Diagnos: tokigt skicklig författare

Lars Saabye Christensen är en Norges mest framstående författare med flera priser och utmärkelser i bagaget. Sedan debuten 1976 har utgivningstakten varit enorm, nästan frånstötande. När någon under 30 år sätter sitt namn på sammanlagt 37 titlar – romaner, diktsamlingar, novellsamlingar, barnböcker och dramer – är det kanske hög tid att börja bläddra i ett gärna omfattande läkarlexikon efter en hyfsat passande diagnos.

Saabyes cirkus råkar vara just den 37:e; ett slags jubileumsroman, i alla fall om man får tro baksidestexten, som markerar Saabyes 30 år som författare. Till sidantalet är det en nätt liten historia. Men innehållet är desto mustigare. Bokens berättarjag faller av scenen under ett föredrag på en bokmässa i Paris. I luften, med armarna i vädret, som en sorglig gest till farväl, ett famlande efter en osynlig trapets, far tankarna genom tid och rum för att stanna vid en pojke som 1965 blir stående utanför en musikaffär i Oslo, hänförd av en röd elgitarr som hänger i skyltfönstret. Här börjar historien, en både humoristisk och allvarlig skildring av omkring ett kvarts år av en pojkes liv, på gränsen till tonår och vuxenliv.

Berättarjaget, vars namn förblir okänt, börjar jobba som blomsterbud för att tjäna ihop de 2250 kronor som den röda Fendern kostar. Snart får han rykte om sig att vara ett av de bästa blomsterbuden i trakten. Och längs med cykelturerna på Oslos gator breder historien ut sig, något som ger Saabye chansen att leverera ett fantastiskt persongalleri. Här finns Tom Curling, den åldrade, curlingälskande grannen vars bonade linoleumgolv varje kväll agerar isbana. I samma hus bor också Arvid med ett närmast tvångsartat visselbehov – han visslar till och med i sömnen –, samt den alkoholiserade uppfinnaren Gundersen, vars misslyckanden, enligt honom själv, beror på att han alltid blir bestulen på sina uppfinningar. Här finns även skolans nazistiske mobbare, Putte, som något oförtjänt blir motiv till ett känt konstverk, liksom sommarvännen Edgar, vars umgänge inte alls är detsamma om vintern. Och så, inte minst, den mystiska och vitsminkade Aurora Stern med bandage om handlederna. Varför är hon så sorgsen, och vem är avsändaren till de blommor som berättarjaget levererar till henne?

Alla dessa originella karaktärer med lika originella öden flätas in i pojkens vardag och bidrar med värme och humor på ett sätt som känns igen hos förlagskollegan och landsmannen Erlend Loe, men som också har sin svenska motsvarighet i Mikael Niemi, eller Håkan Nesser. Men här finns också något som ligger djupare, mer fördolt. Stundtals framstår karaktärerna som alibin för att Saabye ska kunna berätta en annan historia, den om litteraturen, om skrivandet. Romanen rymmer mängder med referenser till klassisk norsk litteratur som får smaka på en typisk sentida blandning med populärkultur. The Doors och Beatles flankerar Sigbjørn Obstfelder och Knut Hamsun, och Saabye drar sig inte för att göra direkta jämförelser. Bokens berättare är ju också mycket riktigt författare (hur mycket Saabye färgat av sig på denne får vara osagt), och med finess och finurlighet planteras små metalitterära markeringar och tvivel in i den både burleska och vemodiga historien om pojkens små vardagliga äventyr som blomsterbud.

Hittills har fyra av Lars Saabye Christensens böcker översatts till svenska. Förhoppningsvis blir detta den femte. Med tanke på Loes framgångar i Sverige, samt Niemis och Nessers enorma succéer, borde Saabyes cirkus vara given även i de svenska bokhyllorna. Diagnosen då? Den är enkel: tokigt skicklig författare.

Titel: Saabyes cirkus
Författare: Lars Saabye Christensen
Förlag: Cappelen
Språk: Norska (bokmål)
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 208
ISBN: 9788202264468
Övrigt: Romanen kommer att ges ut på svenska av Wahlström och Widstrand, våren 2008.

Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.

Tätt intill Kristina Lugn

På Södra Teatern i Stockholm har journalisten Mustafa Can under hösten bjudit in ett antal kända gäster för personliga samtal. I onsdags var det poeten Kristina Lugns tur att svara på närgångna frågor.

