Titeln Könskrig ger mig dåliga vibbar. Jag kopplar den till essentialister som betonar kvinnans särart. Jag associerar den till kampen mellan könen. Den som egentligen inte existerar, men som många gillar att beskylla feminister för att föra. Kort och gott: den signalerar ett krig mellan könen, där man ställs mot kvinna, och sedimenterar (miss)uppfattningen om två kön. Lyckligtvis tog det ungefär en halv sidas läsning innan jag insåg min missuppfattning. Puh!

Könskrig vill föra ett krig, jovisst, men inte ett krig mellan, utan mot könen. Båda två. Mot mannen och mot kvinnan. Och mot alla som tror att dessa två är de enda valen någon har vid kategoriseringen av en människa. Det finns trots allt folk som tror att vara man eller vara kvinna är biologiskt (eller ännu vagare – ”naturligt”) betingat. Well, bryt nacken av den föreställning på direkten – det kommer bespara dig en massa tid – och kasta dig, lite mer förutsättningslöst, in mellan Könskrigets sidor.

Könskriget är en antologi, där flera olika, unga feminister har gett sitt bidrag i form av essäer, dikter, noveller, dialoger, monologer eller vad du vill. Det är brokigt, spretigt och mångsidigt. Precis som den feministiska rörelsen själv, speglar bokens innehåll många aspekter av ett problem som genomsyrar hela samhället och allt mänskligt tänkande. De flesta texterna är välformulerade, nyanserade och rakt igenom huvudet på spiken-aktiga. Tillsammans täcker de in feminismens mest centrala delar.

Boken lyckas också med konststycket att vara precis lagom. Den är lagom djupgående, utan att bli för svår för gemene person, den är lättsam utan att bli enkel, underhållande utan att bli flamsig, allvarlig utan att bli trist, men framförallt ligger den precis rätt i tiden. Det är relativt nya tankar (kanske inte för genusforskare, men för de flesta andra) som presenteras om biologin som en myt, tvåsamheten som ett falskspel och sexualiteten som något obundet till kön. Samtidigt som det aldrig blir abstrakt eller för teoretiskt. Könskriget är genomgående här och nu. Aktuell, framåtskridande och kanske framförallt jävligt nyttig för den rådande genusdebatten.

Texterna kommer förpackade i ett helvitt omslag där bara författarnas namn pryder pärmarnas sidor, också den helt i vitt. Men boken finns i två versioner: den ena har ett babyrosa band runt sig, den andra ett ljusblått. Med ett enkelt grepp pekar upphovspersonerna på sitt syfte: ”Alla böcker är lika, under bandet. Det har ingenting med innehållet att göra, det är bara något som vi har satt på för att det ska vara så. Låt oss säga att det är ‘naturligt’. Men för att komma åt bokens innehåll måste du faktiskt ta av bandet.”

Redaktörerna följer samma linje i boken. Texterna är utan författarnamn. Längst bak finns ett register där läsaren kan ta reda på vem som skrivit vilken text, men gesten är ändå tydlig: ”Det spelar inte så stor roll vem som är upphovsperson till vilken text”. Det sammanfattar i mångt och mycket hela Könskriget. Kön borde inte spela roll. Könskriget är rakt igenom välskriven, väl genomtänkt och välbehövd – låt kriget skölja över dig.

Titel: Könskrig – hur vi delas upp och hur vi hör ihop
Redaktörer: Elin Alvemark och Tove Leffler
Medverkande: Tove Leffler, Andi
Nordgren, Anna Ehrlemark, Caroline Ringskog
Ferrada-Noli, Daniel Möller, Eric Rosén, Erica
Högsborn, Farnaz Sajadi, Isobel Hadley-Kamptz,
Joanna Zawieja, Johanna Koljonen, Kalle Haglund,
Karolina Ramqvist, Liv Höglund, Katrine Kielos,
Maja Karlsson, Manne Forssberg, Steven Cuzner,
Sussie Egnell och Örjan Rhode
Förlag: Bokförlaget Atlas
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 230
ISBN: 9789173893176

Vad är det med karln egentligen? En enkel sökning på internet visar obarmhärtigt att det på de svenska biblioteken finns 5 660 verk där Jesus förekommer i titeln. Och då pratar vi bara om svenska bibliotek. Enligt en amerikansk sociolog finns det 175 000 titlar på 500 språk. Och varje dag kommer fyra nya.

