Halshuggningar, lemlästade kroppar och invektiv skanderade på arabiska. I dagarna släppte den holländske högerpolitikern Geert Wilders sin 15-minutersfilm om islam, Fitna, och den är inte ett dugg behaglig att titta på. Estetiken känns igen från de extrema islamisternas propagandafilmer, där USA och Israels övergrepp i bland annat mellanöstern visas upp i närmast perversa slow motion-scener ackompanjerade av hjärtskärande klagosång.

Många fruktar att protesterna från muslimska länder nu ska bli lika stora som vid Jyllandspostens publicering av Muhammed-karikatyrerna, och det holländska näringslivet är tidigt ute och fördömer filmen, livrädda för att drabbas av bojkott från den muslimska världen.

Islam har runt 1,5 miljarder utövare runt om i världen och religionen är numera en naturlig del av ett mångkulturellt Europa, ändå vet vi så lite om den. Muslimen är för många ”den andre”, någon som viftar med en kalasjnikov och för ett heligt krig mot väst, redo att islamisera dig och alla du känner. Fördomar, okunskap och hopbuntande av människor som inte är vita-vi tycks genomsyra debatten om islam som förs i Europa idag, vilket knappast kommer att leda till ett tryggare samhälle.

Okunskap föder som bekant osäkerhet, osäkerhet rädsla vidare till våld, som i sin tur skapar ett behov av att skydda sig – gärna med våld – och sen brakar helvetet lös. Europa kan mycket väl komma att bli ett religiöst slagfält i framtiden, men inte på grund av religionerna i sig, utan på grund av att galningar som Geert Wilder och hyperreligiösa dogmatiker så gärna vill det.

Mohammad Fazlhashemi är docent i idéhistoria vid Umeå universitet och är en flitig debattör i frågan om hur väst ser på den muslimska världen. I boken Vems islam ger han läsaren en historisk genomgång av islams framväxt och de olika tolkningsskolor som finns inom religionen. Hur genus, politik och islams framtid debatteras och hur kontrastrik religionen egentligen är.

Men det är ingen försvarsskrift han har skrivit. Det dryftas flitigt och Fazlhashemi värjer inte för de svåra frågorna. Till exempel hur muslimer i väst och islam som religion ska förhålla sig till den västerländska idétraditionen och den västerländska synen på demokrati.

Intressantast blir det när författaren visar på att de extrema formerna av Islamism gärna växer sig starka i samhällen som drabbats av djuplodande strukturkriser och hur religiös övertygelse i kombination med fattigdom, arbetslöshet och utanförskap är en alldeles utmärkt grogrund för fanatism. Till synes självklara resonemang, men ändock: ofta bortglömda och undanskuffade till förmån för förenklad och hatisk polemik av den typ som Geert Wilder sysslar med.

Vems Islam är en bok både för progressiva troende och Gudsförnekande samhällsintresserade. Den ger en utmärkt introduktion till en religion som blir allt vanligare i Sverige och som fler svenskar borde lära sig mer om. Dessutom slår den hål på en rad fördomar om islam och muslimer, inte genom hätsk polemik utan genom balanserad argumentation – ren kunskap.

Titel: Vems islam – de kontrastrika muslimerna
Författare: Mohammad Fazlhashemi
Förlag: Norstedts Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 319
ISBN: 978-91-1-301661-0

I september 2006 vann de borgerliga partierna det svenska riksdagsvalet. Förklaringarna från vänsterhåll har varit många: ”vänsterretorik från högerhåll” eller ”smart PR-kampanj”. På årsdagen av valet släppte Aron Etzler sin bok Trondheimsmodellen som inleds med en mindre analys av det föregående valet. Hans slutsats blir inte anklagelser om stulen retorik eller lömsk marknadsföring. Istället menar han att den borgerliga valsegern bara är körsbäret på toppen av en 20-årig borgerlig framgång. Större delen av högerpolitiken har socialdemokraterna stått för, och det är därför den naturliga kronan på verket att “det nya arbetarpartiet” tar över regeringsmakten och avslutar nyliberalismens segertåg.