Kristina Lugn & Mustafa Can
Kristina Lugn och Mustafa Can

Belysningen på teatercaféet dämpas och genom ett strålkastarsken gör Operasångaren Vendela Duclos entré. Med en inlevelsefull sång av Piaf inleder hon kvällen. Sången slutar och istället hörs Mustafa Cans röst genom en högtalaren där han presenterar kvällens gäst, ”som sprungen ur Ekelöfs poesi”, Kristina Lugn. De båda tar plats i den svarta skinnsoffan på scenen och samtalet kan börja. Förutom intresset för Gunnar Ekelöfs poesi är hemstaden Skövde något som förenar dem två. Skövde är något Can gärna vill diskutera med Lugn om och det nästan två och en halv timma långa samtalet inleds därför med frågor om Lugns uppväxt. Lugn berättar på ett komiskt sätt hur det var att växa upp i en familj där pappan var officer och mamman var lärarinna. Hon berättar om då hon i smyg lärde sig läsa, hennes tidiga författarplaner och det utanförskap hon ibland kände.

Från utanförskap leder samtalet in på ämnet ensamhet, och Can frågar hur Lugn känner inför detta. Lugn svarar att hon är ensam men menar att alla är det. Kanske är det dock mer påtagligt i hennes fall eftersom hon lever ensam.
– Men jag har faktiskt varit gift tre gånger, tillägger hon.
– Senaste äktenskapet höll dock bara en månad.
Can frågar vad som hände. Lugn, som tidigare sett så bekväm ut i soffan, verkar nu besvärad och börjar bita i sitt pärlhalsband. Trots att situationen är märkbart jobbigt släpper inte Can ämnet, och flera i publiken börjar skruva på sig. Lugn tar sig ur diskussionen och samtalet glider istället in på lögner. Lugn berättar att hon tycker att det finns en livslust i att ljuga, det gör livet mer intressant. En särskild lögn hon kommer ihåg från barndomen är när hon lurade i sina klasskamrater att hennes pappa var skådespelaren Martin Ljung. Det hela gick så långt att hon började förfalska autografer som hon delade ut.

Diskussionen om lögn och sanning löper vidare och Can frågar Lugn om vilken hennes bästa lögn är. Men det vill hon inte svara på, däremot berättar hon gärna om hennes näst bästa lögn. Det var när hon påstått att hon skrivit en bok, Du lilla solsken, som egentligen inte fanns. I flera år stod detta även med i nationalencyklopedin. När folk ringde och frågade om boken sa hon alltid att den var slut.

Under denna diskussion är det oundvikligt att inte fundera över vad som egentligen är sanning och lögn av allt det Lugn berättar, nu när hon tydligen har en förkärlek för att ljuga och hitta på. Kristina Lugn som brukar uppfattas som en uppriktig och självutlämnande person kanske i själva verket är väldigt hemlig, då den bild hon visar upp av sig själv möjligtvis inte är sann.

Samtalet är inte bara underhållande. Även allvar präglar diskussionen. Can frågar Lugn hur pass viktig litteraturen egentligen är. Det märks att detta är något som engagerar Lugn. Hon anser att läsning är en mycket viktig sysselsättning eftersom det går att göra i sin ensamhet och inte är kopplat till en tävling. Lugn blir upprörd när hon tänker på de förslag som den nya regeringen diskuterat angående avskaffandet av avgiftsfria bibliotek.
– Detta är ett hot mot demokratin.

Självklart glider även samtalet in på Svenska Akademien där Kristina Lugn nyligen blev invald. Lugn trodde aldrig att hon skulle bli tillfrågad. När Horace Engdahl ringde var hon övertygad om att han ville ha telefonnumret till någon annan, inte att han faktiskt sökte just henne. Can frågar nervöst om Lugn verkligen kommer att klara av att hålla Akademins tysthetslöfte. Lugn ser en aning pillemarisk ut då hon svarar att det nog ska gå bra.

Mustafa Can knyter ihop säcken genom att återigen läsa några tänkvärda ord av poeten Gunnar Ekelöf, och kvällen avslutas med ännu en vacker tolkning av Piaf. När Vendelas sång tonar ut verkar publiken överens om att denna kväll lyst upp en annars mycket mörk novemberkväll.