Ändå sätter författaren och radiojournalisten Sören Wibeck sig ner och skriver en egen bok om denne omsusade Jesus. Det är till och med Wibeck själv som tämligen odramatiskt lämnar uppgiften ovan om det totala antalet böcker. Sedan frågar han sig om det verkligen behövs en bok till. Hade Sören Wibeck haft självbevarelsedrift hade han inte ställt den frågan. Nu gör han det. Och dessutom kommer han fram till att ja, det gör det. Så, det är väl inte så konstigt att man undrar: vad är det med karln egentligen?

Med det populärvetenskapliga verket Jesus. Jude, Rebell, Gud? vill Sören Wibeck föra fram nya tankar kring den historiske Jesus, samt sammanställa tidigare forskning på ett lättöverskådligt vis. Hur det verkligen ligger till när det kommer till att uppfylla den första målsättningen kan inte jag avgöra. Inget om det som Sören Wibeck berättar om Jesus känns dock direkt häpnadsväckande, vilket visserligen stärker trovärdigheten. Sensationella spekulationer om förgrundsgestalten i världens största religion kan vara fascinerande, men saknar sällan dold agenda, antingen kommersiell, politisk eller religiös.

Wibeck konstaterar tidigt att Jesus har existerat. Bevisen är bättre när det kommer till Jesus än till exempel Sokrates. Och texterna i Nya Testamentet äger en högre autenticitet än alla antika författares texter:

”Den äldsta handskriften med en text av filosofen Platon (död 347 f.Kr.) är från 895 e.Kr. – ett gap på mer än 1 000 år. Tidsgapet mellan Nya Testamentets originalskrifter och pålitliga manuskript är mindre än 200 eller 300 år.”

Sören Wibeck går igenom alla kända och mindre kända källor från antiken som nämner Jesus (och en hel del som inte nämner honom). Han komprimerar också judarnas historia och skapar en historisk kontext som gör det lättare att förstå Jesus eventuella agenda och de reaktioner han mötte, från hyllningar till krav på avrättning. Stundtals blir Wibeck i sin vilja att skapa en översikt väl rörig. I genomgången av de otaliga konflikter som präglat judendomen fram till Jesus tid tappar han ibland fullständigt bort läsaren. Wibeck går också igenom det som är känt om Jesus liv, ofta – men inte alltid – med stor försiktighet, medveten om att källorna, av vilka de främsta är evangelierna, är starkt färgade av författarnas egna religiösa uppfattningar. De olika egenskaper eller roller som tilldelats Jesus tas upp och kritiseras eller poängteras.

Överlag är Sören Wibeck klar och lätt att följa. Men ibland känns det som om det populärvetenskapliga tilltalet medför en del problem. Wibeck manar flera gånger till försiktighet när källmaterialet om Jesus ska tolkas. Ändå slår han själv flera gånger fast, tillsynes oproblematiskt, att Jesus var på det ena eller andra sättet. Kanske är det underförstått att varje sådant konstaterande också bär med sig en brasklapp om de källkritiska problemen, men frågan är om inte Wibecks ofta väldigt sympatiska tolkning av Jesus och de idéer som han förknippas med hade tjänat på en något större skepticism gentemot källorna.

Ytterligare kritik går att rikta mot hur han gång efter annan ger sig på Da Vinci-koden, framför allt i diskussionen om Maria Magdalena. Men om Wibeck inte avskräcks av antalet böcker som skrivits om Jesus, varför skulle han rygga inför det enorma flöde av text som Dan Browns bok orsakat?

Jesus. Jude, Rebell, Gud? är kanske inte det nya standardverket om Jesus som historisk person. Men som en allmän introduktion till ämnet måste den få godkänt. Och även om den på sina ställen blir väl ytlig väcker den många gånger, framför allt under det tråkigt nog väldigt korta avsnittet om Jesus liknelser, ett intresse för vidare läsning.