Men vadå, sossarna har ju till största delen haft makten de senaste två decennierna, hur kan detta kallas ett segertåg för högern, kan undras. Etzler svar på detta är att en den socialdemokratiska regeringen bedrivit en borgerlig politik, snarare än en vänsterinriktad. Detta yttrar sig bland annat i den förändring som brukar kallas New Public Management – NPM. Det är ingen sammanhållen lära, men innehåller vissa drag: medborgarna ses som i första hand kunder vars uppgift är att välja mellan olika konkurrerande alternativ, kommunerna är i första hand beställare av tjänster, medan andra, konkurrerande verksamheter står för utförandet (som kan vara skola, sjukvård eller renhållning exempelvis). Betoning ligger på konkurrens, effektivitet och efterfrågan.

Problemet med NPM är att där marknaden går in, går demokratin ut. NPM, med beställar/utförar-modellen som främsta uttryck, har införts i de flesta svenska kommuner de senaste två decennierna. För- och nackdelar går att diskutera, men det framgår tydligt att NPM inte är ett vänsterpåfund, tvärtom. Det är därför häpnadsväckande att en rödgrön regeringsmakt så oreflekterat tagit modellen till sitt hjärta.

Aron Etzler visar i Trondheimsmodellen på alternativet. I Norge och Nederländerna finns exempel på hur vänstern återupptagit sin folkrörelsetradition och vänt trenden. Bort från marknaden som främsta styrmedel och mot den starka välfärdsstaten. Vänsterns främsta vapen, som det framgår av Etzlers bok, är medborgarengagemang. Det som norska LO och nederländska Socialistiska Partiet har gemensamt är deras vilja att mobilisera människor – inte som kunder, utan som medborgare, och det kan bara göras på gräsrotsnivå. Ett slags back to basics, ut vänstersynpunkt.

LO och Socialistiska Partiet lyssnar på människor, genom enkäter och samtal – dörrknackning kort och gott – men bedriver också direkt verksamhet i form av demonstrationer och utdelning av flygblad. I Nederländerna finns dessutom exempel på hur partiet mer direkt har bedrivit välfärdspolitik – öppnande av ett eget sjukhus och ett rådgivningscentra som kan hjälpa människor som fastnat i snårig demokrati. Det kan verka banalt, men Etzler visar övertygande att lösningen för politiker som vill bygga välfärdsstat inte är att låsa in sig i ett kommunhus, utan att engagera medborgare den hårda vägen – genom att synas i samhället och möta medborgarna. En folkrörelse måste byggas från folket.

Det finns mycket att lära av Aron Etzlers bok. Den pekar på en möjlig utväg, bort från nyliberalismen och marknadens styrdoktrin, och mot en mer jämlik välfärdsstat. Trondheimsmodellen är det piller den svenska vänstern behöver. Den visar inte bara på att alternativet är möjligt, utan också hur.

Titel: Trondheimsmodellen – Radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna
Författare: Aron Etzler
Förlag: Karneval
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 235
ISBN: 9789185703142

Den gamle greken Herodotos, cirka 480-420 f Kr, har kallats världens förste reporter. Den betydligt senare polacken, Ryszard Kapuscinski, 1932-2007, har av många kallats den främste. Trots att över 2000 år skiljde dem åt, har de tillsammans besökt otaliga länder.

I På resa med Herodotos, Kapuscinskis sista bok innan sin död i januari 2007, blickar den polske reportagevirtuosen bakåt. Dels på sin egen resa, men även längre tillbaka, till antiken.

