I september 2006 vann de borgerliga partierna det svenska riksdagsvalet. Förklaringarna från vänsterhåll har varit många: ”vänsterretorik från högerhåll” eller ”smart PR-kampanj”. På årsdagen av valet släppte Aron Etzler sin bok Trondheimsmodellen som inleds med en mindre analys av det föregående valet. Hans slutsats blir inte anklagelser om stulen retorik eller lömsk marknadsföring. Istället menar han att den borgerliga valsegern bara är körsbäret på toppen av en 20-årig borgerlig framgång. Större delen av högerpolitiken har socialdemokraterna stått för, och det är därför den naturliga kronan på verket att “det nya arbetarpartiet” tar över regeringsmakten och avslutar nyliberalismens segertåg.
Men vadå, sossarna har ju till största delen haft makten de senaste två decennierna, hur kan detta kallas ett segertåg för högern, kan undras. Etzler svar på detta är att en den socialdemokratiska regeringen bedrivit en borgerlig politik, snarare än en vänsterinriktad. Detta yttrar sig bland annat i den förändring som brukar kallas New Public Management – NPM. Det är ingen sammanhållen lära, men innehåller vissa drag: medborgarna ses som i första hand kunder vars uppgift är att välja mellan olika konkurrerande alternativ, kommunerna är i första hand beställare av tjänster, medan andra, konkurrerande verksamheter står för utförandet (som kan vara skola, sjukvård eller renhållning exempelvis). Betoning ligger på konkurrens, effektivitet och efterfrågan.
Problemet med NPM är att där marknaden går in, går demokratin ut. NPM, med beställar/utförar-modellen som främsta uttryck, har införts i de flesta svenska kommuner de senaste två decennierna. För- och nackdelar går att diskutera, men det framgår tydligt att NPM inte är ett vänsterpåfund, tvärtom. Det är därför häpnadsväckande att en rödgrön regeringsmakt så oreflekterat tagit modellen till sitt hjärta.
Aron Etzler visar i Trondheimsmodellen på alternativet. I Norge och Nederländerna finns exempel på hur vänstern återupptagit sin folkrörelsetradition och vänt trenden. Bort från marknaden som främsta styrmedel och mot den starka välfärdsstaten. Vänsterns främsta vapen, som det framgår av Etzlers bok, är medborgarengagemang. Det som norska LO och nederländska Socialistiska Partiet har gemensamt är deras vilja att mobilisera människor – inte som kunder, utan som medborgare, och det kan bara göras på gräsrotsnivå. Ett slags back to basics, ut vänstersynpunkt.
LO och Socialistiska Partiet lyssnar på människor, genom enkäter och samtal – dörrknackning kort och gott – men bedriver också direkt verksamhet i form av demonstrationer och utdelning av flygblad. I Nederländerna finns dessutom exempel på hur partiet mer direkt har bedrivit välfärdspolitik – öppnande av ett eget sjukhus och ett rådgivningscentra som kan hjälpa människor som fastnat i snårig demokrati. Det kan verka banalt, men Etzler visar övertygande att lösningen för politiker som vill bygga välfärdsstat inte är att låsa in sig i ett kommunhus, utan att engagera medborgare den hårda vägen – genom att synas i samhället och möta medborgarna. En folkrörelse måste byggas från folket.
Det finns mycket att lära av Aron Etzlers bok. Den pekar på en möjlig utväg, bort från nyliberalismen och marknadens styrdoktrin, och mot en mer jämlik välfärdsstat. Trondheimsmodellen är det piller den svenska vänstern behöver. Den visar inte bara på att alternativet är möjligt, utan också hur.
Titel: Trondheimsmodellen – Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna
Författare: Aron Etzler
Förlag: Karneval
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 235
ISBN: 9789185703142