Samtidigt går det inte, trots de goda föresatserna, att komma ifrån känslan av hopplöshet när det kommer till att försöka bidra med något i forskningen om Jesus. Tyvärr är det en känsla som också följer med under läsningen av Sören Wibecks bok. Den blir helt enkelt en av 175 000.

Titel: Jesus. Jude, Rebell, Gud?
Författare: Sören Wibeck
Förlag: Historiska Media
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 320
ISBN: 978-91-85377-95-4

Svampmolnet letar sig uppåt mannens nacke. Fyller hans skalle. Bakgrunden är krämvit.
Det är ett sobert komponerat collage, ackompanjerat av ett stramt typsnitt i två färger. I rött: Bertrand Russel. I blekbrunt: Common Sense and Nuclear Warfare.

Omslaget pryder filosofen Bertrand Russels antikrigs- och nedrustningsbok Common Sense and Nuclear Warfare (1959). Formgivningen är perfekt.

Boken By Its Cover: Modern American Book Cover Design, är fylld av otaliga exempel på lika snillrik bokformgivning, från tidigt trettiotal fram till nutid. Och det är fascinerande läsning.

By Its Cover innehåller 200 färgillustrationer, men visar inte bara upp omslagen rätt upp och ner; den är långt ifrån en kaffebordsbok och text och bild är lika viktiga. Författarna Ned Drew och Paul Sternberger, båda professorer, kan det här med konst och grafisk design, något som skulle ha kunnat leda till väl mycket teoretiserande kring konsthistoria. Men lyckligtvis är mestadels av boken fullt begriplig för den som bara är intresserad av ämnet.

Bokens fokus ligger på amerikanska förlag och hur förlagens attityd till bokomslaget ändrats med åren. Från att ges noll betydelse till att bli en experimentyta för avantgardekonst och senare, med de stora förlagsjättarnas intåg, mestadels tjäna ett endaste syfte: att sälja boken.

Tonen i boken är allvarlig, men inte asfaltsgrå utan snarare respektfullt arty; omslag som vid första anblick kan tyckas rätt så gräsliga klargörs med postmodern teori, modernistisk visuell pyttipanna förklaras utan allt för brutala utsvävningar i konsthistoria, och citat från konstnärer och förläggare är väl valda.

Alltså: modernismens uppgörelse med färger, former och typografi, jämte postmodernismens medvetna historiska eklekticism, pastischer och nya möjligheter till kreativitet i och med den digitala bildredigeringens intåg, är vad läsaren får. Lägg där till allt mellan dess två teorier och du har nog med information att smälta. Helgjuten, gedigen – ja, det är en ganska bra beskrivning på boken.

Titel: By Its Cover
Författare: Ned Drew & Paul Sternberger
Förlag: Princeton Architectural Press
Språk: Engelska
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 192
ISBN: 1568984979/9781568984971
Övrigt: Recensionen är en del av Nittonde Stolens fortlöpande serie: Tema Grafik

Vem betalar egentligen tjugo spänn i minuten för att få prata sex över telefon? Hur kan någon stå ut med att runkande gubbar ringer till en arbetsdagarna i ända? Och framförallt – vad är det egentligen som sägs på de där sexlinjerna?

När Tanja Suhinina skulle söka in till psykologlinjen var hon tvungen att ha ett års arbetslivserfarenhet. Jobb var svårt att få tag på, men exakt vilkens sorts arbete man behövde ha var det ingen som nämnde, så när idén om att jobba som telefonhora dök upp gav hon det ett försök.

Phonephucker är en guide för alla som vill bli telefonhoror själva och för alla som är sugna på att ringa en sexlinje, men som inte riktigt har koll på hur det går till. Men framförallt är Phonephucker ett riktigt lyckopiller för nyfikna läsare, som är ute efter lika stora delar snaskighet som behind-the-scenes-fascination. Boken bygger på samma instinkter som får oss att titta igenom DVD-filmernas timlånga extramaterial och som gör alla de där minidokumentärerna på Bolibompa, om hur geléormar och Pokémonfigurer tillverkas, så sjukt spännande. Sen drar ju också Elin Jonssons snygga illustrationer, som ligger insprängda överallt i boken, sitt strå till stacken för att göra Phonephucker till riktigt kul läsning.

