När det feministiska Rosenlarv Förlag ger ut August Strindbergs novellsamling Giftas II från 1886 saknar boken text. De blanka sidorna utgör det tomrum som Strindberg lämnar efter sig när Rosenlarv låter honom maka på sig som en av de mest betydande för svensk litteratur. Det är ett tomrum som ska öppna nya möjligheter, bereda plats och initiera brytning av ny mark – på Rosenlarvs hemsida går det nämligen ut en uppmaning om att fylla de vita sidorna med ny text. För förlagets egen del handlar denna uppmaning om återutgivningar av oförtjänt bortglömda kvinnliga författare.
Ovationerna borde vara stående inför en sådan gärning. Rätten att värdera litteratur har på tok för länge varit ett manligt privilegium som kort (men knappast gott) har gått, och alltjämt går ut på att män väljer män.
Den tomma Giftas II får betraktas som en kupp, ett sätt att respektlöst sätta ner foten på. Det är en markering som definitivt bör tas på allvar. Men självklart ska bearbetningen i sig inte tas som en allvarligt menad sådan. I stället vittnar de blanka sidorna, i kombination med den mot Strindberg vänliga men bestämda baksidestexten, skriven i en ton som om han vore en stapplande pensionär som Rosenlarv varsamt leder av den scen på vilken han har irrat sig upp, om en självdistans och lekfullhet som längtar efter att bli tagen på just fullaste allvar, bara för att rått kunna skratta åt hur kulturpatriarkatet ilsket börjar vifta omkring sig i tron om att en feministisk konspiration verkligen vill sudda ut Strindberg ur det litteraturhistoriska medvetandet.
Originalet, Strindbergs Giftas II, handlar om sådan rädsla. Boken samlar patriarkatets skräck över förlorat herravälde, över att bli utsuddat och marginaliserat, i ett antal noveller och i ett förord som hackar tänder av förfäran, paranoia och galenskap. Poängen att läsa texterna är att skräcken känns igen. Den är densamma som till exempel Valerie Solanas raljerar över i SCUM Manifesto, och som för bara ett och ett halvt år sedan resulterade i Evin Rubars dokumentär Könskriget. Det är densamma som går att utläsa i reaktionerna när Gudrun Schyman med självklar auktoritet talar om mansskatt. Det är densamma som gror i det totalt vettlösa Antifeministiska Samfundet. Det är denna skräck, detta upplevda hot, som är viktigt att fokusera. I det avseendet tjänar Strindbergs bok fortfarande ett syfte, både med och utan text.
Rosenlarv gör rätt i att sätta handflatorna mot den enorma kolossen och sedan lägga all sin tyngd bakom. Även om Strindberg förtjänar en viss förundran för sitt för tiden radikala program över kvinnans rättigheter som han publicerade i Giftas I, två år innan uppföljaren, betyder det inte att han var ensam om att debattera dessa frågor. Och han är definitivt inte ensam om att ha skrivit storartad litteratur. För som Rosenlarv skriver på baksidan av sin utgåva av Giftas II: ”Trots allt finns det fler författare och andra perspektiv.”
Titel: Giftas II i feministisk bearbetning
Författare: August Strindberg
Förlag: Rosenlarv Förlag
Utgivningsår: 2006
Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag, när landets största kulturella flaggskepp (åtminstone i sina egna ögon) likställer författares rättmätiga projektansökningar med “tiggarbrev” och målar i föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat. Den senaste artikeln i DN, skriven i en anda som bara har sitt motstycke hos en välsponsrad och blöt julfest hos Timbro, är ett insuinant och på sina ställen rent lögnaktigt påhopp på en yrkeskår som trots alla hinder känt sig nödga att ägna sig åt något så ekonomiskt omöjligt som att skriva en litteratur som främjar den andliga tillväxten i det här landet. Det andliga klimatet i Sverige är under all kritik. Vi är på väg att roa oss till döds. Det är minsta motståndets lag som gäller. Allt som är välling konsumerar vi med ett debilt flin, vid minsta motstånd ger vi upp. Med den nya regeringen vid rodret oroas vi över att det endast kommer bli den bärande kulturen som kommer att ha existensberättigande. Och vad är bärande litteratur? I detta nya samhällsklimat kommer allt som återstår bli böcker skrivna av Björn Hellberg och Camilla Läckberg. Vi kommer få en ny form av selektionsjury (det är också populärt just nu) som sållar ut all icke bärande kultur, all barnteater, alla böcker som inte handlar om mord, småbarn eller balla caffe´latte-sörplande södermalmsmorsor, all konst, all poesi, alla långa kärleksromaner, alla samhällskritik, all fri teater, alla mindre rockklubbar, alla ungdomsarrangemang. Men all god kultur kommer alltid underifrån. Den så kallat bärande kulturen, underhållningslitteraturen, kommer inte ens ha baksidan på en bussbiljett att skriva hem på när historiens bok ska skrivas.
För Bill är det viktigaste att dikterna har något som träffar honom och sätter honom i svängning. Det handlar i första hand om vilka känslor en dikt lyckas väcka, medan formen är mindre viktig.
I ett och ett halvt år har den säregne karaktären embryo delat med sig av sina betraktelser på internet. Grammatiskt lössläppt, och med ett existentialistiskt djup, en varm humor och en tydlig humanistisk grundhållning strödde han visdomar med ett säreget poetiskt anslag omkring sig. Samtidigt började det spekuleras kring vem som var personen bakom. En etablerad författare, eller en helt ny och för allmänheten okänd kreativ språkbegåvning? Med embryo blev det tydligt hur en karaktär i skydd av internets möjligheter till anonymitet kunde skapas och utvecklas direkt framför ögonen på en nyfiken publik. Konturerna blev skarpa och till slut intervjuades han även i Aftonbladet där hans språkbehandling jämfördes med Jonas Hassen Khemiris Halim, huvudpersonen i romanen Ett öga rött.