Titel: Tätt intill
Medverkande: Mustafa Can och Kristina Lugn
Plats: Kägelbanan, Södra Teatern
Tidpunkt: Onsdagen den 29/11 2006

Bokstavskaos och maginnehåll med Moodysson

Beskrivning:

* Lukas Moodyssons sjunde diktsamling Apo kryp hos.
* Det går att läsa den som en enda lång dikt, vars karaktär skiftar, både till form och innehåll.
* Långa partier ligger väldigt nära prosan, medan andra inte har mer än ett enstaka ord på varje rad. Återkommande är en nedbrytning och omarbetning av språket där bokstäver försvinner och kastas om inom ord, men också inom meningar och längre stycken. Inte minst titeln är ett bra exempel på detta.

Minus:
– Förnyelselustan drivs på sina ställen något varv för långt. När Moodyssons bokstavsvridande övergår i ansamlingar av tecken som mest påminner om artificiella html-koder eller den typ av text som bildas då man öppnar bildfiler i textbehandlingsprogram går all förståelse eller möjlighet till relatering förlorad. Se citat 1. Möjligen är tanken att man som läsare ska fundera över vad som är poesi och då övergår istället förnyelseförsöket i ren tristess.
– Dessa oförståeliga grepp blandas upp med bilder som knappast får den allra minst diktintresserades ögonbryn att ens rycka lite. Bland dessa finns råttan som ett tema som – föga överraskande – får stå för äckel och avsky, men även ämnen som döden behandlas med bristande distans. Se citat 2.
– Formen kan medföra att uppmärksamheten går förlorad. Jag förstår inte riktigt poängen med den här typen av superlånga dikter. De saknar enhet och sammanhållning, men framförallt lider de av att det är svårt att uppehålla intresset någon längre stund när naturliga pauser saknas.

Plus:
+ Fyndighet genomsyrar Apo kryp hos. Trots att den för det mesta målar upp mörka bilder, genomsyras också texten av en finurlighet och en leklusta, främst då det gäller språket, men också innehållsmässigt. Oväntade bilder staplas på varandra och leder till överraskande paralleller. Se citat 3.
+ Moodysson håller sig trots allt nära verkligheten och inte minst sitt eget liv. Han plockar in sin floppande film Container, amerikanska presidenter och mormor. Men diktjaget är inte ständigt knutet till Moodysson, vilket märks inte minst då han laborerar med begreppen kvinna – man.
+ I är inget tabu. Tabasco i kroppsöppningar blandas upp med automatvapen, lobotomi i ett allmänt äckel som närmast kan beskrivas som frosseri. Ämnen som lätt blir för mycket; som man hellre slår ifrån sig, än tar till sig, lyckas Moodysson på sitt franka sätt att balansera på gränsen till vad man pallar med.

2. natten är mitt altare
jag tänder döden inuti mörkret
natten är mitt altare
jag tänder min egen död
jag tänder döden som en lampa
nu lyser döden inuti mitt mörker nu lyser döden

3. maginnehåll – En svensk här! han heter Lasse Åberg. Han gråter.
det smakar fantastiskt: som byxor. på näsan. Han äter: anna
lindh du var en ängel – rakt upp i ändtarmen – så att hela kroppen
slappnar av – alla muskler blir mjuka och slappa – armarna
bakom ryggen – en bindel över ögonen – allting blir mörkt – du
var en ängel – ingen skugga föll där du gick – du exporterade skugga.

Titel: Apo kryp hos
Författare: Lukas Moodysson
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 113
ISBN: 9146215638

Stämningsfulla berättelser i juletid

Våren 2005 utlyste förlaget Semic en novelltävling med temat kärlek i juletid. Av 800 inskickade bidrag kammade Fredrik Brounéus hem segern med sin novell Skitjumpern. Hans novell blev tillsammans med ytterligare fyra tävlingsbidrag och 6 noveller av etablerade författare, bland andra Kerstin Ekman, Åke Edwardson och Katarina Mazetti, till novellsamlingen Kärlek i juletid.

Det är inte svårt att förstå att juryn valde Brounéus novell. Den är helt klart den bästa i hela samlingen. Novellen handlar på ytan om ett vanligt julfirande hemma hos en familj, men på djupet finns där så mycket mer. Mamman i familjen är sjuk och vetskapen om hennes sjukdom ligger tungt över familjens julfirande. Sonen vill pigga upp sin mamma med en fin tröja men får tyvärr inte riktigt den reaktionen han hade förväntat sig. Trots att novellen är sorlig så skapar den ändå en fin stämning och blir verkligen till den perfekta julnovellen.

Vissa av novellerna är dock en aning svåra och passar inte riktigt in i denna samling. Till dem hör Torbjörn Flygts novell Ett café på Ehrengutstrasse. Hans novell är välskriven men tyvärr väldigt tråkig. Vad man förstår är det en man som irrar omkring och letar efter en kvinna, hans jakt efter henne blandas med verklighet och olika tänkbara scenarion. I ett annat sammanhang skulle novellen passa in bättre eftersom den här inte ger känslan av stämningsfull kärlek i juletid.

