Skilsmässoprofet, Springsteenepigon, surgubbe, romanförfattare, rubrikmaskin, rumlare, romantiker, rockare. Få namn i Sverige väcker så skilda associationer som just Ulf Lundell. Måns Ivarsson, musikskribent på Expressen, får kanske inte lika många klockor att ringa men han har åtminstone tagit sig an uppgiften att skriva en biografi om denne Lundell.

Och som han gör det sen.

Vill du ha din frihet får du ta den är ingen hundrasidig halvmesyr. Nej, lägg till ytterligare en nolla och vi har en tusensidig, gedigen lunta uppdelad i tre volymer som tillsammans sträcker sig över åren 1949-2007. Som läsare tas man med på en bitvis hisnande resa genom 50-talets barndom i det socialdemokratiska arbetarhemmet, 60-talets haschångande partyn, 70-talets skrivmaskinsknattrande och genombrott, 80-talets skandaler och succéer, 90-talets nykterhet och återfall och 00-talets rastlöshet och fortsatta åldrande.

Materialet är hämtat dels från Ivarssons mångtaliga intervjuer med Lundell genom åren, men också från ambitiösa samtal med gamla vänner, förläggare, producenter och medmusikanter. Även gamla tidningsartiklar har letats upp och refererats, kanske i en något för stor utsträckning. Sist men inte minst har Lundell själv svarat på vissa frågor som Ivarsson mailat under arbetets gång. De kryptiska och korthuggna svar som huvudpersonen levererar tillhör bokens höjdpunkter: “En sak är säker, du vet mer om det här än jag”.

Ivarsson har sagt att biografin i första hand tar avstamp i Lundells konstnärliga gärning. Detta är dock bara delvis sant. Visserligen skärskådas varje bok och skiva grundligt och i kronologisk ordning; den inte sällan kaotiska och konfliktfyllda skapandeprocessen skildras utan skygglappar och gamla medarbetare erbjuds stort utrymme för både imponerade lovord och mer beska utgjutelser. Det faktum att Lundells skapande i så stor utsträckning är självbiografiskt gör det dock svårt att inte samtidigt vidröra sådant som annars skulle betraktas som rent privata angelägenheter. Vilka personliga upplevelser föranledde egentligen sånger som “Bara en fråga om när” eller “En fri man i stan”? Vilka verkliga personer har fått stå modeller för romanernas ibland skoningslösa porträttmåleri? Sådant lägger Ivarsson stor energi på att bena ut. Nödvändig kunskap är det ingalunda men kuriosavärdet är naturligtvis högt, inte minst för oss som sedan länge har hyst ett visst intresse för den typen av spekulationer. Även årsinkomster och datum för giftermål och skilsmässor återges för den riktigt nyfikne.

Men vad man som läsare först och främst frapperas av är Lundells förmåga att oupphörligen fortsätta arbeta. Mannen tycks ha levt i ständig symbios med både gitarr och skrivmaskin. Inte ens under det alkohol- och drogstinna 80-talet, då en uppslitande skilsmässa dessutom stod för dörren, kunde karln låta bli att släppa ifrån sig vare sig episka rockklassiker eller storsäljande romaner i tegelstensformat. Oavsett vad man anser om kvalitén på vissa av dessa alster så är det svårt att inte imponeras av det furiösa arbetstempot. Och en smula knäckande är det också, givetvis, för alla oss som tycker att en inbokad tvättid är skäl nog att lägga övriga förpliktelser på hyllan under återstoden av veckan.

Såsom varande Lundellkonnässör är det givetvis svårt att förhålla sig opartisk till en så monumental och grundlig genomgång av skaldens göranden och låtanden som Ivarssons biografi utgör. Trots vissa brister i form av alltför omfattande återgivningar av redan publicerade intervjuer och artiklar, samt en bristande källhänvisning som ibland leder till viss förvirring, är det med en närmast makaber iver jag tar mig igenom de tre volymerna. Gång på gång får jag påminna mig om att åtminstone några av nattens timmar bör ägnas åt gammal hederlig sömn. Tröttheten dagen efter blir givetvis påtaglig, men också ett tydligt bevis på bokens odiskutabla kvalitéer.