Telefonsex kan säkert verka genant, men Suhinina berättar rättframt om sitt arbete, med en stor dos humor och självdistans. Dessutom är hon också en riktig ordvändare. De många språkliga finurligheterna kan bli en aning tröttande i längden, men i det stora hela är de bara roliga. Till exempel blir hennes – alltså Phonephuckers – pojkvän såklart Phonephuckerphucker och när hon beskriver vad Slashkulturen går ut på låter det såhär:
Slash är när man tycker två personer av samma kön i en bok eller en film Så Jävla Knullar, eller i alla fall borde Så Jävla Knulla. […] Sin övertygelse lever man ut genom att skriva mer eller mindre pornografiska texter, teckna mer eller mindre pornografiska bilder och sedan med sina medfangirls ingående diskutera tecken på att ens favvoboyz Så Jävla Knullar.

I första hand är Phonephucker en kul och underhållande bok, men Suhinina är också en mycket skarp författare och iakttagare, som analyserar och dissekerar sitt yrke, sina torskar och sin omgivnings fördomar mot telefonhoreri, hela tiden med lika stora delar distans och humor som respekt för de inblandade. I slutet av boken lyfter hon också en väldigt intressant och viktig fråga – den om feminismens tabu nummer ett – pornografin.

Suhinina berättar om många av de kommentarer som hon gång på gång möts av. Att hennes arbete är antifeministiskt och att hon bidrar till objektifieringen av kvinnor. Men hon svarar att det inte finns en enda bransch som inte är genomsyrad av ojämställda och sexistiska strukturer och att “[…] prata sex med män har bidragit med fantastiska möjligheter till att nå en grupp människor som normalt inte reflekterar över genusaspekter av samlag och sexualretorik”. Vad som är kränkande avgör hon själv och jag skulle tror att en person som hon inte skulle acceptera ett jobb som hon ansåg vara kränkande.

Självklart finns det mycket ruttet i porrbranschen, den kryllar av problematiska och sexistiska strukturer och fenomen. Men vad Suhinina sätter fingret på – och som jag anser vara oerhört beaktansvärt – är att vi inte vinner något på att kategoriskt och generaliserande fördöma alla former och yttringar av porr som något sexistiskt, något av ondo. Genom att tabubelägga och vägra diskutera en sak som porren, stänger den feministiska rörelsen ute sig själv, istället för att ta chansen att påverka, förändra och komma med egna bättre alternativ till det som inte fungerar. Att skapa tabun är hämmande och pharligt.Försök hellre skapa något bättre, något hääärligt.

Titel: Phonephucker
Författare: Tanja Suhinina
Illustratör: Elin Jonsson
Förlag: Hydra Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 203
ISBN: 978-91-976885-0-5
Övrigt: Besök boken Phonephuckers bloggföregångare med samma titel här.

Det offentliga rummet krymper. Gallerior, skräddarsydda för konsumtion, verkar vara tidens melodi. Offentligheten är under attack; individualism, utförsäljning av allmännyttan, privata skolor, privata sjukhus, återinförda entréavgifter på statliga museer och en framtid där bibliotek, ja bibliotek, kanske kommer att ta betalt för utlåning av böcker. Ser ni mönstret?

Alliansen kväver alltså, sakta men säkert, av ideologiska skäl, det som finns kvar av det kollektiva – spillrorna av det som en gång kunde kallas ett folkhem.

I huvudstaden vill det blåa styret göra staden “trygg och snygg”, skiten ska bort, elskåpen ska vara rena och gråa. Homofoba hatkampanjer i tunnelbanan är helt ok, men en bit virkad tråd runt en lyktstolpe, eller en Viktor Rydberg-dikt uppklistrad på en död, grå yta, måste genast rivas ner.

Någonting är ruttet i dagens Sverige.

Någonting är ruttet när vi reduceras till figurer vars främsta mål är att främja något som kallas ekonomin, detta vidlyftiga begrepp som styr så mycket av våra liv, vare sig vi vill eller inte.