Några av novellerna berör den ångest som kan uppstå av att känna sig ensam kring jul. En sådan känsla finns hos den gamla mannen i Cecilia Ekhems novell Julreträtt. Mannen har mer eller mindre gett upp och inför den kommande julen ska han åka bort till en stilla kursgård, där han i lugn och ro kan få somna in. Det är bra att författarna på detta sätt vågar nudda vid känsliga ämnen som generellt inte passar in med den lyckliga känslan man bör ha runt jul.

I det stora hela bidrar de flesta av novellerna i denna samling till en mysig julkänsla, trots att de ibland rör vid sorliga ämnen och känslor som ångest. Och detta klarar författarna bra utan att behöva använda smöriga klyschor.

Titel: Kärlek i juletid och andra julberättelser om kärlek
Författare: Fredrik Brounéus, Åke Edwardson, Cecilia Ekhem, Torbjörn Flygt, Titti Knutsson, Katarina Mazetti, Fredric Linderoth, Kersin Ekman, Maria Ernestam, Bertil Gejrot och Barbara Voors
Förlag: Bokförlaget Semic
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 127
ISBN: 9155234526

Mys-ister och trevligt juläckel

När Jonas Darnell levererar Herman Hednings femtonde julalbum – Femton ton ister i rampljuset! – så vet man vad man får. Man får en fet, rund, korkad, elak kille. Och man får hans två vänner och offer Lilleman och Gamleman. Lägg ihop det med smärta, kattskit, stora knivar, hämningslösa matintag, stanker och odörer, kebab på levande urtidsdjur, sångtävling från djävulen, slem, dödsfällor, kadaver, lobotomi och cyniska upptåg så har du ett helgjutet Herman Hedningalbum. Och det är ungefär så det har sett ut ända sen starten, för ungefär femton år sedan.

Det är mest småsaker som har tillkommit under åren, till exempel färg och en förfinad teckningsteknik och ett och annat nytt upptågstema. Men så länge man inte är på jakt efter något nytt och fräscht, något som ska ta seriebranschen framåt på oupptäckta stigar och så länge man kan stå ut med att inte bli överraskad fungerar det här. Det räcker helt klart med ett tunt julalbum per år, Herman Hedning har en egen serietidning också, men där blir det lätt för mycket. Ett traditionsenligt seriealbum att krypa ner i en skön fåtölj med någon gång i mellandagarna, för att skratta medkännande efter att själv ha tryckt i sig ofantliga mängder ister på allahanda julupptåg.

Titel: Herman Hedning & Co – Femton ton ister i rampljuset!
Författare: Jonas Darnell
Förlag: Semic AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 50
ISBN: 91-552-3427-5 och 978-91-552-3427-0

Signaler om ung norsk litteratur

Det är väldigt tyst om den norsk litteratur i Sverige. Den kanske är död? Eller extremt tråkig? Antologin Signaler 2006 visar att det är allt annat än sant. Signaler 2006 är en samling handplockade stickprov på hur unga och opublicerade norska författare skriver, som en norsk motsvarighet till Wahlström & Widstrands Debutantologi.

I boken medverkar tio speciellt inbjudna skribenter, de flesta av dem är etablerade författare. Deras texter är välskrivna och håller en teknikst hög nivå, ofta om skrivande och litteratur. Men det råder ingen tvekan om att det är samlingens opublicerade författare som är den stora behållningen. Det är deras texter som verkligen har något att säga, som vill bevisa att de är bäst – som ett nytt rockband som står på scen för första gången – och som berör.

Några av bidragen består av dikter. Med något undantag så är de alla bra skrivna, men de flyter fram långsamt och det finns ingen av dem som riktigt griper tag i mig. Bland prosatexterna däremot finns det en hel del guldkorn. Både Joakim Kjørsvik och Maria Børja skriver kortprosa. Medan Kjørsviks texter är helt fristående och mycket korta går förhållanden och situationsglimtar som en röd tråd genom Børjas inte fullt så komprimerade bidrag. Kjørsviks mininoveller pendlar hela tiden mellan banalitet och genialitet, en kul form blandas med absurda innehåll och handlingar. En av mina favoriter är den om mannen och kvinnan som ”lär känna” varandra genom att titta på varandra i kikare från sina höghusvåningar och varje dag dansa på sina balkonger medan den andre tittar på. Novellen slutar med att mannens flickvän kommer ut till honom på balkongen och säger ”Danser dere nå igjen?”. Så enkelt och så bra. Det ska bli intressant att läsa mer av Kjørsviks verk framöver. Jag uppskattar verkligen det korta och komprimerade prosafromatet.