Titel: Vill du ha din frihet får du ta den
Författare: Måns Ivarsson
Förlag: Ordupplaget
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 990
ISBN: 9185785008
Övrigt:Hans Stengård läser till socionom på Socialhögskolan i Lund och skriver just nu en uppsats om Modstrilogin. Därutöver gör han musik under eget namn samt tillsammans med Andreas JB i akustiska popduon Ensamhushåll.
Hans Stengård har tidigare gästat Nittonde Stolen, då med en text om Jan Håkansson.

Hösten 2005 skakades Frankrike av de värsta oroligheterna sedan studentrevolten i maj 1968. Allt startade när två unga pojkar, båda från den eftersatta Parisförorten Clichy-sous-Bois, brändes till döds inne på en transformatorstation efter att ha blivit jagade av polisen. Händelsen ledde till regelrätta upplopp som pågick i tre veckor. Den franska regeringen införde undantagstillstånd i vissa län och bilder på bilar och byggnader som sattes i brand kablades ut över världen.

Nu har det hänt igen. Efter en olycka, där två pojkar dog när deras motorcykel krockade med en polisbil, har nya oroligheter blossat upp. Runt hundra poliser har skadats och förödelsen i förorten där olyckan skedde, Villiers-Le-Bel, är enorm.

Det är i den här verkligheten Torun Börtz, journalist och författare, har rört sig. Bland människorna, höghusen, de överbelamrade lägenheterna, fattigdomen och framförallt: det enorma utanförskapet. Hennes reportagebok Betongen Brinner tar sin början i oroligheterna på hösten 2005 och skildrar ett Frankrike präglat av rasism, elitism och politiker utan förståelse för den verklighet de bestämmer om.

Börtz bok skulle lätt ha kunnat bli enbart ett indignationsreportage, en nattsvart skildring av gråa höghus, våld och misär. Men andra ord en bok som skulle ha varit jobbig att läsa. Men Betongen Brinner är, trots den något klyschiga titeln, inte en sådan bok. Tvärtom. Börtz urval är mycket balanserat. Indignation blandas med stolthet och hopp, och röster från alla delar av samhället får ge sin syn på problemen, vilket resulterar i en, för läsaren, väl sammansatt bild av vad som orsakat den enorma klyfta som finns mellan vissa franska medborgare.

Klart är att många av dem som deltog i upploppen tillhör en underklass där avsaknaden av band till det franska samhället ofta är total. Människor som invandrat från gamla franska kolonier har buntats ihop i fallfärdiga miljonprojekt, där de tvingas bo i trånga lägenheter till ockerhyra. Vissa förorter kan närmast beskrivas som ett slags enklaver, avskurna från den stad de tillhör, eller borde tillhöra. Dålig infrastruktur och brist på kommunikationer är ett reellt problem och de flesta är överens om att något måste göras, men hur det ska göras råder det delade meningar om.

En del, ofta välbeställda medborgare och politiker, skyller på föräldrarna. Att de inte har pli på sina ungar och så vidare. Föräldrarna bör kunna straffas om deras barn begår kriminella handlingar; indragna bidrag och fängelse är några förslag. Men är man upptagen med att försöka överleva, jobba långa nattskift som städare eller gatsopare är det kanske inte helt okomplicerat att uppfostra sina barn. Är dessutom språket ett hinder och barnets egen blandkultur helt främmande för föräldrarna kan man förstå att saken genast är av en långt mer komplex natur än att reduceras till att ha pli på sina ungar.

Klart är alltså, precis som Börtz visar genom intervjuer med bland annat arkitekter, politiker, forskare och socialarbetare, att något har gått väldigt fel i Frankrike. Något som högerextrema grupper inte har varit sena att utnyttja. Men ett rasistiskt och fördomsfullt språkbruk är inte bara förbehållet politiker långt ut på högerkanten. Även politiker och samhällsdebattörer som inte räknas till den traditionella populisthögern visar gång på gång upp sin oförmåga att förstå och kunna förklara vad som pågår och vilka lösningar som är gångbara.