Men visst finns det motståndare till denna urholkning av demokratin. Motståndare som själva väljer att ta plats i det rum som kallas det offentliga – vi kan kalla dem gatukonstnärer.

Självklart är inte svensk gatukonst en homogen rörelse där alla drar åt samma håll. Stilarna är många, en del säkrare än andra, en del mer uttrycksfulla än de säkra. Politik, kärlek, kreativitet, sorg, frustration eller bara ren utsmyckning – vad som driver dessa personer är olika.

Svensk gatukonst är bara barnet, men börjar nu växa upp, få lite hår på bröstet, och känna ett behov av att definiera sig själv, förstå sin plats i samhället.

Lägligt är då att Dokument Förlag nyligen släppte boken Playground Sweden, en bok som låter människorna som smyckar det rum som ska vara det offentliga, komma till tals.

Författarna Ivar Anderssen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson har mött trettio av Sveriges mest intressanta gatukonstnärer, intervjuat dem, skrivit om diverse projekt och försökt ge en bild av gatukonsten som både hyllar och problematiserar dess uttryck.

Och det är upplyftande och inspirerande att läsa om människor som tar ansvar för sin närmiljö, som kommenterar sin samtid på ett kreativt sätt och som dessutom teoretiserar kring sina idéer.

Prao, från Stockholm, har “i väntan på en anständig socialpolitik”, runt om i staden satt upp vita skåp, där människor kan fylla på mat och hygienartiklar för hemlösa. GuiltyGuiltys löpsedlar, där man klippt och klistrat med Aftonbladet och Expressens egna löp, är en syrlig kommentar till kvällstidningarnas tabloidisering.

En liknande inställning, en vurm för det subversiva, ett behov av att kommentera allt skräp som finns runt om oss, avsaknaden av gemenskap och kärlek, återfinns hos flera av konstnärerna i boken – och det värmer.

Visst finns det en del uttalat politiska åsikter i boken, men inte på ett pekpinneviftande sätt. Upphovsmännen får tala till punkt och tolkningen får göras av läsaren Resultatet blir att många av de intervjuade, och även författarna, har mycket klokt att säga om allt från, de numera folkliga rondellhundarna, till stickers, spraymallar och liknande.

Med Playground Sweden har Dokument Förlag gett en lödig introduktion till svensk gatukonst. Man har förpackat det snyggt och väckt en hel del intressanta frågor hos läsaren. Nu är det bara att fortsätta på samma spår, men intensifiera, intellektualisera och än mer, och än vassare, kommentera konsten, offentligheten, demokratin och kommersialismen.

Titel: Playground Sweden
Författare: Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson
Förlag: Dokument Förlag
Språk: Svenska och Engelska
Utgivningsdatum: September 2007
Antal sidor: 144
ISBN: 978-91-85639-07

Julia och David är syskon men det finns något som skiljer dem från andra syskonpar. Julia är vit och David är svart, något deras omgivning har svårt att acceptera och ibland även deras föräldrar. Syskonen får stå ut med många glåpord och en vetskap om att de behandlas olika på grund av deras hudfärg. I Jesusland berättar Julia själv om uppväxtåren på landsbygden i Indiana innehållande extremt religiösa föräldrar, rasism och övergrepp.

När Julia var liten adopterade hennes föräldrar två pojkar, David och Jerome. Bägge svarta. Att adoptera pojkarna var inte tänkt från början men att avisa barnen skulle ha ansetts okristligt. För Julias djupt religiösa föräldrar fanns det inget annat alternativ.

Men föräldrarna lever inte som de lär och pojkarna får utstå hårda ord och slag. Julia kommer för det mesta undan slagen, och hon funderar på varför. Antagligen beror det på att hon är föräldrarnas biologiska barn men det skulle lika gärna kunna ha med hennes vita hud att göra, resonerar hon. Familjens stränghet och kyla slipper Julia däremot inte undan. I jakten på att bli sedd och älskad av föräldrarna gör hon gång på gång uppror mot dem och deras tro.