Formerna och språkstilarna i antologins olika noveller är uppfriskande varierade, det förekommer till och med rena blogginlägg och tecknade serier. Anne Gunn Halvorsen skriver en Bowieinspirerad ungdomsskildring som slutar med en urspårad hemmafest, och gör ett effektfullt låt- och novellcollage genom att spränga in Bowies textrader i sin egen prosa. I en James Joyceinfluerad medvetandeström skriver Marit Reiersgård Bredesen en aggresiv och frustrerad skoluppsats om att inte vilja eller kunna skriva och om oförmågan till att sätta punkt och kommatecken när hon bara vill träffa den svenska tjejen Sara och springa fram på stranden men istället spränger Bredesen fram i texten i en enda tre sidor lång mening.

Av Signaler 2006 mer traditionellt inriktade novellförfattare så märks framförallt Lill Kristin Syversen och Ron Røstad. I sin novell “Flyt” känns Syversen som en ung norsk kvinnlig motsvarighet av Per Hagman och hans tidiga romaner. Huvudperson i ”Flyt” är rik och snygg och rör sig på glamourösa fester. Hennes känsloliv är kallt, nästan cyniskt, och hon väjer inte för att använda sitt goda utseende till att förstöra sin utvalda fiendes liv så mycket hon kan. Den skribent som imponerar mest i 2006 års upplaga av Signaler är dock Ron Røstad med novellen ”Linda”. Den handlar om en kille som åker iväg på en bilresa upp genom nordnorge med en lesbisk främmande tjej som han bara träffat någon gång tidigare på en spanskakurs. I berättarstilen påminner Røstad en hel del om Erlend Loe, med ett avskalat språk och lysande detaljer. Men Røstad har ändå en egen röst och till skillnad från Loe så finner man hos honom både allvarligare och mörkare stråk i stämningarna. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av Røstad i framtiden. Han skulle förmodligen göra sig bra i en kort roman med hög intensitet och mycket nerv. Jag väntar med spänning.

När man läser Signaler 2006 så är det anmärkningsvärt hur mycket Sverige förekommer i texterna på olika sätt, både innehållsmässigt och språkligt. En av dikterna är till och med skriven helt på svenska medan språket i en annan text – skriven av Sara Gunn, redaktör på den svenska litteraturtidskriften fabrik – består av en norsksvensk blandning. Med ganska stor säkerhet kan man utgå från att något motsvarande inte skulle förekomma i en svensk debutantologi, vilket är väldigt symptomatiskt. Det svenska kulturinflytandet är enormt mycket större i Norge än vad det norska är i Sverige, vilket är både konstigt och beklagligt. Norge har mycket att erbjuda Sverige kulturellt och med den här tjugoårsjubilerande antologin får vi tydliga signaler om att det finns en mängd nya unga norska författare som har mycket att ge, även till oss svenskar.

Titel: Signaler 2006
Redaktörer: Pedro Carmona-Alvarez & Ib Kleiser
Förlag: Cappelen
Språk: Norska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 290
ISBN: 978-82-02-25784-0 och 82-02-25784-0
Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.

Muntert på allvar med Ulf Frödin

En sovande rycks ur sömnen av en ilsken väckarklocka. Uppvaknandet kommenteras med ett kallt konstaterande: ”så var den dan förstörd!” Omslaget till Ulf Frödins samling av skämtteckningar säger egentligen allt om innehållet. För nog suger det att behöva vakna upp i Frödins värld. Även om den är färgrann. Att betrakta den på avstånd däremot, genom en smidig liten bok på 48 sidor, är dock en mer nöjsam syssla. I alla fall så länge man låter bli att fundera över om det egentligen är så mycket som skiljer bokens värld från den gråmulna sörjan utanför ens eget fönster. Då blir det muntert på allvar.

Ulf Frödins grovhuggna, spretiga, ibland ilskna stil parodierar invanda uttryck och tendenser och driver dem ett eller flera steg längre. Den förtvivlade läraren möts inte av eftertänksamhet och förståelse när han inför klassen deklarerar att alla människor har samma värde. Han möts av gapskratt. Tre personer pratar ivrigt om att de faktiskt vet de som har hela tänder, arbete och små bröst. Längre fram i boken står en villaägare på garageuppfarten och mekar med sin gigantiska missil medan hustrun skäller ut honom. Situationen tycks lika naturlig som om han stod där och trimmade bilen eller sysslade med något annat typiskt manligt ofog.