Boken bygger alltså på två parallella resor. Den ena är Kapuscinskis egen. Hur han som ung osnuten reporter tog sina första stapplande steg. Hur han i sin ”gråblårandig cheviotkostym à la Warsawapakten år 1956” satte sig i en hoplappad DC-3:a, mellanlandade på andra sidan järnridån, i Rom, och till slut hamnade på ett hotellrum i New Delhi. Här förstod han ingenting: inte språket, inte människorna, inte kulturen – ingenting. Men han hade överskridit en gräns. Hamnat på en ny plats. En ny plats han verkligen ville förstå, och här läggs grunden till hans framtida reportageskrivande.

Den andra resan är Herodotos, den första reportern, och hans livsverk Historia, som Kapuscinski bar med sig på sina resor. I den berättar Herodotos om de persisk-grekiska-krigen, om kungar, blodshämnd och gudar. Om människor, kulturer och skrönor. Herodotos reste runt, talade med människor och sammanfogade sen sitt material. Den första ansatsen till att verkligen vilja beskriva hela världen.

”Medan jag läste Herodotos fann jag alltmer en själsfrände i honom. Vad satte honom i rörelse? Fick honom att agera? Vad drev honom till att göra dessa svåra resor, nästa riskabla expedition? Jag tror att det var hans nyfikenhet på världen. Önskan att vara där, till varje pris få se det, uppleva det.”

Och så flätas de samman. Herodotos resa och Kapuscinskis. Den polske reportern citerar ur Herodotos Historia, jämför med sina egna resor, kommenterar och väljer ut brottstycken – en del flera tusen år gamla, en del knappt 30 år bak i tiden. Likheterna är slående. Människor beter sig ungefär på samma sätt då som nu: makt, hämnd och död. Herodotos försöker förstå varför man slogs, varför de grekiska och persiska rikena aldrig fick nog, varför man ville erövra världen. Samma vilja att förklara som Kupuscinski drivs av.

I sann Kupuscinski-anda görs allt i boken med stilistisk finess, med superkloka analyser och med en lyhördhet för detaljer och andra ingångar än de förväntade. Kapuscinski är så långt ifrån plattityder och elfenbenstorn det går att komma; han är sin egen, han är på plats och han är påläst – briljant.

Titel: På resa med Herodotos
Författare: Ryszard Kapuscinski
Översättning: Anders Bodegård
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2004 (2006 på svenska)
Antal sidor: 285
ISBN: 9100116025, 9789100116026

Ingen gillar våldtäkter. Det är fel och hemskt och förkastligt och oförlåtligt. Och vi är väldigt överens om att det är så. Katrine Kielos konstaterar detta i sin debattbok Våldtäkt & Romantik. Men trots att våldtäkten är så avskydd i alla sammanhang måste den diskuteras: ”Vi måste prata om våldtäkt.” Konsensus är ingen garanti för att förtrycket har upphört – tvärtom är våldtäkten en realitet som måste ges stort utrymme i den feministiska debatten. Kielos bok är en enda lång – och övertygande – argumentation för detta.

I Våldtäkt & Romantik går Kielos noggrant igenom feminismens historia och utveckling, parallellt med analyser av rörelsens felsteg och feltänk. Det hela varvas med en nyanserad avvägning mellan teori och praktik, problem och lösning. Hon pekar på hur sexualitet, manligt, kvinnligt, rädsla, makt och förtryck konstrueras, och därefter visar hon hur begreppen kan nedmonteras och omformas.

På det hela taget är Kielos bok en utmärkt introduktion till var feminismen står idag. Detta sker med våldtäkten som ingång, angreppssätt och röd tråd. Den är lättillgänglig, lättförståelig och framförallt manar den till kamplusta, utan att för ett ögonblick gå över gränsen och bli provokativ. Häri ligger Kielos största tillgång som samhällsdebattör: Hon förmår fånga de mer knepiga teoretiska passagerna på ett enkelt sätt, hon problematiserar och levererar lösningar och framförallt lyckas hon skriva en bok som både kan fungera som en introduktion till nybörjarfeministen och som en intressant tankeväckare för den gamle genusvetaren.