Här har alla något att lära sig utav Börtz bok. För hon visar inte bara på de katastrofala exempel där allting gått käpprätt åt helvete, utan ger läsaren flertalet historier som visar på att det går att lösa problemen. Utanförskapet kan brytas och initiativ som kommer inifrån den egna gruppen har visat sig fungera. Det finns förorter där det i princip var helt lugnt medan det i andra förorter brändes och förstördes för hundratals miljoner Euro. Demografin såg likadan ut, men reaktionerna skiljde sig totalt – hur kom det sig?

Börtz skriver om kvarteret la Caravelle, ett område som tidigare varit klassat som ett av Frankrikes allra mest våldsamma. Den infödda franska befolkningen flyttade och byttes ut mot en ekonomiskt svag invandrartät befolkning. Högerextrema Nationella fronten hade stora framgångar i området under tidigt 90-tal och framtidstron bland befolkningen var obefintlig. Men stadens borgmästare förstod vad som måste göras. Kvarteret behövde ”öppnas mot omvärlden, både fysiskt och mentalt”. Arkitekturen sågs över, monotonin bröts och affärer och föreningar har etablerat sig i området. Medborgarna har med andra ord blivit delaktiga i sitt område, fått känna stolthet och få platser att samlas kring. Kriminaliteten har sjunkit, folk flyttar återigen in i området och polisen, som förut inte vågade ge sig in i vissa delar av kvarteret, patrullerar nu till fots i området.

Förhoppningsvis kommer svenska politiker och beslutsfattare att läsa Börtz bok. På vissa håll i landet har det redan gått för långt, utanförskapet är ett faktum och politiska krafter mobiliserar sig och kastar populistisk snömos till både höger och vänster. Sveriges egen Le Pen, Jimmie Åkesson, gnuggar händerna och Sverigedemokraterna, som lever på missnöje och enkla lösningar, kanske snart sitter med i riksdagen. Skulle detta ske är det en skam för Sverige, ett monumentalt misslyckande för demokratin och ännu ett bevis, titta bara på den nuvarande regeringen, på att Sverige och härförare Reinfeldt är på väg åt helt fel håll.

Torun Börtz bok är en viktig och välskriven skildring av utanförskap, rasism, hopp och förtvivlan. Språket är tydligt, utsvävningarna i metaforer och betongporr är få, vilket är bra. Känslan i områdena hon skildrar, estetiken, människornas liv och kamp behöver inte beskrivas med blomsterspråk, det går fram ändå. Förhoppningsvis kan det franska exemplet sätta fart på politiker och snabba på nödvändiga förändringar här i Sverige. Om inte kommer vi både att få se upplopp i förorter och främlingsfientliga partier i riksdagen inom tio år. Det vågar jag lova.

Titel: Betongen Brinner
Författare: Torun Börtz
Förlag: Leopard Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 187
ISBN: 9789173431606

Tvåhundrafyrtio sidor om interpunktion. Punkter, komman, semikolon och hela baletten. Låter inte så värst kul, va? Men det är, mot all förmodan, just vad det är. Komma rätt, komma fel och komma till punkt är lika mycket en bok för alla språkpoliser som för dem som hatar, eller åtminstone fascineras av, dem.

Den svenska utgåvan är en översättning och tolkning av Lynne Truss` Eats, shoots and leavs, som gjorde stor succé i England då den gavs ut där. Svenskanpassningen har Eva Halldinger stått för, och övergången har uppenbarligen gått väldigt bra. Boken skulle kunna betraktas som ett light-SCUM-manifest, fast för grammatiker och inte feminister. Ett Society For Cutting Up Felaktiga Interpunktioner. För utöver att i uppretade ordalag fara ut mot allahanda företeelser, uppmanar också Halldinger och Truss läsaren att dra på sig balaklavan och ta till handgripligheter mot särskrivningar och andra språkliga skändligheter.

En av bokens stora behållningar är alla de roliga språkexempel, både vitsiga och spännande, som man bara kan drömma om i allt vad övrig svenskaundervisning heter. Att jag dessutom har lärt mig ett och annat av läsningen är ju bara en bonus.