Boken är slagfärdig. Ett skämt per sida gör den till en samling absurda punchlines som oftast träffar direkt, rakt i ansiktet, men som ibland också slår mot oväntade delar och därmed tvingar till eftertanke. Linjerna i teckningarna är grova, och med hjälp av collageteknik, bjärta färger och originella figurer förstärker Frödin känslan av att någonting är ruttet och på väg åt fel håll. Att det dessutom är förbaskat roligt visar bara ännu mer hur absurd den där gråmulna sörjan utanför fönstret kan tyckas vara.

Titel: Så var den dan förstörd
Författare: Ulf Frödin
Förlag: Nisses Böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 48
ISBN: 91-975651-9-9
Övrigt: På www.frodin.info kan du se flera av bokens teckningar plus en mängd andra.

Machokille söker puffra för självmord

Compañero har avskedsfest för sina vänner, han ska ut och resa. Men det är ingen vanlig färd han ska göra. Compañeros resa går nämligen ut på att ta sitt liv, genom att skjuta sig själv i huvudet. Så börjar Gaute Bies roman Go shootyrbaby! Dramatiskt kan tyckas, men det är bara att vänja sig, ty denna roman fortsätter i samma anda från början till slut.

För att Compañero ska kunna fullfölja sitt uppdrag behöver han en pistol. I jakten på denna tar han hjälp av sin lillebror Manni. Compañero hävdar att även Manni kan vinna på detta eftersom Manni då kan skjuta Pedro, som är hans olyckliga kärlek Manuelas pojkvän. Själv har Compañero dock slutat tro på kärleken. Att ta livet av sig är det enda äkta man kan göra av sitt liv anser han.

Romanen har kallats en suicidal solskenshistoria. Men solskenet lyser med sin frånvaro. Trots att Compañero ser lätt på sitt kommande slut är den här romanen inte vacker. Det är en rå och känslokall värld som gestaltas. Det går dock möjligen ibland att se en värme mellan de båda bröderna och en stark gemenskap mellan dem och deras vänner. Men mestadels är karaktärerna hårda som sten.

Go shootyrbaby! utstrålar en kaxighet som dryper av testosteron. Killarna är hårda där de går med cigaretten i mungipan och gärna använder sig av engelska uttryck för att förstärka deras coola image. Letar man efter en historia som får tårkanalerna att arbeta bör man leta någon annanstans. Här finns det inte plats för några tårdrypande känslor. Däremot väcker den funderingar över livet och människans existens. Varför vill Compañero begå självmord? Hans eget svar på frågan är att han inte vill se världen löpa förbi honom. Att begå själmord ser han som sin möjlighet att bli unik. Han verkar mycket exalterad över sitt projekt. Men ändå går det att ana en rädsla hos honom då processen drar ut på tiden. Compañero försvarar sin ineffektivitet genom att skylla på svårigheterna med att få tag på en pistol. Om det nu är så, är svårt att avgöra, hur som helst blir jakten på pistolen oerhört spännande och frågan hur det ska gå för Compañero lämnar ingen oberörd.

Bie vågar genom romanen visa en sann verklighet där ingenting har förskönats. Detta visas även i språket där han använder sig av ett vardagligt talspråk. Bie blandar fritt mellan stora och små bokstäver, engelska och norska och ibland ersätter han hela ord med bara en bokstav eller en symbol. Språket används även till att förstärka karaktärernas personligheter. Genom att ge Compañero och Manni ett mer vardagligt språk, kryddat med diverse slang, stärks deras machoattityd ytterligare. Tyvärr sker det på bekostnad av romanens helhetsintryck. Karaktärernas coolhet blir trots allt i längden ganska tröttsam.

Titel: Go shootyrbaby!
Författare: Gaute Bie
Förlag: Cappelen
Språk: Norska (bokmål)
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 160
ISBN: 8202250102
Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.