Kielos bidrag till dagens debatt blir introducerandet av våldtäkten. Våldtäkt och romantik innebär ett starkt argument för att det sexuella övergreppet måste få ta större plats i diskussionen kring förtryck. Kielos har effektivt visat att våldtäkten är en viktig mekanism för den patriarkala maktordningen.

Titel: Våldtäkt & Romantik – En berättelse om kvinnlig sexualitet
Författare: Katrine Kielos
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 125
ISBN: 9789185453726

Nostalgi är början på sinnessjukdom, illrar samlar vinterförråd av grodor, vars ben de knäcker, för att grodorna inte ska hoppa bort; negrer hör till en människo-ras som är glad och obekymrad, ”ehuru stundom skenbart allvarlig”; galghumor är förtvivlans munterhet och risken för kleptomani är störst bland kvinnor och allra påtagligast blir denna tjufnadsdrift då kvinnor menstruerar eller är hafvande. I alla fall om en ska tro Uggleupplagan av Nordisk familjebok, från 1904–1926.

I boken Det bästa ur Nordisk familjebok, från Ruin förlag, samlas sanslösa bilder och texter. Med galna funderingar och häpnadsväckande tankegångar förklaras enkla saker på de mest invecklade sätt och avancerade fenomen behandlas på bara några rader. De gamla encyklopediförfattarna tar också varje chans till att slänga in en moralkaka eller två.

Flera av texterna påminner om korta, hårt fabulerande essäer, där författarna verkar ha satt alla fantasier, föreställningar och associationer som farit genom huvudet på pränt. När det brakar loss som värst känns ett parti ur den egna texten om ”mani” påfallande träffande: ”I sina viljeyttringar är den sjuke lika obehärskad; plan och ändamålsenlighet ega ej längre någon betydelse för hans ohämmade verksamhetsbegär. […] Parallellt med denna stigande oro bli äfven tankarna mer och mer förflugna, den sjukes tal förlorar småningom allt sammanhang, bisaker bli hufvudsaker, ögonblickets ingifvelser bringa honom från ett ämne till ett annat, skämtsamma inkast, allmänna talesätt, vitsar och ordlekar flyta om hvarandra, tills det hela uppgår i den vildaste idéflykt.”

Men även om denna nätta och stilfullt formgivna samlingsvolym framförallt är rolig och underhållande, är den tidvis också djupt tragisk. I de utvalda texterna målas bilden av ett samhälle präglat av rasism, sexism och trångsynthet upp. Ett samhälle där människors värde och duglighet bedöms utifrån skallmått, kön och civilstatus, och där de vars beteende inte faller helt inom det som anses vara friskt och normalt spärras in på dårsjukhus för förvaring och tukt.

Det framgår inte om personerna bakom Det bästa ur Nordisk familjebok är ironiska eller inte i sitt förord, när de beskriver dagens läsare som fria från fördomar och vanföreställningar. Men om det är något vi kan lära oss av det gamla uppslagsverket, så är det att vi aldrig ska ta våra vetenskapligheter och neutraliteter för givna. Objektiviteten är inte död, den har aldrig funnits.

Fast trots att vi än idag inbillar oss att vi sitter på vetenskapliga sanningar är det ändå ett gott tecken att innehållet i en bok som denna framstår som skrattretande och bisarrt. Det tyder ändå på att vi har kommit någonstans på vägen. Frågan är bara hur framtidens domar kommer att falla över våra vetenskapligt baserade och fördomsfria skrifter.

Titel: Det bästa ur Nordisk familjebok
Omslag och grafisk form: Carl Ehrenkrona
Förlag: Ruin
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 68
ISBN: 978-91-85191-33-8
Övrigt: Allt material, både bilder och text, i boken förutom förordet är kopierade direkt från andra upplagan av Nordisk familjebok.