Titel: Komma rätt, komma fel och komma till punkt
Författare: Lynne Truss och Eva Halldinger
Översättare: Eva Halldinger
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005 (Det engelska originalet Eat, shoots & leavs gavs ut 2003.)
Antal sidor: 248
ISBN: 91-46-21099-7

ANNA: Jag tycker det är lite konstigt, att när någon väljer att skriva en bok om demokratin, i teorin och praktiken, idag, i vår moderna värld, då väljer man dialogformen. Den samma som Platon använde för sina berömda texter. Det verkar en smula ålderdomligt.
DEN FIKTIVE DAHL: Förvisso, men när jag skrev min bok Demokratin och dess antagonister är Platon och Aristoteles givna utgångspunkter. Det måste du väl ändå hålla med om?
ANNA: Ja, det antika Grekland är onekligen viktigt, speciellt när man ser till demokratins utveckling historiskt. Men det går inte att komma ifrån att dialogformen är en ganska omständlig form att förklara vetenskapliga teorier med.
DEN FIKTIVE DAHL: Nja, jag håller inte riktigt med dig om detta. I min bok har jag låtit texten bli en aning omständlig till förmån för tydligheten.
ANNA: Det är möjligt, men nu måste väl ändå erkänna att boken ibland blir onödigt omständlig och att flera saker upprepas gång på gång.
DEN FIKTIVE DAHL: Som sagt: Dialogerna fyller en viktig funktion eftersom de är klargörande och ibland krävs det upprepningar för tydlighetens skull. Men jag skulle också vilja påstå att formen får bli ett yttersta uttryck för att demokratins väsen och varande är ytterst omstritt och knappast självklart.

ANNA: Hm, de flesta jag känner skulle nog påstå att vi i Sverige idag lever i en demokrati och att det är få som ifrågasätter detta. Så himla omstritt verkar det inte vara.
DEN FIKTIVE DAHL: Sakta i backarna, unga dam! Nu förhastar du dig. Det är en av mina viktigaste poänger i boken att demokratin är en teoretisk utopi som hittills inte har låtit sig genomföras. Inte ens i Sverige. Däremot finns det många exempel på stater där demokrati till viss del har införts, så kallade polyarkier, där Sverige är ett exempel. Men om du tillåter mig ska jag gärna visa på flera exempel där demokratin i modern tid, på fullt allvar och i Sverige har ifrågasatts?
ANNA: Varsågod.

DEN FIKTIVE DAHL: Mitt första exempel kommer från Dagens Nyheter. 14/11 –99 argumenterade professorn i nationalekonomi Lars Calmfors för en begränsning av den svenska demokratin under rubriken ”Förstärk experternas roll i politiken”. I korthet går hans resonemang ut på att folkvalda – och i förlängningen folket – inte är kompetenta nog att sköta vissa av statens angelägenheter, exempelvis arbetsmarknads- och lönepolitik. Detta bör istället överlåtas åt experter. Är du med mig så lång?
ANNA: Jadå, låt sådant som är för svårt för folk och folkvalda skötas av experter,
DEN FIKTIVE DAHL: Ungefär så, ja. Ett annat exempel kommer från en statlig utredning. Ekonomikommissionen lade 1993 fram en rad förslag för att förbättra den svenska ekonomin. Men dessa förslag innebar också grava förändringar ur demokratisk synpunkt. Kontentan av Ekonomikommissionens utredning var att folket inte hade kompetens nog att avgöra vad som låg i ”allmännyttans” intresse och därmed bör deras inflytande (i praktiken riksdagens) minskas till förmån för experter. Detta är två exempel på hur man argumenterar för att experter bör överta makt. De som har störst kunskap bör fatta beslut alltså.
ANNA: Det kan ju verka rimligt…
DEN FIKTIVE DAHL: Ja visst gör det! Men som jag visar i min bok hör dessa expertförespråkare – förmyndare som jag väljer att kalla dem – till en form av antidemokrater. Deras åsikter innebär inte bara aristokrati – toppstyre – utan jag visar också hur deras beslut med största sannolikhet inte kommer att avspegla folkviljan, även om det från början var syftet.