Jungfrufödslar, öroncello och pistoler i miniroman

Maria är en ganska vanliga kvinna. Lite perfektare än andra kanska – lite friskare, lite bättre utseende, lite snyggare lägenhet, lite mer allmänbildad – men annars helt ordinär. Förutom en sak då. I hennes öra bor en man som heter José. Han har Marias kropp som sin arbetsplats. José håller den ren, han putsar hennes naglar, han springer runt och skjuter ihjäl inkräktande virus med sin revolver och på kvällarna spelar han cello i Marias hörselgång när hon ska sova. Maria är dock lyckligt ovetande om Josés existens, hon lever bara sitt välordnade och virusfria liv, helt ointresserad av alla män som uppvaktar henne.

Maria & José kom ut på norska redan 1994 och är Erlend Loes andra bok. Sen dess har han skrivit storsäljande romaner som Naiv.Super., Fakta om Finland, Doppler och nu senast Volvo Lastvagnar. Maria & José har Loe gjort tillsammans med illustratören Kim Hiorthøy. Med undantag för två uppslag med enbart text och ett med bara en bild så består varje uppslag i boken av en sida med Loes text och en sida med Hiorthøys illustration. Boken beskrivs på det norska förlagets hemsida som en illustrerad roman, men det rör sig snarare om en illustrerad novell. Boken är tunn, runt femtio sidor, med mycket bilder och luftig text. Som variation till alla längre romaner är det här lilla formatet underbart. Att kunna läsa en bok, och till och med kunna läsa om den någon gång, på bara en halvtimme är riktigt härligt.

Loes text är väldigt saklig och enkelt hållen, vilket ännu mer förstärker de absurda dragen när den till exempel berättar om hur José varma sommardagar gör i ordning en matsäck och sedan tar långa cykelturer på Marias kropp. Även om Loe har en personlig stil, både vad det gäller språk och berättelsens innehåll, så är det just kombinationen av Loes text och Hiorthøys bilder som gör boken till något speciellt.

Kim Hiorthøy har utöver Maria & José också illustrerat flera av Loes barnböcker samt böcker av ett par andra norska författare. Han är också verksam som electronicamusiker och har gjort omslag till både sina egna och andra bands skivor. I Maria & José blandar Hiorthøy hej vilt mellan olika bildtekniker. Vissa bilder är tecknade, andra är målade och en del är framställda med collageteknik. Ibland blandas alla tre metoder på en och samma sida. Blandtekniken gör att bokens bilder fortfarande, såhär mer än tio år efter att boken först gavs ut, känns spännande och intressanta. Genom ett växelspel hjälps texten och bilderna åt att driva berättelsen framåt. Växelspelet skapar spänningar, ökar och saktar ner tempot och ibland låter Hiorthøy bilderna förstärka det som sägs i texten. När texten antyder att Maria är besvärad av alla de uppvaktande männen så visar bilden ett mörkt suggestivt foto av en folkmassa, med män i svarta kostymer och suddiga utdragna ansikten, som ger ett hotfullt och påträngande intryck. Senare, när José har kommit in i handlingen och han tar hand om Maria och skyddar henne, blir också stämningen i bilderna mer lugn och harmonisk.

En dag bryts dock lugnet i Josés tillvaro. Han vaknar av att Maria ligger och jämrar sig i sömnen och är febrig. Med sin pistol i handen kastar sig José ut på jakt i hennes kropp efter det ondskefulla viruset. Men trots ihärdigt och actionfyllt sökande finner han ingen inkräktare. I stället halkar han ner genom en lång kanal och hamnar i ett mycket varmt och fuktigt rum. Där ligger ett stort klot. Efter det blir Maria och Josés liv aldrig detsamma igen.

Både Loe och Hiorthøy tar ut svängarna ordentligt och det är det som gör boken riktigt bra och läsvärd. De vågar leka med den realistiska tonen och de absurda inslagen, med olika tekniker och stilar i illustrationerna och med den stora intertextuella referens som berättelsen spelar så mycket mot – bibeln, med historien om Josef, Maria och Jesusbarnet. Leken med formatet, som i mångt och mycket är inplockat från barnbilderboken, känns också fräscht och bidrar mycket till att göra något annorlunda av Maria & José.

Titel: Maria & José
Författare: Erlend Loe
Illustratör: Kim Hiorthøy
Förlag: Alfabeta Bokförlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005, första gången på svenska 2002
Antal sidor: 55
ISBN: 91- 501-0603-1

”En termometer i västerlandets sexuellt frustrerade röv”

”Jag tyckte om hennes mjuka röst, hennes knappt märkbara nit av katolskt snitt, hennes läpprörelser när hon talade; hon hade säkert en varm och god mun, redo att sluka sperma från en äkta vän.” samt ”Islam kunde bara födas i en idiotisk öken, mitt bland lortiga beduiner som inte hade annat att göra – förlåt franskan – än att sätta på sina kameler”, två citat ifrån Michel Houellebecqs roman ”Plattform”, och kanske är det meningar som dessa, som har placerat Houellebecq bland de mest kontroversiella litterära personligheterna av idag. Med sin brutalt ärliga och misantropiska prosa har han lyckats chockera allt ifrån ninjafeminister till etno-kramare.