Att läsa på sommaren ska vara enkelt. De feta, tunga böckerna kan vänta till årets mörka, mer ångestfyllda månader. På sommaren föredrar jag de kortare texterna, framför allt noveller och reportage.
I Bollkänsla – det bästa ur Offside (2005), har redaktörerna Mattias Göransson och Tobias Ragnell samlat det bästa texterna ur den svenska fotbolls-bibeln Offside.

Storpocketen innehåller 23 längre reportage och lite småtexter från årgångarna 2000-2005 – och det är kvalitet rakt igenom. Mets Wemans Zlatanreportage från 2001 är det enda man behöver läsa om Ibrahimovic. Simon Kupers dissekering av ex-djurgårdaren Geert den Ouden, där han både klär av den svenska stelmentaliteten och den holländska tråk-protestantismen, är så bra att det gör ont.

För det går alldeles utmärkt att förklara mentaliteten i palmstaden Trelleborg, Ceausescutiden i Rumänien eller enmansshowen Lothar Matthäus genom det som händer runt fotbollsplanen. Fotbollen är helt enkelt för stor för att inte genomsyra det mesta i många länder och det har Offside alltid varit duktiga på att fånga upp.

Titel: Bollkänsla – det bästa ur Offside
Redaktörer: Mattias Göransson och Tobias Ragnell
Förlag: Offside press, Norstedts
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005
Antal sidor: 496
ISBN: 9113015710

Journalist-porr är nog det rätta ordet. En fuktig dröm för den som vill veta och vill få reda på hur andra fått veta. Ulf Nilson, mångårig medarbetare på Expressen, både som utrikeskorrespondent och krönikör, har skrivit en rad böcker. En utav dem, mycket pregnant betitlad, Ulf Nilson – Utrikeskorrespondent, är bland det bästa jag läst i år.

Jag kan inte låta bli att jämföra Ulf Nilson med Thorsten Jonsson, författare, briljant stilist och utrikeskorrespondent för DN under andra världskriget. Språket, de tydliga formuleringarna och förmågan att hitta de oväntade vinklarna förenar de två. Dessutom var båda verksamma i USA – Ulf Nilson i hela tolv år.

Ulf Nilson – Utrikeskorrespondent kom ut 1976, samtidigt som stora delar av Sverige satt hemma i soffan, tittade på ungersk långfilm på SVT 1 och hatade det stora landet i väst. Men Ulf Nilson såg något annat.

Visst uppmärksammade han orättvisorna och det uppskruvat sjuka i landet; han skriver om svarta pantrarnas kamp, de råttbitna barnen i Harlem, Vietnamnkriget och Richard Nixons väg mot undergång. Men han såg också ett land värt att beundra – teknologin, det fulländade informationssamhället, människorna och de gigantiska städerna.

Ulf Nilson har varit överallt och han har träffat många människor som för evigt är inskrivna i historieböckerna. Han var i Vietnamn tio gånger, han såg alla Muhammad Alis VM-matcher och han var i Algeriet och såg den franska militärmaskinen kötta ”terrorister” – listan kan fyllas på i evighet.

Nilson skriver fortfarande. Både bra, initierat och vasst. Ett utmärkt exempel är en krönika i Expressen från i maj i år. Vad den handlade om? Att återinföra kolonialismen.

Titel: Ulf Nilson – Utrikeskorrespondent
Författare: Ulf Nilson
Förlag: Bra Böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 1976
Antal sidor: 216
Övrigt: Krönikor i Expressen.

På framsidan sitter en fet, äcklig och grisliknande man och vältrar sig i en hög av guldpengar. Bakom honom, utanför ett stort fönster, sträcker sig några skorstenar upp mot skyn, bolmar ur sig rök.

Occidentalismen är fiendens syn på västerlandet. Det är Ian Buruma och Avishai Margalits svar, eller snarare komplettering till, Edward Saids praktverk Orientalism – västerlandets syn på orienten.