ANNA: Dina resonemang i boken är övertygande, det ska jag erkänna, men är de verkligen nödvändiga? Idag är det en allvarliga anklagelse att säga att någon är odemokratiskt.
DEN FIKTIVE DAHL: Exakt! Och det är också därför boken är så viktig. Demokrati som begrepp används alldeles för vidlyftigt och det tåls att understryka mer än en gång att demokrati är så mycket mer än att bara val till parlament genomförs. Idag hör man ofta människor stämpla än den ena än den andra företeelsen som demokratisk eller odemokratisk på ganska lösa grunder.
ANNA: Och det är här din bok kommer in i bilden?
DEN FIKTIVE DAHL: Ja, jag gör anspråk på en allmän och omfattande definition av demokratin och dessutom starka argument för att det är det bästa, eller åtminstone minst sämsta, styrelseidealet.
ANNA: Men ändå påstår du att demokratins tidevarv snart kan vara över?
DEN FIKTIVE DAHL: Tyvärr verkar det så. Enligt empiriska studier och med allt vad globalisering och upplösande av staten innebär verkar det som att demokratin är på tillbakagång.
ANNA: …men det är också därför din bok är så viktig?
DEN FIKTIVE DAHL: Det smickrar mig att du säger så, och det är förstås min förhoppning att boken ska vara ett slag för stärkandet av demokratin.

Titel: Demokratin och dess antagonister
Författare: Robert A. Dahl
Förlag: Ordfront förlag
Språk: Svenska
Översättare: Göran Hemberg
Utgivningsår: 2007 (Första gången på originalspråk 1989 och första gången i Sverige 1999)
Antal sidor: 600
ISBN: 9789173248921

SVT sände första avsnittet i samtalsserien Beckman, Ohlson & Can. Ämnet för kvällen var: Är det männen det är synd om? Titeln är provocerande i ett samhälle där jämställdhetsproblem är i ständig debatt. Än mer provocerande var medverkande Pär Ström som skrivit boken ”Mansförtryck och kvinnovälde”, i vilken han oroar sig för hur kvinnorna roffar åt sig mer och mer makt. I skarp kontrast till detta står Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen, en bok som säger någonting helt annat om ställningen mellan män och kvinnor.

I Gösta och genusordningen ger historikern Yvonne Hirdman sig på att reda ut den skeva maktbalansen mellan kvinnor och män. Till sin hjälp har hon Gösta, en symbol för den manliga normen.

Hirdman berättar om kvinnans historia från förra seklets början och framåt och förklarar hur förhållandet mellan man och kvinna sett ut under årens lopp. Hon berättar om hur kvinnor tagit hand om hemmet medan mannen varit ute i arbetslivet. Fjättrade vid spisen, utan möjlighet till självförverkligande. Mycket har sagts förr men historien tål alltid att upprepas. Och jag känner igen en hel del från min och mina vänners uppväxt. Flera av våra mammor jobbade deltid. I vissa fall var man till och med ledig på fredagar för att ”pyssla” i hemmet och förbereda den obligatoriska fredagsmiddagen.

När Hirdman var professor i kvinnohistoria bad hon kvinnor födda mellan 1910 och 1930 att skicka in sina livsberättelser till henne. På så sätt kunde hon dra slutsatser om underordningar som lätt försvinner i statistiken. Några av breven återberättar hon i sin bok. Kvinnornas berättelser handlar bland annat om en kroppslig skam. Unga flickor som inte förstår varför lakanet plötsligt är blodigt en morgon när de vaknar – ingen har berättat för dem om menstruation, och ingen vill heller förklara att den månatliga blödningen är ett faktum. En förnedring kopplat till kön som knappast syns i en forskares tabell. Och ingen förklarar heller varför pojkarna i familjen slipper göra vissa saker som flickorna måste göra. Svaret flickorna får är att ”det är skillnad”, inget mer.

Hirdmans feministiska betraktelser har skrivits under en tjugoårsperiod och de olika avsnitten skiljer sig en hel del från varandra. Det som håller ihop dem är Gösta. Han fungerar som en referenspunkt Hirdman ständigt återkommer till. Att hon väljer att ge den manliga normen ett namn är både roligt och pedagogiskt. Utan honom hade texterna varit alltför spretiga.
Förutom kvinnans historia diskuterar Hirdman mer kring olika fenomen, som till exempel varför kvinnor skurar toaletter. Och det är en helt befogad fråga. Jag önskar själv att jag hade sagt något den gången då min klasskamrat, en pojke, berömdes av vår lärare då han stolt berättade att han minsann brukade städa toaletten hemma. Jag förstod inte då, 10 år gammal, varför det var så fantastiskt, det gjorde väl jag med. Hirdman vänder sig till den akademiska världen för att få svar på sin toalettfråga. Genom att ta på sig olika fälts ”glasögon” försöker hon hitta svar på könsmaktsordningen. Här blir det rörigt. Från att ha varit ren fakta övergår texten till mer abstrakta funderingar och antaganden. Här krävs koncentration av läsaren för hänga med i Hirdmans teoretiserande och vassa ironiserande.