Att fiktion ibland tenderar att chockera mer än verkligheten, känns ungefär som när människor gråter över en död katt på teve, samtidigt som storskalig etnisk rensning pågår i något litet afrikansk land, självklart bort-zappat till förmån för den tårdrypande kattbegravningen; obegripligt. Denna totala avsaknad av rationellt tänkande gör människan ynklig och närmast löjlig. Hur kan så många av oss så kapitalt misslyckas med att förstå vad vi borde lägga energi på? Moralpanik har ingen plats i en modern framåtsträvande demokrati, lika lite som religiös extremism och offentliga avrättningar. Därför har jag svårt att förstå hur böcker överhuvudtaget kan uppröra någon till den grad att man vill se författarens huvud på ett fat, speciellt en så bra bok som ”Plattform”.

Bokens huvudperson är Michel, byråkrat vid det franska kulturministeriet. Michel är en ganska ensam och grå man; platt och genomskinlig, utan större framgång i det sociala livet. Precis som boken i sig, närmar sig Michel läsaren relativt anspråkslöst och smygande för att senare utvecklas till någon jag både känner för och förstår. Det är i bokens första del, under en resa till Thailand vi får börja lära känna Michel, och genast står det klart att det enda som verkligen engagerar honom är sex i diverse former. Att besöka massagesalonger och betala för extratjänster är något som han knappast skäms för.

Om jag ska kalla ”Plattform” för en idéroman så är ett självklart budskap att västerlandets sexualitet sedan länge är förlorad. Vi är oförmögna till njutning och äkta passion, sexualiteten är hänsynslöst nermald till en sölig soppa, kryddad med egoism och rovdjurskapitalism. Michels idé om sexturism, sedermera ”charmturism” som lösningen på problemet tål att diskuteras, men ingen bör ropa stopp, innan man läst och reflekterat.

”Plattform” är ingen lätt bok, och därmed finns det en bekvämlighet i att enbart se till ytan och fokusera på de – vid första anblicken – extrema idéer Michel presenterar. Det finns så mycket tänkvärt ifrågasättande i boken; ett socialt och ekonomiskt experiment som allvarligt ställer frågor om människans strävan efter lycka, samt en rå markering gentemot västvärldens konkurrenssamhälle, som får mig att mysa flera gånger om. Houellebecq är inte svart och vitt, han tar inte allt för tydlig ställning och påminner stundtals om J.M Coetzee i sitt sätt att förstå och utreda den postmoderne mannens utsatthet. Kluvenheten inför sexualiteten, och det ständiga undertryckandet av vår lust, till förmån för artificiell sexualisering i kapitalismens namn.

Stilen är ett ofta enkel, men inte på ett naivt sätt, utan mer planerat, obekvämt och hackigt. Oväntade vändningar som får läsaren att haja till blandas med långa avsnitt av en ganska grå informativt skriven prosa. Houellebecq spar på blomsterspråket och väljer sina ord väl, aldrig känns det som han smyckar ut eller blir onödigt blödig. Utöver Michel så innehåller boken en hel del karaktärer som får representera olika åsikter och tankar, den viktigaste är Valérie, kvinnan som ger Michel exakt den kärlek han drömmer om. Han får nosa på något som kan liknas vid lycka, en kärleks-utopi som Houellebecq längre fram krossar på det mest brutala sätt.

Sammantaget så är ”Plattform” en oerhört intressant och välskriven bok. Att den blir debatterad bara för att huvudpersonen förespråkar besök hos prostituerade och sexturism som turistindustrins framtid, känns som ett slag i luften. Är du något sånär normalt funtad, kan hela alfabetet och åtminstone läser texten under bilderna i DN, så borde man kunna bortse ifrån de mer politiskt inkorrekta delarna av ”Plattform” och ha stor behållning av att läsa en författare som vägrar att censurera sig själv, en författare som trycker in en termometer i västerlandets sexuellt frustrerade röv.

Titel: Plattform
Författare: Michel Houellebecq
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 200307
Antal sidor: 317
ISBN: 9100101877
Övrigt: Se Babels(SVT 10/10-06) inslag om Houellebecq här.