Många har förklarat krig mot västvärlden och västerländskt tankegods – mot liberalismens tankar och idéer om frihet och jämlikhet, mot den representativa demokratin och mot den sekulariserade staten, och framför allt – mot kapitalismen. Motståndet har kommit från alla håll, både från västerlandets egna tänkare – som Marx och Hitler (!) – och från andra sidan jorden, i dag främst aktualiserat genom den radikala och reaktionära delen av islam.

Människan som occidentalisten bespottar hänger sig enligt Buruma och Margalit åt avgudadyrkan där pengar och varor har ersatt en gud och framför allt – något som verkligen sticker i ögonen på reaktionära och religiösa krafter – saknar hon alla former av moral och heder.

Och var finns då den här människan/djuret? Jo, hon finns i staden. För staden är, eller har blivit, sinnebilden, själva essensen, av den maskincivilisation, värdeimperialism och rovkapitalism som occidentalisten avskyr så. Metropoler där människorna blivit reducerade till varor som för rätt pris kan byta ägare när som helst.

Det här lyfter Buruma och Margalit fram genom en historisk återblick över tankar som format den ”ideologi” som delas av många av västvärldens fiender. För vi är alltså ”den andre” för någon. En avhumaniserad stereotyp som enligt de mest högljudda belackarna alla förtjänar att utrotas.

Men det faller.

Orientalismen som Said med flera lyckas belysa är av en annan sort än den occidentalism som Buruma och Margalit försöker fånga essensen av. Synsättet på orienten och orientalen, som nästan alltid har sitt ursprung i ett rent rasistiskt ovanifrånperspektiv, har jag svårt att förstå. Men occidentalisten som Buruma och Margalit skriver om är lättare att förstå.

Karin Olsson skrev i Expressen om Occidentalism:

Intellektuella har länge haft en tendens att leta orsaker till islamismen på alla andra ställen än hos islamisterna själva. Okänslig utrikespolitik, orättvis globalisering och orientalism tillhör standardargumenten. Men Margalit och Buruma gör frågan så komplex som den måste vara. USA:s politik i Mellanöstern och koloniala föreställningar om den onde orientalen, kan inte förklara varför tvillingtornen attackerades. Så arg kan ingen bli.

Karin Olsson har fel. Både USA:s – och övriga Europas – politik i Mellanöstern och koloniala föreställningar om den onde orientalen kan få folk att flippa – inget konstigt med det. Så arg kan alltså någon bli. Att det sen inte är något försvar för vidriga attacker mot civila mål är en helt annan historia.

Som Margalit och Buruma skriver kommer mycket av det occidentalistiska tankegodset inifrån västvärldens egen tankesmedja. Och när författarna försöker att få uppfattningen om väst som dekadent, njutningsstyrt och individualistiskt till någon sorts vanföreställning blir det bara löjligt – det är ju sant!

Titel: Occidentalism
Författare: Ian Buruma, Avishai Margalit
Förlag: Natur & Kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 160
ISBN: 9789127089006

Det har gått många år sedan antologin Fittstim kom ut. 18 unga kvinnliga feminister berättade om hur det var att vara ung tjej i Sverige. Var, skriver jag. Jag antar att det är en tempusform som kan diskuteras nu när inte bara jämställdhetsministern vägrar kalla sig feminist, utan även Linda Skugge, som 1999 var en av Fittstims tre redaktörer. Men det har trots allt hänt en del sedan Anja Gatu skrev om tjejlag i fotboll och Marit Bergman berättade om frustrationen över att hela tiden bli reducerade till tjejband i stället för att få vara det rockband hon och hennes vänner var. Kanske handlar det om tilltalet, kanske handlar det om skribenterna, men faktum är att Fittstim i dag känns en aning daterad. Även om erfarenheterna som den berättar om görs av unga tjejer i tusental, varje dag, än i dag.