Överlag är Hirdmans argumentation ändå övertygande och hennes bok behövs då kvinnors historiska underordning än i våra dagar ekar obehagligt.

Titel: Gösta och genusordningen: feministiska betraktelser
Författare: Yvonne Hirdman
Förlag: Ordfront förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 240
ISBN: 9170373272, 9789170373275

Vad har en gammal avdankad komiker att säga om det internationella politiska läget? Tja, ganska mycket. Den forne Monty Python-medlemmen Terry Jones ger ut en samling texter under den något krångliga titeln Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen där han går till hårt angrepp mot en viss Texas-cowboy.

Det kan verka som ett dödfött projekt. Risken är överhängande att politisk komik slår över i antingen tråkighet, där politikens allvar äter upp humorn, eller att den å andra sidan reduceras till en onyanserad flamsighet, utan politisk udd. Python borde leda till det andra alternativet, men överraskande nog lyckas Jones undvika båda fällorna.

Den lilla pocketen på drygt 150 sidor innehåller en samling texter av krönika- eller essäart, skrivna mellan december 2001 och januari 2007. Förvånande nog är Jones tydlig, rak på sak, ironisk, övertygande och – kanske framförallt – jävligt förbannad. Den humor som ändå finns i boken är svart, bitter och vibrerande av undertryckt vrede. För det är med en effektiv skärpa som Jones visar på absurditeten i den falska logik som rättfärdigat kriget mot terrorismen. Han skyr inte ämnen som död eller tortyr, men behåller samtidigt lättillgängligheten.

Ofta har texterna en speciell form. Tankarna går till Jonathan Swifts ”Ett anspråkslöst förslag”. I likhet med Swift vänder Jones på steken för att påvisa hur snedvridna många av Bushs resonemang är. Han argumenterar logiskt och övertygande för att Storbritannien borde bomba Irland (eftersom många irländare bor där och vissa irländare har bevisligen begått terrorhandlingar) och därefter borde gå vidare och bomba USA, eftersom många irländare emigrerat dit – dessa är också potentiella terrorister. Ett annat exempel är när han utger sig för att vara en representant för HFSPHF (Humanitär Föreningen för att Sätta Påsar på Huvudet på Fångar) och gratulerar Mr Bush för att han så effektivt har satt så många påsar, på så många huvuden, på så kort tid.

Och sådär håller det på. Jones kommer knappast med några nya, revolutionerande tankar om krig, tortyr och terrorism, men boken är, tack vare sitt omfång, sin rättframhet och sin humor, angelägen. Jones lyckas genom sin slagkraftighet och intelligenta, men enkla grepp, belysa en av modern tids största politiska lögner – kriget mot terrorismen – med samma ljus, men från en ny vinkel.

Titel: Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen
Författare: Terry Jones
Förlag: Karneval Förlag
Språk: Svenska
Översättare: Margareta Norlin
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 151
ISBN: 9789185703050

Girighet och habegär har funnits lika länge som människan. Och att driften efter mer tillhör en av de sju dödssynderna verkar inte ha bekommit oss. I Dekius Lack och Kiran Maini Gerhardssons bok Ge globen en chans visas resultatet av människans girighet genom tiderna. Ett resultat som många nog har noterat och är medvetna om men som kan tålas att berätta en gång till. För hur var det nu, varför pratar de egentligen spanska i Chile och franska i Zaire?

Ge globen en chans är en konkret sammanfattning av de erövringar (eller var det stölder?) som européer bidrivit mot flera olika världsdelar. Där författarna främst har valt att belysa hur ett mer girigt land gått in i ett annat och mer eller mindre tagit det andra landet som sitt. Här presenteras tankeväckande fakta om en del av historien som många länder idag antagligen kan tycka jobbigt att kännas vid. För hur smickrande är egentligen en historia där man förekommer som en tjuv?