Jesusland gör ont att läsa. Hela tiden väcks en ilska inom mig mot de flesta i syskonens omgivning. Främst mot föräldrarna som aldrig kan säga eller visa att de älskar sina barn, och som anser att barnen står ivägen för deras kärlek till Gud. Det gör ont när syskonen börjar ny skola och Julia avsiktligt väljer att undvika David eftersom hon får för mycket problem. Det gör ont de gånger som Mr Scheeres slår sina söner och det gör ont då äldste sonen Jerome förgriper sig på Julia som hämnd.

Listan på otäckheter kan göras lång, men Julias otroliga kämparglöd fascinerar och får mig att fortsätta hoppas. Hon kämpar för sin egen överlevnad och även för sin rätt att få vara tonåring. Julia drar sig heller aldrig för att berätta om sina egna fel, och naiva tonårsbeteende. En naiv tonåring som emellanåt till och med blir komisk då hon trotsar allt och alla. Men också tragisk då hon döljer känslor med alkohol. Det finns en frustration hos Julia över att se sin bror behandlas sämre än henne själv på grund av att de inte har samma hudfärg. En frustration som förs över till mig som läsare och som också ger en känsla av total maktlöshet.

Titel: Jesusland
Författare: Julia Scheeres
Översättare: Åsa Hesslefors
Förlag: Ordfront förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 326
ISBN: 9170372624, 9789170372629

En kritikersågad zombienörd som lallar om att varje historia är ett fossil som ska grävas upp, och som tillbringade sina första tio femton år som etablerad författare i ett konstant rus av alkohol och tunga droger – skulle det vara någon att ta guidning om skrivande från? Ja, jag tror det. Att skriva är en sympatisk och lättillänglig blandning av författarmemoarer, personligt hållen litteraturfilosofi och handfasta skrivtips.

Boken börjar med ett hundratal sidor fragmentariska memoarer. I memoarkapitlena får vi följa King från hans uppväxt – då han avgudade skräckfilmer, skrev sina första noveller och tryckte stora spikar fulla med refuseringsbrev – till vuxenlivet, med en mängd bestsellerromaner, ett lyckigt äktenskap och flera år av tungt missbruk. Resten av boken består av filosoferande kring själva skrivandet och författarskapet, med en rad råd och tips om vad som bör ingå i författarens obligatoriska verktygslåda, om att sky adverb och passiva verbformer som pesten och att ärlighet alltid är nödvändigt, även när man skriver om utomjordingar och levande döda.

Bland kritiker har Stephen King aldrig gjort sig något stort namn, däremot har hans böcker sålt i massiva upplagor och många titlar har också filmatiserats. De här omständigheterna, att han skriver både ur ett slags underifrånperspektiv och med en stor auktoritet gör läsningen av boken än mer intressant.

Titel: Att skriva
Författare: Stephen King
Översättare: Tore Borglund Janson
Förlag: Bra Böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005 (Första gången på svenska 2001, första gången i original 2000.)
Antal sidor: 256
ISBN: 91-7002-208-9

Obeskrivligt. Ordet som tas till när andra ord inte räcker till. Egentligen är det ett misslyckande. Men i stället har det kommit att användas som ett förstärkningsord. ”Lidandet är obeskrivligt, ”fattigdomen är obeskrivlig”, ”huvudvärken är obeskrivlig”, ”lyckan är obeskrivlig”.

Vi snackar bortom språket. Så stort är det.

Bullshit, tyckte Stig Dagerman när han hösten 1946 besökte Tyskland. I reportageboken Tysk höst gör han det till sin journalistiska plikt att göra upp med det obeskrivliga. Det finns inget lidande, inget förfall, ingen mänsklig tragedi som inte låter sig beskrivas:

”På samma sätt kan man bemöta invändningen att de lidanden som barnen i dessa källarbassänger får genomgå är obeskrivliga. Om man vill det låter de sig beskrivas alldeles förträffligt, låter sig beskrivas på det sättet att den som står i vattnet vid kaminen helt enkelt lämnar den åt sitt öde och går till sängen med de tre hostande barnen och befaller dem att genast ge sig iväg till skolan.”