Det kom så en form av uppföljare. Antologin Könskrig breddade horisonten, och även om den riktade sig till en mer vuxen publik visade den med ett uppkäftigare och samtidigt mer påläst sätt att feminismens perspektiv vidgats och fördjupats. Till Könskrig bidrog också manliga skribenter, vilket visar att även manliga erfarenheter är en nödvändig del av det snåriga nystan som feminismen kommit att bli. För att komma till rätta med problematiken – män slår kvinnor, män har högre lön än kvinnor, män innehar fler tyngre maktpositioner än kvinnor – krävs det en medvetenhet bland män (och andra) om att manlighet inte handlar om gener, utan om genus.

Om man (sic!) inte föds till kvinna, utan blir det, föds man heller inte till man. Det är bara till att börja rodda och förändra i mansblivandet, med andra ord. Men det där är väl knappast big news?

Så när tidningen Gringos grundare Zanayar Adami i en ny antologi med titeln Pittstim skriver att nu är det killarnas tur att slå sig fria från könets bojor kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är på tiden och att det är alldeles lysande att göra det med en bok som Pittstim, eller om det är passé och till och med meningslöst med en antologi där 15 mer eller mindre kända unga män berättar om hur det är att vara ung kille i 2000-talets Sverige.

Det finns två stiliga poänger att göra i argumentationen för de båda ståndpunkterna. Den ena är den som redan gjorts. Manliga erfarenheter är nödvändiga att berätta om. Att rätta sig efter genusbestämda mönster är som sagt något som inte bara kvinnor tvingas till. Att någon kissar på dig i duschen efter skolgympan eller ger dig ett knytnävslag mitt i fejjan beror inte ytterst på att din snopp ser konstig ut eller att du har sagt något putslustigt om någon där i nattklubbskön. Det beror på att du över huvud taget har en snopp. I båda fallen. Och att den som kissar och slår också har en. Det är erfarenheter som görs för att du är kille och man. Att bli kissad på i duschen har med genus att göra. I detta finns en viktig poäng. Manliga erfarenheter är inte allmänmänskliga erfarenheter. Genom att slå fast det kan den norm som manliga erfarenheter utgör förskjutas till att först och främst bli manliga erfarenheter. Och rätt vad det är kanske pampen vid styrelsemötet med viss förskräckelse tänker att ”här sitter jag för att jag i första hand är man och kanske inte så mycket för mitt goda handlags skull. Så får det ju inte gå till.”

Fullt logiskt då att Zanayar Adami och Inti Chavez Perez gör sig till redaktörer för en antologi som Pittstim vars syfte är att få killar att tänka över hur mansrollen ser ut och hur den har format dem.

Den andra poängen så. Undertiteln till boken gör klart att det är ”15 berättelser om att vara kille” det handlar om. När det redan finns tusen och åter tusen, ska vi då behöva läsa 15 till? Det är knappast så att killarna suttit tysta och tittat på medan kvinnorna skridit till verket för att vidga sitt utrymme och att det nu plötsligt slår dem att här sitter vi i vår snävhet och trängs helt i onödan. Fittstim skrevs för att de erfarenheter som skribenterna hade gjort behövde berättas och få en plats. Detta för att de flesta andra erfarenheter det berättas om är just manliga erfarenheter.

Så när den samlade mänskliga erfarenheten i huvudsak redan är definierad av en samling kukar, går det då över huvud taget att urskilja dessa 15 pittar i allt det här och kalla dem för ett stim?

Nej, det är faktiskt svårt. Mycket av det som berättas i Pittstim kommer inte som några överraskningar. Som tur är finns här inga paranoida idéer om strukturellt mansförtryck. Det är ingen reaktion på feminismen, och galenpannor som Pär Ström, som förra året gav ut boken Mansförtryck och kvinnovälde, kommer att hitta få argument för sin sak i Pittstim.