Även de problem som idag råder tillägnar boken några avsnitt. Författarna berättar om den ojämnt fördelade maktbalansen som nu förekommer mellan olika länder i världen. Där rika länder fortfarande håller de fattigare i ett järngrepp genom en ekonomisk skuld. I ett avslutande kapitel tas även klimatdebatten upp som ett problem, där det även där ser ut som de fattigare länderna drar kortaste strået.

Med en rak berättarstil och med tänkvärda illustrationer är Ge globen en chans en bok som når fram med sitt budskap. Författarna vill visa vad som hänt under årens lopp och på så sätt uppmuntra ett agerande för en hållbar global framtid. I inledningen vänder de sig specifikt till regeringens globaliseringsråd och uppmanar till räddningsarbete av jorden istället för en försäljning av JAS-plan. Boken väcker som sagt många tankar och även en känsla av maktlöshet, vad kan till exempel jag som enskild individ göra för att rädda världen? Lack och Maini Gerhardsson lägger väl till största delen ansvaret på politikerna/samhället men uppmanar alla att tänka klimatsmart. Ge globen en chans löser inte alla världens problem men är absolut ett viktigt inlägg i en debatt om jordens och människornas framtid.

Titel: Ge globen en chans
Författare: Dakius Lack & Kiran Maini Gerhardsson
Förlag: Bakhåll
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 75
ISBN: 9177422635, 9789177422631

När den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński, gick bort, lämnade han en stor reportageskatt efter sig. Han överlevde 27 revolutioner och statskupper, var fängslad 40 gånger och dömdes till döden fyra gånger – att inte vara i händelsernas centrum var alltså ett obekant förhållningssätt för den polske journalisten.
I boken Shah of Shahs rapporterar han från den islamiska revolutionen i Iran (1979). Den handlar om den sista Shahen, Mohammad Reza Pahlavi, och den iranska säkerhetspolisen, SAVAK, och deras krig mot oliktänkande, i det här fallet socialister, kommunister och islamister. Den handlar också om medlöparna, oppositionen, mullorna och poeterna.

Kapuściński sitter ensam på hotellrummet, mitt i stormens öga och är dessutom en av de sista västerlänningarna kvar i det spöklika Teheran. Hela landet kokar och Shahens tid är snart ute. Korruption och angiveri, tortyr och förföljelse hade blivit vardag och Iran var på randen till den revolution som skulle bana väg för frihet och demokrati, men istället blev starten på en ny totalitär era.

Härifrån berättar Kapuściński. Ömsom skönlitterärt, ömsom faktaspäckat, men alltid klart och redigt. Och när han plockar upp de små detaljerna och de nya vinklarna för att sedan utveckla resonemang och idéer kring dessa, då förstår man vidden av hans författarskap. Hur han på sätt och vis aldrig riktigt dog där i januari 2007 och att han, så länge människor läser, alltid kommer att bli läst.

Efter att, på egen hand, bevittnat så många revolutioner och statskupper har Kapuściński mycket vettigt att säga sina läsare; han förklarar och filosoferar kring revolutionens anatomi, och han gör det med pondus och stringens. Han tar ibland fram det oväntade, ibland det självklara, men belyser det alltid på sitt ett eget sätt. Med pennan som skalpell lyckas han dissekera den kropp som en gång var Iran, som nu är den Islamiska Republiken Iran, och visa på de små tillfälligheter som satte igång en kedjereaktion av händelser som slutade med att Shahen tvingades gå i landsflykt. Hur han stod på flygplatsen och grät när han lämnade sitt hemland.

Titel: Shah of Shahs
Författare: Ryszard Kapuściński
Förlag: Random House
Språk: Engelska
Utgivningsår: 1982
Antal sidor: 152
ISBN: 0679738010

Martha Gellhorn anses av många vara en av 1900-talets främsta krigsreportrar. Och jag är beredd på att hålla med, det är något särskilt med Martha Gellhorns reportage. I samlingen Den tredje vintern finns reportage från 1900-talets stora krigshändelser, från det spanska inbördeskriget på 30-talet till invasionen i Panama i slutet av 80-talet.