Det är denna inställning som gör Dagerman till en sporre för all engagerande journalistik. När något känns obeskrivligt träder automatiskt misslyckandet in i bilden

Titel: Tysk höst
Författare: Stig Dagerman
Förlag: Pan Norstedts
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1947 (här aktuell upplaga från 1990, tagen ur Samlade skrifter nr 3 från 1981
Antal sidor: 162 inklusive kommentarer av Hans Sandberg.
ISBN: 91-1-901581-X

Hur lajbans känns EU egentligen? De flesta associerar nog mest till invecklad byråkrati och svårtöverskådlig beslutsfattning. Något överraskande har de tänkt till vid formgivningen av sin informationsbok Mina grundläggande rättigheter – I Europeiska Unionen. Istället för att trycka upp ännu en trist broschyr som ingen kommer läsa, knappt ägna ett ögonkast, har de gjort en liten bok om dina rättigheter. Och tvättat den i 95 grader.

Mina grundläggande rättigheter är ungefär tre centimeter hög och är trots det förvånansvärt läsvänlig. Det går lätt och snabbt att skaffa sig en överskådlig bild av människans rätt till liv, integritet och utbildning. Formgivningen blir själva nyckeln till information. Jag hade knappast plockat upp en broschyr om EU i A5-storlek på bokmässan i Göteborg, men den lilla EU-boken sög åt sig min uppmärksamhet och jag har bläddrat i den sedan dess.

Titel: Mina grundläggande rättigheter – I Europeiska Unionen
Utges av: Europeiska kommissionen
Språk: Svenska (men utges på EU:s samtliga språk)
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 82
ISBN: 9289458011

Glitter, glamour, och cruising. Och så faghaggorna förstås. De stereotypa attributen som cirkulerar kring bögar är många. Linda Leopold har valt att koncentrera sig på just begreppet faghag och har skrivit en hel bok om dessa heterokvinnor som älskar sina bögar.

Linda Leopold ser sig själv som en äkta faghag. Hon säger i boken att hon började gilla bögar redan vid sex års ålder och än idag är många av hennes närmsta vänner just homosexuella män. Hon tycker att ordet faghag, med sin dubbelskymf, behöver upprättelse och bör vändas till något positivt.

När jag börjar läsa boken väcks mest irritation hos mig och min penna glöder av aggressivitet när jag präntar ner mina små anteckningar. Kapitlet handlar om gayvärlden i Berlin och jag, som typisk svensk bög, känner att författarinnan, samtidigt som hon försöker lösgöra faghagens stereotypa bild som överviktig, patetisk förlorare, befäster den stigmatiserade bögbilden. Det talas skrupelfritt om poppers, joints och känslolösa ligg som något som ingår i var bögs vardag.

Men när jag läser vidare börjar mina känslor en färd i berg-och-dalbana. Jag slits fram och tillbaka, upp och ner mellan ömkan och ilska, glädje och förtvivlan, identifiering och distansering. Ingen av Linda Leopolds historier är lik den andra, förutom på en punkt; det handlar om en heterosexuell kvinna som, på ett eller annat sätt, älskar en eller flera homosexuella män. Kvinnor som skriver noveller om dem, kvinnor som umgås med dem och till och med kvinnor som lever tillsammans med dem.

När jag efter sista sidan har slagit igen boken känner jag mig förvirrad. Jag är förkovrad på så vis att jag vet mer om vilka olika typer av faghags som finns. På samma gång känner jag mig nedstämd över att min bild av en faghag inte förbättrats avsevärt – vilket var författarens uppenbara mening – kanske snarare tvärtom. Min bild av faghagen var inte alls negativ när jag började läsa boken, men efter denna resa mellan kontinenter och mellan olika sorters faghaggor stötte jag på några exempel som jag upplevde som aningen sorgliga.

Trots förvirringen tycker jag att min totala bild av hela gaykulturen har vidgats. Kanske har jag lärt mig mer om min egen subkulturs historia än om kvinnorna som omfamnar den.

Titel: Faghag
Författare: Linda Leopold
Förlag: Bokförlaget Atlas KB
Språk: Svenska
Utgivningsdatum: 2 November 2007
Antal sidor: 247
ISBN: 9173893188/9789173893183