som här sammanställts för första gången i bokform. Beckman debuterade 1963 med diktsamlingen Fasrstu, men är mest känd för sina egensinniga, språkligt experimentella och varmt humoristiska romaner från 60- och början av 70-talet. Han visar med tydlighet, såväl i dikter och romaner som i de kritiska texterna att moralen är något som kommer med lusten, inte tvärtom.

För att nå dit krävs stor beläsenhet skriver Beckman i en artikel från 1989 och tillägger att kritikerns uppgift därutöver är att ”utfärda väl grundade men i allt övrigt subjektiva omdömen”. Anledningen till att dagens kritik ofta är så urbota tråkig är kanske ett led i en bristande beläsenhet? Inte därför att det hos kritikerna saknas ett engagemang, utan för att de materiella villkoren försämrats. Minskade spaltutrymmen och lägre arvoden gör det svårt för kritikern att både fördjupa och formulera sin beläsenhet. Låter man däremot kritikern ta plats kommer både beläsenheten och de subjektiva omdömena efter hand.

Heter man dessutom Erik Beckman blir det inte sällan både spetsfundigt och roligt att läsa. Som i den över 10.000 tecken långa recensionen av Ragnar Strömbergs diktsamling Den levande spegeln från 1985: ”Om vinden i hjärtats glas talas det två gånger i dikten. Det finns inga vindar i hjärtat, alltså har poeten trots allt gjort sig lite poetisk och lyft sig till en tvättäkta metafor. Håller den för koktvätt? Ingalunda.”

Men kritiken handlar också om att värna och skapa motstånd, såväl i den subjektiva bedömningen av kultur, musik och litteratur som i den egna kritiska gärningen. Ständigt återkommer Beckman till den uttrycksform som för honom själv tycks allra bäst lämpad för detta motstånd – poesin.

”Poesi kan vara nyproduktionen i språkfabriken, eller åtminstone gruset i maskineriet” och för att detta ska ske krävs en viss form av sensibilitet, en förmåga till att se/höra/känna/skriva de invanda mönstren med ständigt förnyade blickar/ljud/förnimelser/språk.

Med dessa ord i bakhuvudet manövrerar Beckman sig så genom fyra decenniers kulturella och poetiska landskap, från 60- och 70-talet delvis politiserade litteraturklimat till 80-talets heta diskussioner om poststrukturalism och ”antihumanism”. Själv avskyr Beckman alla etiketter och undviker till och med den term som han själv oftast förknippas med: konkretismen (även om det är hos konkreta kollegor som han kanske finner störst estetiskt släktskap, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell m.fl.).

”Naiva försök att proklamera en suveränitet gentemot bakgrunden (…) brukar bli mer traditionella än de mer insiktsfulla” skriver Beckman och sätter samtidigt fingret på sin egen kritiska gärning som genom en djup förståelse för historisk, social och estetisk bakgrund (här har vi beläsenheten igen) formulerar ett av de mest egensinniga kritikervärven Sverige skådat. Och har man väl tagit sig till den positionen står det kritikern fritt att på ett stöddigt sätt skriva: ”Jo se! På första bladet finns en stämpel: RECENSIONSEXPEMPLAR. Alltså skriver jag.” Boken är 358 sidor snillerik formuleringskonst. Alltså läser jag. Halleluja!

Titel: Alla är vi romaner – Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965-1995
Författare: Erik Beckman (red: Malte Persson)
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 358
ISBN: 9186021184

Carl-Johan Vallgrens lilla reseguide Berlin på 8 kapitel är en ovanlig betraktelse av staden, historien och dess mer ovanliga turistattraktioner. Eller som Vallgren själv skriver i förordet:

Du kanske rent av är på besök första gången? Fast troligen inte, då skulle du inte ha köpt den här boken, utan i stället något lättare, något mer övergripande, den sorts resehandbok som lovar dig att uppleva ”allt” på ett veckoslut. Som Berlitz guide till exempel, med de vackra färgbilderna.

Kanske måste läsaren vara lite Berlinbiten eller Vallgrensugen för ta sig an boken, eller som jag – båda delar – och det är synd. För Berlin på 8 kapitel är en utmärkt guide, både till staden och till dess historia.

Med ett personligt, snudd på krystat, du-tilltal varvas rena historielektioner med promenadinstruktioner, ett och annat författarporträtt och regelrätta utsvävningar. Det är varierat och mycket allmänbildande. Men störst behållning har antagligen den läsare som redan har ett hum om staden och kan nicka igenkännande åt några av beskrivningarna.