Till skillnad från många andra reportrar är Martha Gellhorn både delaktig och mycket synlig i sina reportage. Förutom att gestalta de människor hon träffar berättar hon till exempel hur hon förflyttar sig mellan platser, hur hennes hotellrum ser ut, och hur hon och hennes vänner roar sig, dock hela tiden med krigets oroligheter i bakhuvudet.

Gellhorn har en otrolig förmåga att hitta de detaljer som bidrar till att läsaren kan identifiera och komma närmre personerna i reportagen. Till exempel genom att jämföra ett par skor hittar Gellhorn likheter mellan människorna i Spanien och de i Finland, och visar att kriget kan drabba vem som helst.

Martha Gellhorn har sagt att hon inte tyckte om att skriva litterärt och smycka ut sina texter. Dock påminner hennes reportage om skönlitteratur, en samling novelliknande texter skrivna i jagform. Kanske beror det på, som hon också sagt, att hon inte visste något om kriget, utan bara om vardagslivet som fanns runt omkring. Hursomhelst finns i texterna en dramatik och spänning som inte lämnar någon oberörd.

Gellhorns oräddhet och förmåga att gestalta de personer hon möter ger hennes reportage ett innehåll som väcker starka känslor. Och det är det som gör Martha Gellhorn till en av 1900-talets främsta krigsreportrar.

Titel: Den tredje vintern
Författare: Martha Gellhorn
Redaktörer: Stig Hansén och Clas Thor
Förlag: Ordfronts förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1995
Antal sidor: 237
ISBN: 91-7324-478-3

Till början blyg och med tiden kufisk, men han blev också en av 1900-talets mest betydelsefulla politiska och andliga ledare. Det sägs att Mahatma Gandhi är en av historiens mest omskrivna och analyserade personer. Men något större svenskt verk om honom har det inte funnits, förrän nu.

I sin biografi Mahatma! ger svenska Zac O’Yeah, som sen flera år tillbaka är bosatt i Indien, en personlig, initierad och mångfacetterad bild av en mycket fascinerande man och dennes tankar. På bokens femhundra sidor varvar O’Yeah mer berättande avsnitt med egna reflektioner, beskrivningar av indienresor och dialoger med olika gandhikännare. Perspektivet i boken låser aldrig fast sig någonstans, varken vid författaren själv eller vid biografiobjektet Gandhi.

En nödvändig förutsättning för att förstå Gandhi själv är att få en förståelse för den samtid han verkade i och för Indiens och inte minst den brittiska kolonialismens historia. Allt detta blandar O’Yeah, till en levande och fyllig berättelse om mahatmans liv, filosofi och den värld som han levde i och lämnade efter sig.

Från att ha varit en blyg londonutbildad jurist, kom Gandhi kring förra sekelskiftet att bli en oerhört betydelsefull person, en indisk landsfader. Utvecklingen skedde bland annat i Sydafrika, där hans engagemang för jämlikhet och mänskliga rättigheter väcktes, och där hans politiska metoder och tankar grundlades.

Att Gandhi lyckades med den konst som undertiteln till O’Yeahs bok nämner – konsten att vända världen upp och ner – har till stor del sin grund i en sak. Kombinationen av en sällan skådad övertygelse och en förmåga att ständigt omvärdera och utveckla sina tankar och åsikter. Genom att hela tiden ta utgångspunkt i kärleken och ickevåldet, har Gandhi inspirerat och influerat en rad stora människorättskämpar, som Martin Luther King och Nelson Mandela.

Men det är inte bara frågor om mänskliga rättigheter och ickevåldsmetoder som gör att Gandhi fortfarande är högaktuell, sextio år efter sin dramatiska död. Bland annat predikade han samförstånd mellan världens olika trosåskådningar och i debatten kring klimatförändringarna och fördelningen av jordens resurser finns det mycket att hämta i hans tal och skrifter. I Mahatma!s avslutande kapitel gör O’Yeah också flera intressanta iakttagelser kring hur Gandhis tankar och filosofi används och skulle kunna användas än idag.

Titel: Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner
Författare: Zac O’Yeah
Förlag: Ordfront
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 550
ISBN: 978-91-9037-205-6