Var går gränsen mellan sanning och fiktion? Hur mycket får man tänja på gränserna? Varför har sanningsleken blivit ett så populärt grepp inom dagens svenska litteratur? Några av dessa frågor försökte man besvara när de nu Augustnominerade Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg deltog i seminariet Den allvarsamma sanningsleken, tillsammans med förläggaren Stephen Farran-Lee, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i år.
Samtalet rörde sig kring den lek och det experimenterande med sanning och påhittad verklighet som på senaste tiden har blivit så aktuell inom litteraturen, bland annat i debatten kring Alexander Ahndorils Regissören, om Ingemar Bergman. I Khemiris nya roman Montecore – En unik tiger har bokens huvudperson samma namn som författaren själv och i Stridsbergs senaste bok Drömfakulteten finns SCUM-manifestets författare Valerie Solanas med som en fiktiv karaktär.
Khemiri berättade att han i Montecore försökte synliggöra språket, framförallt genom karaktären Kadir, som använder sig av ett utpräglat artificiellt språk fyllt med franska låneord och underligt använda pompösa svenska uttryck. Även Stridsberg har medvetet konstruerat språket. Genom den form som hon använder sig av i boken, nästan som ett dramamanuskript, gör hon det omöjligt för läsaren att tro på det han eller hon läser. Trots att Stridsberg bara har gett ut en roman tidigare så förklarade hon att hon var trött på prosan: ”Jag upplever den dramatiska formen som mer ren och blottad, barnslig, naken i sitt anspråk.” Sen Drömfakulteten gavs ut har Stridsberg nu också tagit steget fullt ut och, i alla fall för stunden, lämnat prosan för dramatiken. Hennes drama Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika hade den 23:e september, samma dag som detta seminarie hölls, premiär på Dramaten i Stockholm.
Romankaraktärerna och verkligheten
”Personen delar mitt namn, men är inte nödvändigtvis jag”, sa Khemiri och vägrade att ge några fler ledtrådar om hur nära verkligheten hans namne i boken låg. Även i Stridsbergs Drömfakulteten är det oklart vem bokens berättarperson egentligen är. Ska man se den som en fiktiv karaktär eller som en direkt spegling av författaren själv? ”Berättaren är kanske inte jag, eller så är den det” svarade Stridsberg lika kryptiskt som Khemiri. I Drömfakulteten pågår det en metafiktiv diskussion mellan författarkaraktären och Valerie Solanas, där Solanas säger att hon inte vill att den här boken ska skrivas. På så sätt synliggörs glipan mellan verkligheten och fiktionen ytterligare. Genom att bokens karaktär pratar om boken som hon medverkar i inuti samma bok blir läsaren påtagligt medveten om att det är en bok, alltså en tolkning och inte en exakt avbild av verkligheten, som han eller hon läser.
Bland läsar- och kritikerkåren finns uppenbarligen en stor vilja att koppla samman den fiktiva romanen med verkligheten. Trots att Khemiri skrev in sig själv som en fiktiv person i slutet av debutboken Ett öga rött så utgick ändå många från att han själv var i identisk med bokens huvudperson Halim. Khemiri antogs inte bara använda det språk som hans karaktär använde sig av, många trodde också att han även delade Halims antisemitiska och sexistiska åsikter. Det är till stor del en fascination för denna benägenhet hos människor att vilja se det man läser som sanning som har inspirerat Khemiri och Stridsberg i deras skrivande. De använder sig inte bara av verkliga namn för att ge berättelserna sanningsanspråk, de lägger också in en mängd problematiserande faktorer som synliggör fiktionen och ifrågasätter sanningen. Stridsberg gör detta bland annat genom den konstruerade dramatiska formen och de metafiktiva resonemangen. Hos Khemiri tas problematiken upp genom den diskussion om vad som egentligen är sanning som genomsyrar hela boken, där Jonas och Kadir planerar att skriva den sanna berättelsen om Jonas far, men snart upptäcker att deras sanningar om vem fadern var inte stämmer överens.
Genom hela litteraturhistorien
Spänningen mellan fiktion och verklighet har alltid funnits inom litteraturen, på antiken vävdes den gudsmytologi som togs för sanning samman med historiska händelser i verk som Homeros Iliaden och de grekiska dramerna. Världens kanske första roman, Cervantes Don Quijote, är i högsta grad metafiktiv då det i boken beskrivs hur bokmaterialet samlas ihop och sammanställs, det berättas dessutom hur hela bokmanuset vid ett tillfälle tappas bort. Men idag ser vi en tydlig trend inom den svenska litteraturen som i första hand går ut på att författarna lägger in välkända existerande personer, sig själva eller andra, som fiktiva karaktärer i sina böcker. Ibland, som när Paolo Roberto plötsligt dyker upp och tar en aktiv del av handlingen i Stieg Larssons deckare Flickan som lekte med elden, verkar greppet mest fungera som en uppseendeväckande dramatisk effekt. Men på ett eller annat plan handlar det också, som Khemiri och Stridsberg har talat om, alltid om att synliggöra fiktionen för läsaren och få denne att börja fundera över vad som verkligen är sant och vad som är påhittat – vad kan man egentligen lita på?
Sanningen
Denna fråga och diskussionen kring den förs direkt och indirekt i både Drömfakulteten och Montecore – En unik tiger. När sanningsanspråken i romanerna problematiseras vidgas också frågan, från att bara röra skönlitteratur, till att också bli en fråga om sanningsanspråken i det övriga samhället. Inte minst så blir detta en diskussion om media i allmänhet och nyhetsrapportering i synnerhet. Vem kan egentligen göra anspråk på sanningen? Hur lätt kan sanningen manipuleras? Hur kan man avgöra vad som egentligen är sant? Sanningen är kanske egentligen att vi gärna låter oss manipuleras när vi läser. När vi läser något i tidningarna så vill vi tro att det är sant, det känns tryggare så. Det är inte romanerna och deras sanningslekar som manipulerar oss, det är de som får oss att tänka efter, att se vad sanningen är – något väldigt förljuget.
Semniarienamn: Den allvarsamma sanningsleken
Konfrencier: Stephen Farran-Lee
Medverkande: Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri
Plats: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg
Tidpunkt: Lördagen den 23/9 2006