Vad det handlar om är uppväxtskildringar. Axel Gordh Humlesjö, som skrivit en av antologins bästa texter, berättar om hur han efter hockeyträningarna brukade gå in på toa och ”halvrunka” för att snoppen skulle se större ut i duschen. Och Donny Hedlunds berättelse om ätstörningar lyfter fram något som sällan diskuteras som ett också manligt problem. Hedlund bryter ett tabu, liksom Inti Chavez Perez, som skriver om att ha sex mot sin vilja. Men ofta handlar det om sådant som det berättats om förut. Våld, kriminalitet, avståndet män emellan, homofobi, porr, onani, otrohet. En del känns rent slarviga, som Gustav Fridolins text om våld. Jag hade önskat fler mer utmanande texter.

Det finns bättre berättelser om att vara kille än de 15 som samlats i Pittstim. Det gäller bara att läsa dem på ett annat sätt än tidigare. Kanske kan Pittstim ge impulser till detta hos den målgrupp den riktar sig till: unga killar på högstadiet och gymnasiet. Men ingen ska tro att den bryter ny mark eller ger röst åt en grupp som hittills inte haft någon.

Titel: Pittstim
Författare: Inti Chavez Perez och Zanyar Adami (redaktörer). Övriga skribenter: Kalle Berggren, Andrev Bergström, Dan Blomberg, Kristofer Folkhammar, Gustav Fridolin, Axel Gordh Humlesjö, Farao Groth, Andreas Gustavsson, David Hanna, Donny Hedlund, Jon Jordås, Baris Kayhan, Max Landergård.
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 221
ISBN: 9146218874

Kalla det språkmaterialism, language-poesi eller helt enkelt bara lyrik. De senaste åren har det formligen vällt fram svenska poeter som skrivit sönderhackat, uppfuckat och ständigt sökande efter nya rum för språket att befinna sig i. Form har fått gå före – eller snarare blivit – innehåll och ordens klanger och samspel har ofta legat i förgrunden till nackdel för deras faktiska betydelse.

Trots att den värsta stormen har lagt sig är den här formen av ny svensk poesi fortfarande omstridd. Belackarna kallar den obegriplig och elitistisk, förespråkarna menar att den är demokratisk och inkluderande. Sigrid Nurbos essä Sprawl utgår från det senare perspektivet.

Boken är entusiastisk, närmast otålig, inför uppgiften att förklara vad denna form av poesi egentligen innebär och vad den vill åstadkomma. Language-poesins historia, metoder och mål avverkas i rask takt. Istället för att kretsa kring ett enda tema med en enda röst i ett enda rum spretar dikterna. Den ständiga rörelsen utåt, bort från ett överordnat centrum, beskriver hon med termen sprawl. Dessutom finns det enligt Nurbo inget tolkningsföreträde i language-poesin, varken mellan författare och läsare, eller läsare emellan. Language är poesi für alle, ingen förstår den bättre än någon annan och alla är precis lika välkomna.

Det går snabbt, ofta för snabbt. Många resonemang blir ofta alldeles för grunda, viktiga idéer snabbspolas förbi. Det är först mot slutet som Nurbo nyanserar bilden av language-poesi som fri från tolkningsföreträde och öppen för alla. Det är först då som det förs ett resonemang om att language-dikter inte låter sig läsas helt förbehållslöst. Tvärtom, läsaren måste vara insatt i de olika teorier som ligger till grund för dikterna. Annars kan det vara svårt att över huvud taget veta vad som är meningen med deras spretiga polyfoni.

Ofta ges intrycket att det finns väldigt mycket mer att säga om language-poesi än vad Nurbo hinner säga i sin essä. Något som verkar kunna vara farligt och subversivt blir bara mjukt och mjäkigt. I Nurbos framställning gör language-poesin snarare intrycket av att vara ett mysigt familjenöje än omstörtande lyrik. Kanske har det att göra med att den bygger på en C-uppsats, kanske beror det på att boken är tänkt som en snabb introduktion, något som ska väcka nyfikenhet. Om sistnämnda är fallet kan det sägas att Nurbo har lyckats. För Sprawl lämnar mig med fler frågor om language än vad den besvarar.

Titel: SPRAWL
Författare: Sigrid Nurbo
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 104
ISBN: 978-91-86021-06-1