Det som gör Berlin på 8 kapitel till en komplett läsupplevelse och bra reseguide är väl avvägda innehåll. I motsats till Berlitz guide har Vallgren ingen ambition att täcka in ”allt” (att påståendet är en rätt löjlig tanke, stannar vid de smakfullt föraktfulla citationstecknen). Vallgrens bok är istället en odyssé över Berlins nutidshistoria, med start i tidigt 1900-tal och avslut med murens fall.

Det stringenta innehållet bidrar mycket till bokens läsvärde – det går utmärkt att ta del av guiden utan att vara på väg till – eller för den skull i – Berlin. För den som skiter i Brandenburger Tor, men gärna skulle högtiglighålla minnet av murens fall för 20 år sedan finner i Berlin på 8 kapitel en lika delar bra resebok som en intressant läsupplevelse.

Titel: Berlin på 8 kapitel
Författare: Carl-Johan Vallgren
Förlag: Månpocket (ursprungligen Albert Bonniers förlag)
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009 (första gången 1999)
Antal sidor: 214
ISBN: 9789172321595
Foto: Anna-Lena Ahlström

Att historieskrivningen domineras av vita, europeiska snoppar är ingen nyhet. Män har regerat, mördat, varit banbrytande och dött för sina övertygelser. Män har fått äran och skulden för utvecklingens framfart och snedsteg. Och inte för att märka ord, men bara en sån sak att det heter history på engelska säger något om vilket kön som brukar stå i centrum i berättelsen om det förflutna.

Men vad vi än fick lära oss av grundskolans Levande Historia-böcker har även kvinnor existerat och härjat över alla delar av jordklotet. Att deras handlingar, liksom av en händelse, halvt suddats ut ur historieskrivningen betyder inte att de aldrig stod bakom folkmord eller stoppade upp döda kaniner i fittan. Det har bara inte återberättats så. En viss Herr Patriarkal Struktur har liksom stått i vägen.

Som en protest mot detta är Loka Kanarps Pärlor och patroner. Här har de osynliggjorda och motarbetade kvinnorna gjorts till tecknade actionfigurer. I svartvita, rakt på sak-berättade rutor ger Kanarp oss ett smörgåsbord av 60 kvinnor och deras minst sagt äventyrliga liv. Det är tack och lov inga helgonberättelser, utan snarare actionbiografier, fullspäckade av excentriska och spännande personligheter.

För vem visste tillexempel att Viktoria Woodhull, innan den kvinnliga rösträtten klubbades igenom i USA, drev sin egen presidentvalkampanj (och som påföljd kallades ”mrs Satan”)? Eller att Madame Nhu, första dam i Sydvietnam på 50-talet, kallade det för ”buddhistgrillfest” när munkarna brände sig själv till döds för att protestera mot regimens religiösa förföljelser?

Kanarp har gjort en gedigen djupdykning i de alternativa historieskrivningarna och plockat fram en slags ”best of”-samling av anektoder om queera armékirurger, nazistiska designers (Coco Chanel) och nobelprisade uppfinnare. Allt återgivet med torr, brutal humor som på något sätt understryker det förbryllande i hur motarbetade dessa kvinnor faktiskt varit. Att, som Rosemary Kennedy kallas utvecklingsstörd och bli lobotomerad för att hon gillade att ligga runt lite? My god.

Gemensamt för Kanarps porträtt är att de framställer kvinnor som inte passat in i sin tids föreställning om vad det ska innebära att vara kvinna. Ibland är de häpnadsväckande konstiga och ibland har de blod på sina fingrar. Men deras mod att trotsa tidsandan är ändå svårt att värja sig för. Vilka kvinnor! Detta är personer som, både bildligt och bokstavligt, haft halsbrytande liv. Som straffats hårt, men i slutändan gjort mycket för jämställdheten genom att kräva sin rätt att spjärna emot könsrollernas
kvävande koppel.

Halvvägs igenom Pärlor och Patroner får jag en känsla av att Kanarp hastar igenom porträtten, eftersom varje person bara får en sidas uppmärksamhet. Jag vill läsa mer om varje och få mer ingående fakta. Å andra sidan är det just det som är positivt med denna samling historiska porträtt: att den lämnar en med en omättad hunger efter öden som marginaliserats eller helt uteslutits ur historieskrivningen.

Som snabbspoling genom den dolda historien om kamikaze-kvinnor fungerar Pärlor och Patroner utmärkt. Den är stärkande, inspirerande och full av anektoter att bläddra igenom flera gånger. 120 sidor girl power att spica upp sitt liv med när resten av världen känns alltför översvämmad av snoppar. It’s fortfarande a mans world, men i Pärlor och Patroner är historien kvinnornas. Hurra för det.

Titel: Pärlor & Patroner
Författare och tecknare: Loka Kanarp
Förlag: Kolik förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 172
ISBN: 9197610356